1:a SÖND. i ADVENT 2010

Årg. A

Matt 21:1-11

Inledning

Adventstid är en mycket märklig tid. Bönerna som vi ber under den Heliga Mässans och i dagens tidegärd, och läsningarna som är hämtade ur den Heliga Skrift vid dagens alla gudstjänster, inbjuder till såväl begrundan av Jesu ankomst i världen för mer än 2000 år sedan som hans återkomst vid en okänd tidpunkt i framtiden.

Den evangelietext som jag har utvalt läses inte överallt i den katolska världen. På annat håll läses den endast på palmsöndagen. Mig veterligt läses den bara i Sverige och kanske i några andra nodiska länder och i vissa lutherska kyrkor, där man, märkligt nog, har bevarat denna medeltida sed. Bruket har emellertid vissa liturgiska fördelar, eftersom det finns uppenbara paralleller som uppdagas, då man betraktar Jesu intåg i Jerusalem år 30, och Jesu intåg i världen då han föddes.

Beträffande Kyrkans förkunnelse på den här söndagen, den första söndagen av det nya kyrkoåret, kan man konstatera att detta evangelium omedelbart konfronterar oss med en utmaning att avgöra oss. Är vi för honom? Är vi med honom?  Hör jag samman med dem som äger en frälsande tro på Davids Son, som också är Guds Son och Israels Messias, som sändes i världen i enlighet med gammaltestamentlig profetia? Hör jag hemma bland dem som helhjärtat kommer att ropa "Hosianna Davids Son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn", då Jesus återvänder för att döma de levande och döda och upprätta det eviga Gudsriket? Vems rike tillhör jag? Är jag i själ och hjärta hans, ett Guds- barn eller är jag ett barn av den här världen? Man skall inte svara, ens för sig själv, utan tillbörlig eftertanke. Kom ihåg att när Jesus tågade in i Jerusalem vid påsktiden, då fanns det människor som ropade Hosianna! vid början av veckan och Korsfäst honom! vid slutet av veckan.

Första delen

Egentligen kan alla frågor som jag ställt sammanfattas så här: Vad tror jag om den som tågade in i Jerusalem för mer än 2000 år sedan? Vad tror jag om den som blev född i stallet i Betlehem, den som lades i krubban och den som hyllades av herdarna i området? Vad tror jag om den som blev korsfäst efter sitt intåg i Jerusalem?

En sak står genast klart för den som begrundar saken ordentligt. Det går inte att bejaka vad Gud gjorde i Betlehem då han blev en av oss – en människa – ett litet mänskobarn – för mer än 2000 år sedan, om jag inte också kan och vill bejaka vad han gjorde utanför Jerusalem på Golgata, då han, den människoblivne Gudens Son, blev ett offer för våra och hela världens synder. Visst är det lättare för oss att ta emot julen budskap än långfredagens, men den Jesus som lades i krubban är samme Jesus som spikades fast som ett offer på korset.

Det har givetvis alltid funnits människor som ville ifrågasätta Jesu Kristi identitet – också idag finns det en hel del människor som skriver böcker i ett fåfängt och oftast fånigt försök att bevisa att denne Jesus inte var den som vi kristna tror – som vill övertyga oss om att de evangelierna som vi hittar mellan Bibelns pärmar antingen förfalskade sanningen om denne Jesus, så att vi måste skaffa annan information från andra evangelier som Kyrkan inte godkände eller från några av dussintals spekulationer som uppstått genom århundraden. Men tro mig, jag har läst allt som jag kommit över i den vägen, och det mesta som skrivits av detta slag, inklusive ”bästsäljaren”, Da Vinci-koden, är absolut humbug, om man tillägnat sig några högre studier.

