11 söndagen under året 2010

Årg C / Lukas 7:36–50

Inledning

Man kan tänka sig att den syndiga kvinnans uppträdande, såsom det är beskrivet i dagens evangelietext, måste ha varit en aning pinsamt även för Jesus, fastän vi vet att han med profetisk blick visste vad som fanns i varje människas inre och utifrån föreningen av hans syndfria mänskliga natur och hans unika gudomliga natur, verkligen var värd kvinnans självutplånande hyllning. Och mycket riktigt kritiserades Jesus av farisén Simon, därför att han tillät denna kvinna, som begrät sina synder, att kyssa hans fötter, ja, att väta dem med sina tårar, torka dem med sitt hår, och gjuta dyrbar balsam över dem. Simon tänkte nog främst på att Jesus lät henne överskrida anständighetens gränser i sin nöd och inte tog någon hänsyn till hennes synnerligen dåliga rykte, då den dramatiska scenen fick utspela sig i allas närvaro. Men Jesus brydde sig inte om andras kritik. Han visste att kvinnans hållning var äkta.

Kanske tänker jag på det pinsamma för Jesus i kvinnans uppträdande just därför att jag har själv upplevt hur det känns att ha någon from katolik knäfalla inför mig på bussen och kyssa knutarna i repet som vi franciskanerbröder bär kring midjan, vilka betecknar våra klosterlöften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Men jag är helt införstådd med, att saken egentligen tedde sig helt annorlunda för Jesus – jag är inte syndfri och jag har ingen gudomlig natur som genast låter mig veta vad som finns i människornas hjärtan. Och detta är just poängen – Jesus Kristus, Faderns enfödde Son från all evighet, kunde förstå varje människa utan att distraheras av hur andra såg på honom. Kvinnan betedde sig som om hon vore helt ensam med Gud. Hon förstod mer än farisén Simon om vem Jesus var.

Första delen

Det första som detta evangelium säger oss är alltså att vi måste lära känna oss själva som syndare om vi skall kunna nalkas Jesus som vår frälsare. Det fanns bara en människa som inte behövde nalkas Jesus som en syndare, medveten om sin synd – den människa var Jesu egen moder, Maria, den syndfria, den som inte ens var befläckad av arvsynd. Hennes obefläckade hjärta, som firades igår, var ett med Jesu heliga hjärta på alla sätt och vis. Den nåd som han vann åt hela människosläktet, kom henne till del redan vid hennes utkorelse före tidens begynnelse, genom Faderns försyn, men vi andra måste nalkas Jesus såsom syndare, ty vi är syndare. Alltså kan man inte lära känna Jesus utan att lära känna sig själv såsom syndare. Sokrates filosofiska uppmaning till de gamla grekerna gäller också oss kristna – ”Lär känna dig själv; det orannsakade livet är inte värt att leva!” Ja, man kan tillägga, ”Den som inte rannsakar sitt liv kan inte vinna evigt liv och den som rannsakar sitt liv kan inte annat än erkänna sin synd och sitt behov av en frälsare.” Den rätta frågan är inte – Hur dålig jag ser ut i förhållande till andra människor? – eller – Hur trovärdiga är mina ursäkter i förhållande till andra människors? Det rätta handlar om huruvida jag är beredd att ta emot den nåd som Gud endast erbjuder genom sin Son, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Detta är det första.

Andra delen

Det andra vi skall lägga märke till är att Jesus säger i denna evangelietext att kvinnas synder, ”som är många, är förlåtna, därför att hon har visat stor kärlek” Vidare säger han, att ”hennes tro har hjälp henne”. Vad jag vill understryka här är att den tro som har hjälpt kvinnan inte bara är tro på Jesus, tro på det offer som han kommer att frambära för oss syndare på korset, utan även kärlek till honom, personlig kärlek som medför att hon blir delaktig i hans person, blir ett med honom, den i vilken Guds och människans natur har förenats.

Denna andliga delaktighet är vad vi åsyftar då vi talar om mystik. Mystik är alltså inte något extra i det kristna livet; det är kärnan i det egentliga kristna livet. Vad kvinnan gör med Jesus i allas åsyn är vad vi alla måste göra, åtminstone i hemlighet i bönekammaren. Därför kan jag rekommendera bruket av den så kallade ”Jesusbönen” som stöttepelare i er inre bön. Upprepa gång på gång med uppmärksam kärlek ökenfädernas gamla böneformel: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare ”. Man måste inte ens göra bruk av ett radband. Man kan bedja i takt med andningen eller i takt med hjärtats slag. Ja, att utnyttja kroppens rytmer kan främja en enhet mellan själ och kropp. Låt bön vara den balsam som du utgjuter vid Jesu fötter i likhet med synderskan i evangeliet. Bed ofta och mycket. Aposteln Paulus manar ju till "oavlåtlig" (d.v.s. "ständig" bön). Så får du också höra Jesus säga: ”Dina synder som är många, är förlåtna därför att du har stor kärlek. Din tro har hjälpt dig.”

Missförstå mig nu inte. Vad jag rekommenderar är inte någon form av självsuggestion – någon form av hypnos, bruk av ett mantraord utan mening, för att skapa fysisk avspänning och psykisk ro, en ro som i så fall skulle sakna andlig innebörd. Nej, jag manar till inre samling, koncentration på den andliga förening som vi alla vill uppnå med Jesus Kristus .

Lägg märke till att inte en enda av de asiatiska meditationsformer som grundar sig på främmande religioner, andra verklighetsuppfattningar och livssyner, vilka har blivit eftertraktade av många i den sekulariserade västvärlden som i själva verket flyr från Gud, som är den yttersta verkligheten, begär att man börjar med att erkänna sin synd. Förespråkare för sådana meditationsformer menar att detta bara skulle oroa oss. Bedjandet av den såkallade JESUSBÖNEN fordrar i kontrast därtill att man koncentrerar sig på vem Guds Son är – vår Frälsare – och vem jag egentligen är – en syndare som han har kommit i världen för att frälsa.

Avslutning

Vore den yttersta dagen inne skulle inte någon enda av oss uppleva det som pinsamt att göra såsom synderskan i Evangeliet – fälla tårar och falla ned inför Jesus och kyssa hans fötter. Låt oss öva oss på detta i bönekammaren.

Broder Frans-Eric T.O.R.