22:a söndagen under
året 2009
Inledning
Under det gångna århundradet har tre stora tänkare utmanat den kristna världen, ja, man får väl säga hela världen. I likhet med Jesus från Nasaret var de judar alla tre. Därför skulle man kunna säga att dessa tre var ”messias-kandidater”. Jag tänker på Sigmund Freud, Karl Marx och Albert Einstein.
Om vi tänker på västvärlden säger ju många att vi också lever i en postkristen värld, men den kristna trons ställning är faktiskt inte avgjord, särskilt om man också tänker på den tredje världen – om man tänker på Afrika och Asien, där den kristna tron växer som en löpeld. Vidare måste alla konstatera att kristendom, med Katolska Kyrkan i spetsen, redan har visat ganska påfallande tecken på att kunna bli det enda intellektuellt och moraliskt livskraftiga alternativet till postmodernism i Västvärlden, om man inte ämnar underkasta sig Islam som har upptäckt hur svag Västvärldens värdegrund har blivit. Alltså är striden för människans själ i den postmoderna världen ingalunda avgjord.
Ni kanske tänker att dagens evangelium inte tycks handla om något som ens tangerar vad Sigmund Freud, Karl Marx och Albert Einstein hade att säga världen. Jesus tvistar med fariséerna, som tvistar om vilken variant av mosaisk ritualism som bör gälla för judar. Han påpekar att rabbinernas föreskrifter om renhet är ett mänskligt tillägg till Guds Lag och inte kan uppnå sitt syfte – evig frälsning. Att man måste tvätta händerna innan man äter var givetvis inte för fariséerna en fråga om hygien, ty man visste inget om baciller och sådant, utan det var just en rituell handling som skulle bekräfta den absoluta viljan att underkasta sig Guds bud.
Om jag nu skulle förenkla, modernisera och popularisera Jesu dispyt med vad som har kommit att vara den ortodoxa judiska vägen till frälsning, så skulle jag kunna hävda att Sigmund Freud skulle vara på Jesu sida i hans kritik av fariseisk judendom, men han skulle tillägga att människans inre inte kan bevaras ren, eftersom hennes undermedvetna styrs av två drifter, sex och aggression, och att Gud inte finns.
Karl Marx menade också att Gud inte finns, men till skillnad från Freud skulle han inte förstå människans inre som en produkt av hennes biologi, utan ännu mer som en återspegling av samhällets struktur och de krafter som han identifierar som historiens lagar, lagar som motsvarar naturvetenskapliga lagar.
Albert Einstein, som sysslade med matematiska teorier och dessas tillämpning på fysik och kärnfysik ville, i kontrast mot de båda föregående, inte förneka Guds existens, ty han var en mycket ödmjuk tänkare. Einstein hamnade i en tes som innebär att människan är så liten och obeständig i jämförelse med vårt universum, både det makrokosmiska och det mikrokosmiska, att man måste dra slutsatsen att hur det än är ställt med människans inre kan det knappast ha någon som helst betydelse för Gud, vilken Einstein betraktade som en opersonlig kraft – en matematisk intelligens.
I dag säger man att Freud, Marx och Einstein är passé i viss mening. Numera anser många att det är just människans inre som avgör vårt universums beskaffenhet, såvida vi talar om vad vi kan veta och inte veta om den yttersta verkligheten. Vårt universum har alltså åter blivit människocentrerat. Varken tid eller rum eller energi betraktas som eviga. Mot Freuds syn på människan är de flesta överens om att människans inre inte kan reduceras till sex och aggression, fastän det är just sex och aggression som präglar den bild av människan som vår underhållningsindustri fortfarande marknadsför. Man anser att inget enkelt paradigm svarar mot den verklighet som vi upplever inom oss. Beträffande Marx’ analys av historien och historiens lagar är det väl enbart Nordkorea och Kuba som är att betrakta som marxistiska fundamentalister, fastän ett slags nymarxism råder i Kina och kan komma att råda i en form av nystalinism i Ryssland. Alla andra länder är helt upptagna med den fria marknadens lagar, som anses vara nyckeln till konsumentens eviga salighet, fastän den är lika materialistisk som marxismen.
Utveckling
Det som vi kristna behöver veta och förstå då vi skall rannsaka vårt inre är att Jesus Kristus har behållit en annan relevans än Freud, Marx och Einstein. Jesus säger: "Inifrån människan, ur människans hjärta, kommer onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse och allt sådant.”
Till skillnad från Freud menar Jesus att människan inte är skapad med ”ett ont hjärta”. Hon skapades med ett gott hjärta – men också med en fri vilja. Hon var inte skapad att leva i enlighet med djungelns lag. Hon är en rationell varelse och det är meningen att hennes rationalitet skall styra hennes drifter i enlighet med andliga och inte köttliga lagar. Till skillnad från Marx menar Jesus att människan måste ta ansvar för hurudan hon är, och att hon inte får se sig själv som trälbunden av existensens materiella villkor. Till skillnad från Einstein menar Jesus att människans inre är större än hela kosmos och att Gud vill stå i ett personligt förhållande till henne.
Jesus menar att människans synd, människans orenhet, beror på att hon har blivit gudsfrånvänd. Också till synes religiösa människor kan hamna i ett slags gudsfrånvändhet. Om en människas tro reduceras till rituella bud, så blir hennes gudsförhållande lika opersonligt som om Gud betraktas som en opersonlig kraft eller en matematisk ekvation. Då kan det hända att hon undviker att äta gris men likväl lever som en gris. Missförstå nu inte. Ritual är nödvändig och kan vara livsviktig – katolicismen betonar därför ritual – men när ritual ersätter moral blir det vidskepelse av tron.
Sedan menar Jesus att människans synd, människans orenhet går att bota. Botemedlet är dock inte en övergång till rationalism som mycket väl kan vara helt gudlös. Visserligen är det just rationalism som det postmoderna samhället har avvisat, då den avvisade modernism, men rationalism brukar vara gudsfrånvänd eftersom den avpersonifierar Gud. Naken rationalism i likhet med postmodernism gör människan till sin egen gud. Och rationalismen kan inte förklara ondskan i oss människor. Synder blir bara felsteg. Men fascismen och kommunism var inte bara felsteg – fascismen och kommunismen var demoniska rörelser i människans historia.
Avslutning
Godhet uppstår i och utifrån människans gudsförhållande, ty Gud är den Gode och människans Högsta Goda. Vidare är Gud den ende som kan bota synd – som kan rena människan från den ondska hon upptäcker i sitt eget hjärta. Han är den ende som kan nå människan i sitt inre och omdana det. Och detta gör han genom sin enfödde Son från all evighet, vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.
Broder Frans-Eric T.O.R.