23:e söndagen under året 2009

Inledning

På många andra ställen i Evangeliet står det att Jesus botade sjuka och handikappade människor enbart med sitt ord. Därför frågar sig många läsare varför han avsteg från detta mönster ibland. I dagens evangelietext läser vi att han lade sina händer på den döve och stumme mannen, att han stack sina fingrar i hans öron, och att han även tog av sin egen saliv och lade det i hans öron och på hans tunga.

Förmodligen är svaret att Jesus brukar människors tro då han botar dem, d.v.s. deras förmåga till tro. Detta står uttryckligen på ett annat ställe i evangelierna. Alltså gör han vad som är nödvändigt för att framkalla tro då han botar sjuka. Vi läser faktiskt att Jesus inte kunde göra några under på en viss ort därför att människor saknade tro. Symboliska handlingar har en alldeles egen kraft. I vissa fall kan man konstatera att sådana handlingar och tecken når människan på ett djupare sätt än ord. Men för andra människor var Jesu nakna ord mer auktoritativa. Aposteln Johannes säger ”att Jesus kände alla människor och inte behövde någon annans vittnesmål om människor, utan att han visste av sig själv, vad som var i en människas inre.” (Joh. 4: 24-25) Det måste betonas att Jesus sändes i världen för att framkalla tro, inte bara för att bedöma vilka som trodde och vilka som saknade tro.

Intressant nog använder Katolska Kyrkan fortfarande det arameiska ordet som Jesus använde då han botade denna människa som var både döv och stum. Varje gång ett barn döps enligt hennes ordning säger prästen: ”Effata!” – ”Öppna dig!” Sedan berör han barnets öron och mun och säger: ”Snart skall du med dina öron höra Guds Ord och med din mun bekänna din tro.”

Första delen

När man döper vuxna, är det självklart att den som blir döpt redan har kommit till tro – åtminstone att han eller hon har börjat tro – och att den som skall döpas redan lyssnar till Guds Ord och hör den Helige Andes röst som talar inom henne och vill bekänna sin tro, åtminstone med hjälp av Kyrkans fasta trosbekännelse och Kyrkans ritual. Kyrkan kräver ju att vuxna och halvvuxna människor skall undervisas innan de blir döpta. Å andra sidan betyder inte detta att en vuxen människa som begär det Heliga Dopet borde uppleva att hennes tro är fullt utvecklad.

Därför vore det å andra sidan nyttigt för oss att idag också reflektera över människor som inte vill lyssna till Guds Ord eller som på något sätt tycks vara hindrade att höra vad Guds ord verkligen vill säga oss. Ja, det finns t.o.m. människor som under en viss period av sitt liv har lyssnat till Guds Ord, men sedan tycks sluta sig för allt som Gud vill säga dem. Just detta händer många gånger med dem som har blivit döpta som barn – de faller ifrån sin barnatro, kanske just därför att det som de fick som en gåva inte utvecklades. Dessa människor har fyllt sitt liv med allt annat och det tycks inte vara någon plats kvar för tron att växa. De lyssnar till så många röster – andra röster – sina anhörigas röster, sina kamraters röster, världens röst, tidens röst o.s.v. att de blir ”döva” för Guds ord. Och om de anar att en lilla, stilla röst ropar till dem från hjärtats innersta kammare, så skruva de upp volymen på vad man kanske kunde kalla ”världens skvalmusik” – som kanske har så många decibel att de verkligen blir döva så småningom.

Som sagt, denna bild av människans bortvändhet från Gud gäller inte endast sådana som aldrig har tänkt på Gud och sin eviga frälsning, utan även sådana som en gång, eller några gånger har försökt att lyssna men sedan vänt dövörat åt honom för att ge all sin uppmärksamhet åt världens panteon av avgudar.

Till dessa vill Jesus också säga sitt ”Effata!” – ”Öppna dig!” Eller snarare: ”Öppna dig på nytt!” Och han vill säga till dem som endast lyssnar med ”ett halvt öra” – ”Lyssna mer intensivt till vad Gud vill säga dig! Din frälsning hänger på det!”

Andra delen

Det andra som jag vill lyfta fram beträffande budskapet om den döve och stumme mannens helbrägdagörelse är att människan inte har skapats av Gud endast för att vara en åhörare. I dag tänker jag inte heller på gärningar i vanlig mening – om gärningar som är trons absolut nödvändiga komplement – utan om att människan också är skapad att vara en talare – att det är meningen att hon skall bekänna sin tro – tala om sitt gudsförhållande för andra.

Varför? Jo, det är ju meningen att vi människor skall hjälpa varandra till tro. Det är meningen att vi skall bygga upp tron hos varandra – bana vägen för tro hos andra.

Det finns en farlig tendens bland nutida katoliker att utgå från att alla människor kommer att bli frälsta vare sig de vill bli frälsta eller förstår vad frälsning innebär – att alla kommer att bli räddade undan den eviga döden, d.v.s. en evig existens utan Gud. Man menar att Gud är god och därför måste det vara det bästa för alla människor att leva i evig gemenskap med honom, att förenas med honom. Således blir ens personliga vittnesbörd om tro helt överflödigt. Detta tänkesätt är inte bara helt obibliskt och helt oförenligt med allt som Jesus sade och gjorde, det är också absurt. Resonerar man så, kunde man också säga att en god Gud borde tvinga alla människor till tro från deras tillblivelses ögonblick. Men detta är inte vad vi menar då vi talar om mänskligt liv. Mänskligt liv blir omänskligt om människan inte får välja. På sätt och viss kan vi säga att Gud är en demokrat. Han är ingen diktator. Men han är en monark, dock en konstitutionell sådan. Han håller sig till sin egen skapelses regelverk – han har skapat människan till sin egen avbild, d.v.s. med en fri vilja.

Att tvinga människor till det goda är att förvandla det goda till det onda. Gud vill endast dra människor till sig. Och – han vill dra människor till sig genom oss. Tron skall spridas från den ena till den andra. Därför är det så viktigt att den som kommer till tro, bekänner sin tro.

Avslutning

”Effata” – ”Öppna dig!” ”Öppna dina öron!” ”Öppna din mun!” Vi behöver faktiskt öppna oss för vad Gud vill säga oss ständigt och på nytt. Ständigt och på nytt skall vi lyssna till Guds röst med större iver och intensitet. Ständigt och på nytt behöver vi lära oss hur, och när och med vilka ord vi är kallade att avlägga ett vittnesbörd om vår tro inför andra.

Broder Frans-Eric T.O.R.