Den som känner till de relevanta historiska dokumenten och som tänker logiskt vet att valet redan står klart – antingen får man acceptera att Jesus Kristus var Guds Son – att han var Gud och inte bara en människa, att han föddes av Jungfru Maria, blev flykting i Egypten som liten, återvände till sitt hemland och växte upp i Nasaret där han blev timmerman som sin fosterfader Josef, och sedan, vid ungefär 30 års ålder, blev en kringvandrande rabbi och undergörare som hyllades av många som den väntade Messias, och sedan överlämnades av Israels äldste till romarna för att korsfästas och, som sedan uppstod från de döda, eller så var denne Jesus en bedragare – en galenpanna, som mänskligheten borde glömma. Ja då var han bara en kamikaze-predikant som romarna var tvungna att avrätta för att kunna upprätthålla fred i Palestina. Alla försök att framställa honom som något annat – som en bland många uppbyggliga profeter, en bland många visa mystiker eller en bland många av mänsklighetens fina lärare är bara ett försök att komma förbi det egentliga valet – frälsaren eller bedragaren – gudomlig eller galen?

Sett ur en intellektuell synvinkel är det faktiskt lättare att komma fram till visshet om vem Jesus från Nasaret var än att komma fram till visshet om vem som många andra historiska figurer från antiken egentligen var. Vi har ingen pålitlig information om Sokrates t.ex. Vi har inga manuskript som handlar om Platon eller Aristoteles som skevs under samma århundraden som de dog – vilka vi verkligen har beträffande Jesu liv och gärning. Och ur ett andligt perspektiv skulle jag vilja hävda att det är lättare för mig att tro på honom än att tro på mig själv – att tro på vad hans liv gick ut på än vad mitt liv går ut på.

Andra delen

Men dra nu inte slutsatsen att alla viktiga frågar beträffande Jesus från Nasaret handlar om det förflutna, om äktheten i det historiska som hävdas beträffande hans existens? Han har ju lovat att återvända? Kanske hör vi hemma bland dem som rituellt och troget ropar Hosianna! – flera gånger om året, men är vi beredda att ta emot honom vid hans återkomst? Vi vet, i själva verket, vad han vill med oss. Vet vi vad vi vill? Har jag, som ropar Välsignad vare han som kommer i Davids namn, överlåtit mig, underkastat mig hans konungsliga styre? Har jag krönt honom till konung över mitt liv?

Är jag ärlig måste jag nog erkänna: ”Kampen pågår!” Därför måste jag som de flesta troende hoppas att jag har en visst mått av tid kvar på jorden – att göra bot för mina synder och komma honom närmare genom den lydnad som helgelse fordrar. Adventstiden är en bra tid att intensifiera den kampen.

Avslutning

I dag då vi hyllar Jesus som Guds Son och Davids son, låt oss då åtminstone göra honom till Konung över vårt firande av hans egen födelses fest, till konung över vårt julfirande. Låt oss besluta oss för att ställa honom i livets mittpunkt under de kommande veckorna, adventstiden, just med tanke på att förbereda oss andligen för den kommande högtiden – genom bön, genom botgöring och bikt, genom bibelläsning och kyrkbesök. Kyrkans mening med advent är att den skall vara en fastetid som föregår jul, precis som den fastetid som föregår Stilla veckan och påsk. Julfastan har aldrig varit lika sträng som påskfastan men vi borde åtminstone kunna avstå från att julpynta i förväg och att äta oss igenom tre eller fyra julbord i förväg.

Vi borde betrakta mottagandet av den heliga kommunionen vid Kristi födelses högtid som lika speciell som vårt mottagande av den heliga kommunionen vid Kristi uppståndelses högtid. Det kan bli så om vi under adventstiden avsätter tid att begrunda hur vår tro på att Kristus en gång skall, och kanske inte i en allt för avlägsen framtid, återkomma till vår värld, och vår tro på hans ankomst till världen för mer än 2000 år sedan, att dessa båda förenas i tron att han ständigt och på nytt kommer till oss, då vi mottager honom i hans kropps och blods sakrament.

Broder Frans-Eric T.O.R.