Den 22 söndagen 2010

Årg. C. Luk. 14: l, 7-14

Inledning

Oftast har jag predikat om ödmjukheten då jag har predikat över dagens evangelietext. Det är uppenbart att Jesus menar, att man borde ödmjuka sig inför Gud eftersom man inför honom omöjligen kan åberopa någon status eller några förtjänster som skulle kunna göra det självklart att man har rätt till en högre ställning i hans rike. Men i detta evangelium säger Jesus att krymplingar, blinda och lytta, tillsammans med samhällets fattiga, är lämpligare objekt för vår vänskap och generositet än våra jämlikar, som kanske är välbärgade, friska, starka, socialt kompetenta etc. Det finns dock ett annat sätt att närma sig ämnet – de som är inbjudna till festen i Faderns rike och deras bordsplacering – nämligen att tala om andlig realism. När Jesus varnar för högmod och övermod, så vill han inte bara förmå oss att idka ödmjukhet som en dygd, utan han vill tvinga oss till ett annat slags realism än den som råder i den här världen. Han vill hjälpa oss få ett annat perspektiv på människor och på oss själva än vi i annat fall skulle ha. Han vill att vi skall se på oss själva och andra som Gud ser på oss.

Första delen

För det första vill jag alltså säga, att när människor i gemen frågar efter realism, så tänker de enbart på den här världen, som om den här världen som den nu ser ut, som om den vore den enda eller yttersta verkligheten. De tänker inte på att den här världen är fallen. Världen är inte som Gud skapade den till att vara. Inte heller är människan som Gud har skapat henne till att vara. Hon är behäftad med arvsynd och därför är hon benägen inte endast till att göra det som inte är gott, utan även till att betrakta det som inte är gott som om det vore gott.

När Gud skapade vår jord, naturen, djuren, ja, alla levande varelser, så var allt gott. Det står i den Heliga Skrift: Gud sade och det vart – Gud befallde och allt blev till – och allting var gott.  Djuren skapade han att leva i enlighet med sina drifter, men människan skapades med förnuft och en fri vilja till att leva i ett intimt förhållande till honom. Därför har människan förmågan att skilja mellan gott och ont. Vidare beskrivs människans omgivning som paradisisk. Vi vet faktiskt inte om detta paradis var en särskild plats, ett särskilt tillstånd, eller endast ett resultat av människans ursprungliga gudsförhållande, d.v.s. av Guds särskilda försyn som skyddade människan. Hur som helst, efter syndafallet, då människan genom olydnad mot Gud ville, i likhet med djävulen, göra anspråk på någon slags medbestämmanderätt med Gud, så upphörde det jordiska paradiset för människan. Hon blev utdriven ur Guds paradis.

Min poäng är alltså att det som vi oftast menar, när vi talar om realism, är anpassning till en fallen värld och syndiga människor. Vanlig realism har ingenting att göra med hur människan kan återvinna paradiset eller komma till himmelen. Men för den som har fått riktig kunskap om Gud, som är den yttersta verkligheten, för den som vet om frälsningens väg i Jesus Kristus, är realism något helt annat. Och placeringen vid bordet i Guds eviga rike kommer inte att ha något att göra med vad vanlig realism sätter högst – makt, status, pengar, framgångar, styrka, skönhet etc. i den fallna världen. Gud mäter med en annan måttstock vårt eviga värde. Detta är budskapet som Jesus förmedlar i sin liknelse om bordsgästernas placering.

Andra delen

För det andra säger Jesus att människor som föraktas och betraktas som utan värde i den fallna och syndiga världen, vilka han exemplifierar genom att tala om – fattiga, krymplingar, lytta och blinda – kan mycket väl vara särskilda objekt för Guds nåd. Vi uppmanas att bjuda in sådana till våra fester – att bjuda sådana in i vårt liv – därför att Gud bjuder sådana människor in i sitt rike. Varför blir då just dessa särskilda objekt för Guds nåd? Jo, därför att när sådana människor tar emot Guds nåd, då framstår Guds godhet och storhet och kärlek, och inte människans förutsättningar, som beundransvärda. Människans egen förträfflighet, styrka, rikedom, framgångar etc. faller bort ur vår blickpunkt.

Kom ihåg att man också kan förstå Jesus Kristus som en av dem som det mänskliga samhället föraktade. Han blev avrättad till sist som en brottsling. Ingen som hade makt bland människor – makt eller status – hjälpte honom. Han blev en av livets förlorare, för att kunna besegra synden, döden och djävulen på korsets altare. Han frambar sig själv som ett fullgott offer som kunde försona oss alla med Gud. Han blev hela mänsklighetens stora vinnare.

Avslutning

Alltså vill Jesus kalla oss till ödmjukhet, men glöm inte att det är just den ödmjuke, den som ödmjukar sig inför Gud och människan, som i andlig mening är den egentliga realisten. Andra är antingen blinda för den yttersta verkligheten eller vågar inte se den, fastän de anar att den verkligheten som vi nu lever i endast är ett provisorium och kanske en illusion.

När Guds rike upprättas, när den nuvarande världsordningen går under, och det blir så för var och en som får bryta upp från det jordiska livet trots att tiden ännu inte upphört, då kommer vi att möta en annan verklighet. Då kan människan åter bli vad hon skapades till att vara. Och det är just människans öppenhet för vad Gud vill göra med henne som avgör placeringen vid Guds bord.

Broder Frans-Eric T.O.R.