Den 24:e söndagen under året 2010

Årgång C / Luk. 15:1-10

Inledning

I dagens evangelium berättar Jesus två liknelser, liknelsen om “det borttappade myntet” och liknelsen om “det bortsprungna fåret”. Båda liknelserna har samma tema. Båda handlar om vilsegångna människor såsom Gud ser på dem – alltså handlar båda liknelserna om syndare. I Nya Testamentet betyder ju det grekiska ord som oftast används för synd att ”missa målet”.

Beträffande liknelsen om “det borttappade myntet” är det troligt att Jesus inte tänker på växelpengar, som vi kanske skulle kunna föreställa oss, utan om ett mycket värdefullt guld- eller silvermynt, som tillhörde en slags brudkrona som en del kvinnor i medelhavsområdet bär än i dag. Pengarna kan vara hennes hemgift.

Beträffande “det bortsprungna fåret”, kan man konstatera att nästan alla som har gått i kyrkan eller läst Evangeliet är väl medvetna om hur personligt förhållandet mellan herden och hans får var i den bibliska kulturen.

Skulle vi vilja uppdatera dessa liknelser, så att vi kunde uppleva vad Jesu åhörare upplevde då han berättade, vore vi nog tvungna att tänka på ett husdjur, familjens hund, istället för på ett bortsprunget får. Men en sådan modernisering förmedlar endast en del av vad Jesus vill säga. Familjens hund har ett ekonomiskt värde, men i vår kultur har vi knappt några människor som har ett personligt förhållande till djur som sedan skall brukas. Förmodligen skulle vi vara tvungna att tänka på en stulen bil eller något sådant, för många upplever att de har ett personligt förhållande till sina bilar, men en bil kan inte villa bort sig som ett får – den är helt passiv.

Mynten kunde ersättas med tanken på ett smycke – en ring – kanske just en dyrbar förlovningsring.

I varje fall är det viktigt att vi inser vad Jesus ville säga judarna – att syndare, även den som kanske har syndat mot dig, är oerhört värdefulla i Guds ögon och att Guds Messias har kommit i världen för att uppsöka dessa förlorade själar. Syndaren, även den som har syndat mot dig eller mig, är som ett får som den “Gode Herden” letar efter. Syndare, även den har gjort dig eller mig illa, är som ett smycke som har ramlat från brudens krona – ett smycke som har ramlat från Kyrkans brudkrona. Principen som Jesus ville förmå sina åhörare att acceptera är att Gud avskyr synd, men inte syndaren – inte i förlustens ögonblick.

Liknelsen om “den förlorade sonen” som följer dessa två liknelser i det femtonde kapitlet av Lukas evangelium har egentligen samma tema, men är kanske ännu mer känslomässigt tillgänglig för oss. Den yngre sonen bryter upp från sin faders hem. Han säger: "Jag kan inte invänta din död, far, jag vill ha mitt arv nu och så sticker jag." Sedan lever han ett liv i utsvävning och omoral, men välkomnas ändå hem av sin fader då hans pengar tar slut. Alla förstår hur föräldrar känner sig som har förlorat en son eller en dotter därför att han eller hon har valt fel i livet.

Utveckling

Det är dock nödvändigt att inse att varje liknelse, ja, varje sätt att uttrycka Guds hållning till människan och särskilt till den syndiga människan, endast kan klargöra vissa aspekter av den eviga sanningen. En liknelse innehåller inte systematisk teologi. Vi får inte föreställa oss att Gud är antingen “kärlekens Gud” eller “rättvisans Gud”. Med dessa två liknelser vill inte Jesus säga att Gud aldrig kommer att skipa rätt bland oss människor eller att nådens tid aldrig är förbi. Om vi tolkar honom så, då vore allt som han säger om nödvändigheten av snar omvändelse nonsens.

Även i ett rent mänskligt sammanhang – t.ex. i ett förhållande mellan föräldrar och barn, måste det finnas både kärlek och rättvisa. Vidare, Gud beter sig inte precis som våra föräldrar har betett sig mot oss. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Den som gör systematisk teologi av en liknelse glömmer att systematisk teologi måste alltid utveckla en helhetssyn. Han glömmer också att en biblisk herde skulle säkert kunna slakta ett får som han letat efter länge för köttets skull – det är just därför han håller sig med får – för att kunna bruka det så småningom. Ett får är inte ett husdjur.

Med hjälp av dessa två liknelser lyfter dock Jesus fram vissa omistliga aspekter av Guds förhållande till människor som bryter mot hans bud. Vi har kanske för lätt att tro att judarna i antiken hade mer behov av att höra Jesu budskap än vi. Vi lever i en kultur som nästan har avskaffat begreppet synd. Och det är sant att vi har lättare att inse att samhället också står åtminstone delvis till svars för “det bortsprungna fåret” – att fåret inte hade sprungit bort om det hade haft det bra. Men vårt samhälle tror alltid att det är brist på materiella resurser eller en bristande social miljö som är hela förklaringen på varför människor bryter mot samhällets bud – att något materiellt eller socialt saknas i deras skolmiljö eller deras fritidsmiljö. Vi underbetonar den enskildes moraliska ansvar och familjens. Det gjorde dock inte Jesus. Hans budskap om syndarens värde har också med hans budskap om omvändelse att göra. Människan kan omvända sig just därför att hon har en fri vilja trots alla brister i hennes materiella och sociala miljö.

Vi märker emellertid att vår attityd skiljer sig ytterst lite från människors attityder i den antika världen, när vi själva skadas av en annans handlande. Då letar vi inte efter möjligheter till försoning såsom kvinnan letade efter smycken från sin brudkrona. Då letar vi inte efter den som har kommit bort från den mänskliga gemenskapen. Vi pustar ut och tackar Gud att vi har blivit av med ett problem.

Avslutning

Gud upphör aldrig att eftersträva syndarens omvändelse så länge syndaren fortfarande kan förändras i grunden – så länge syndaren är i stånd att bli en god människa, att bli ett helgon. Varför ger vi upp i fråga om dem som syndar mot oss, mot våra anhöriga och vänner fortare än Gud ger upp när det gäller dem som syndar mot honom? Jesus ställer denna fråga till oss.

Svaret är enkelt egentligen. Det är därför att vi inte inser vår egen synd. Vi inser inte hur djupt vår egen synd har sårat Gud och andra. Vi är blinda för de skador som vår hållning i livet har åsamkat andra – de skador som vårt handlande och vår inre attityd, har gjort och gör. Vi inser inte hur vi själva har bidraget till världens syndafall och bortvändhet från Gud.

Att en del människor som bär det kristna namnet insisterar att alla människor kommer att bli frälsta till sist – att alla så småningom kommer in i Guds rike är givetvis inget bevis på kärlek till syndare. En sådan lära bottnar inte i kärlek utan i likgiltighet. Att anamma en sådan lära är bara ett sätt att vägra tänka sig in i vad Jesu Kristi ständiga maningar till omvändelse betyder. Vi är kallade att älska syndare med en radikal och aktiv kärlek just därför att de verkligen kan gå förlorade i evighet – just därför att det sedan kan bli för sent att nå dem – just därför att nådens tid kommer att ta slut. Och just därför att vi själva kan, genom likgiltighet för syndens konsekvenser i oss och i andra, gå förlorade i all evighet. Liksom Gud skall vi alltså hata synd och älska syndaren, ty vi får lov att medverka i syndarens frälsning.

Broder Frans-Eric T.O.R.