15:e söndagen under året 2010

årgång C

Inledning

Jesus kritiserade alltid fariséerna för andlig blindhet, men detta beror inte på att han hade en annan gudslära, utan dels på att fariséerna var legalister, paragrafryttare, som alltid ville hitta kryphål i lagen, dels på att han som den väntade Messias hade kommit i världen för att instifta ett nytt förbund. Detta grundade sig inte på en alltmer detaljrik observans av den ceremoniella lagen, utan på den nåd som kommer de människor till del, som kom till tro på honom – hans offerdöd på korset och hans uppståndelse.

I varje fall står det i dagens evangelium att en ung farisé sammanfattade Guds Lag med samma ordalydelse som Jesus: “Du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta, all din själ, hela ditt förstånd och all din kraft och du skall älska din nästa såsom dig själv”. Men sedan frågade farisén: “Och vem är min nästa?” Då berättade Jesus liknelsen om den “barmhärtige samariten”, och således utmanade han strävan att strängt begränsa begreppet ”nästan”. Fariséerna blev bestörta över Jesu liknelse. En riktig jude skulle ju inte ge varken mat eller dryck åt en samarit. Inte heller tog en jude emot mat eller dryck från en samarit, inte ens i nödfall. Samariterna var i judarnas ögon värre än deras fiender, ty de var avkomlingar av israeliter som hade beblandat sig med allsköns hedningar efter det att assyrierna erövrade land norr om Juda. Senare blev Juda erövrat av babylonierna, men när judarna återvände till det Heliga Landet efter att ha uthärdat landsflykten i Babylon, vägrade de att ha någonting att göra med de avfälliga israeliterna från landets norra del, vilka huvudsakligen bodde i Samarien, trots att dessa bekände sig till samma Gud. Visserligen avlägsnade sig samariterna steg för steg från många aspekter av den rätta tron och betraktades som kättare, men märk väl att denna utveckling egentligen berodde på judarnas kärlekslöshet, vilken drev dem bort från den sanna tron. När fariséerna verkligen ville smäda Jesus sade de: “Du är en samarit och besatt av en ond ande!”

Antagligen hade Jesu liknelse varit lättare för fariséerna att smälta om han hade berättat om en jude som hade räddat en samarit istället för tvärtom. De hade hellre hört en liknelse om “den barmhärtige juden”, ty judarna hade endast hört berättelser i vilka samariterna var bovar, men Jesus ville ge Guds utvalda folk en riktig tankeställare.

Utveckling

Om det över huvud taget var möjligt, undvek judarna att använda den direkta vägen från Jerusalem till Galiléen som gick genom Samarien, men när man ändå tog den direkta vägen så var man inställd på att inte ha någon som helst kontakt med landets invånare. Den förste juden som råkade på sin överfallne medbroder i Jesu liknelse var en präst. Det kunde vara farligt att hjälpa en som till synes var ett offer för banditerna, men prästen hade en färdig ursäkt, eftersom hans tjänstgöring krävde absolut rituell renhet, vilken just fariséerna betonade. Han fick inte komma i kontakt med ett lik om han skulle kunna fullfölja sin tjänstgöring i Jerusalems tempel. Han visste inte om juden som låg vid sidan om vägen var levande eller död. Han tog det säkra före det osäkra och undersökte inte saken.

Den andra juden var en levit. Alltså han var en Herrens tjänare fastän av lägre rang. Levitens ursäkt var inte bara av rituell art. Han var nog först och främst rädd för att den nedslagne var ett lockbete som rånarna ville använda för att lura andra resenärer in i en fälla. Han drog slutsatsen att han borde tänka på sin egen säkerhet först. Därför hjälpte han inte den som låg vid sidan om vägen fastän denne var en medbroder – en jude.

Jesus menade att dessa båda representanter för judendom hade fel. Kärlek till Gud, och även en rättmätig självkärlek, får inte spelas ut mot kärlek till nästan. Man måste vara beredd att riskera sig själv. Äkta kärlek tar ju risker.

Till sist kom en samarit fram till platsen där den nedslagne juden låg. Jesu åhörare var, som sagt, vana vid historier i vilka samariter figurerade som bovar. Kanske de väntade att höra hur denne samarit spottade på den stackars juden eller stal kläderna från hans sargade kropp, men Jesus överraskade dem nu med en berättelse om en “barmhärtig samarit”.

Liknelsens slutsats är att min nästa per definition är den som behandlar mig så som jag skulle vilja bli behandlad och därmed utmanar mig att behandla alla mina medmänniskor så som jag skulle vilja bli behandlad.

Idag menar många att det är naturligt att älska sin medmänniska. Man tolkar Jesu liknelse bara som en allmän varning för fördomar. Samariter är inte nödvändigtvis onda. Det finns också goda samariter – självklart. Men en sådan tolkning täcker endast hälften vad Jesus ville förmedla beträffande kärlek till nästan. Man måste också reflektera över handlingen i liknelsen ur samaritens synvinkel.

Den “gode samariten” i Jesu liknelse visste ju inte om det var en god jude som han riskerade sig för eller en ond jude. Vad han kunde vara ganska säker på var att den skadade juden som låg där, förmodligen hatade samariter – precis som de flesta andra judar. Jesus säger på ett annat ställe: "Älska också era fiender!" Budskapet handlar om övernaturlig kärlek, inte bara om naturlig kärlek.

Avslutning

Ja, egentligen är Jesus själv den “barmhärtige samariten” som Gud har sänt i världen för rädda oss under vår vandring på livets väg – särskilt dem som har upptäckt vad det innebär att bli nedslagen och lämnad svårt sårad för att i andlig mening dö i syndens elände längs livets väg, medan de människor, som man kanske hoppades mest på, bara fortsätter sin färd utan att riskera sig själva. Judarna hade alltså rätt, då de for ut i vrede mot Jesus i paradoxal profetia: “Du är en samarit!” Jesus vill resa upp varje syndare ur sitt fallna tillstånd och tvättar rent hans syndasår.

På korset har Jesus offrat sig också för dem som hatade honom, ja, också för dem som hatar Gud. Han riskerade allt – och på korsets altare använde han sig av en psaltarpsalm, som ingick i hans gudstjänst: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Varför? Jo, därför att det endast är offer som kan förvandla hat till kärlek – att våga ta den risken! – och innebörden av ett sådant kärleksbringande offer är – att man förlåter – och Gud förlåter.

Broder Frans-Eric T.O.R.