Andra söndagen i Advent. År 2009

Årgång C, Luk. 3:1-6

Inledning

På flera hundra år hade man inte hört någon profets röst i Israel. Under denna period före Kristi födelse fanns det givetvis många laglärda, många rabbiner som tolkade Moseböckerna, de profetiska böckerna och de övriga heliga skrifterna. Det fanns givetvis präster som upprätthöll tempelkulten i dess fulla prakt också, men ingen trädde fram med ett budskap direkt från Gud, såsom profeterna hade gjort, ingen förrän prästen Sakarias son, Johannes, förkunnade med kraft och eftertryck ett nytt budskap från Gud, ett budskap om syndernas förlåtelse genom dop och omvändelse.

Så många kom till tro på Johannes och lät döpa sig av honom i Jordan att han kallades "döparen" – Johannes Döparen. Om honom säger vår Herre Jesus Kristus att ingen människa var större under hela det Gamla Förbundets tidevarv – inte någon av profeterna.

Vad Johannes ville uppnå var i själva verket inte bara att enskilda människor skulle omvända sig. Han ville nödga Gud att sända den väntade Messias i världen genom att omvända ett överväldigande stort antal människor. Han ville på så sätt bereda vägen för Guds Messias och det Nya Förbundet.

Första delen

Johannes Döparens lära och gärning förblir relevant för den som tror på Jesus från Nasaret. Kyrkan aktualiserar just därför Johannes Döparens person och budskap under Adventstiden. Det kristna dopet är dock inte som Johannes dop – endast ett yttre tecken på den omvända människans viljemässiga beslut, utan det är ett sakramentalt dop som på ett övernaturligt sätt förmedlar gudomlig nåd. Därför kallas det kristna dopet för ett dop "i den Helige Ande", det dop som Johannes profeterade om, vilket inte alls betyder att tanken om omvändelse genom mänsklig strävan, det som Johannes förkunnade, blir irrelevant, ty ett sakrament är inte någon form av religiös magi. Jesus förutsätter att den som blir döpt också samarbetar med Guds nåd. Vidare kallar Jesus oss inte bara till att omvända oss en enda gång under livets gång, utan till daglig omvändelse, vilket är förklaringen på varför Kyrkan också döper spädbarn som inte genomgår någon omvändelse vid den tid, då de blir döpta. Detta är det första som vi måste förstå.

Andra delen

Själva ordet "omvändelse" betyder exakt vad det säger – det betyder att man byter riktning i livet. Ordet är en översättning av det grekiska ordet, "metanoia". När folket frågade Johannes Döparen vad de måste göra svarade han mycket klart och konkret: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt." Till oärliga publikaner som drev in skatt, sade han: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Till soldaterna sade han: "Pressa inte ut pengar genom våld eller hot, utan nöj er med er sold."

Jesu förkunnelse av det Nya Förbundets glada budskap eller ”evangelium” innebär dock inte bara att Gud skänker oss förlåtelse genom det Heliga Dopet då vi kommer till tro och genom Botens Sakrament, då vi återfaller i synd, men för övrigt förväntar att vi själva krystar fram den självutgivande kärleken och alla slags goda gärningar och rent viljemässigt avstår från synd. Nej, Gud ger också oss vad katolska katekesen kallar ”den heliggörande nåden” och ”den aktuella” eller ”hjälpande nåden”. Han gör oss till människor som i likhet med hans gudomlige Son är bärare av den Helige Ande. Vi får alltså ny kraft att uppnå den helighet som Fadern begär av oss genom trons, hoppets och kärlekens nådegåvor – steg för steg genom daglig omvändelse.

Dessa gåvor, den nåd som kommer oss till del genom det Heliga Dopet förlorade Adam och Eva genom sin olydnad, och genom arvsynden påverkas hela mänskligheten av deras synd – som är ursynden. Kristi evangelium skänker hela mänskligheten och var och en av oss en ny möjlighet – inte att omvända oss i kraft av egen strävan, utan genom samarbete med Guds nåd – genom den kraft som Gud ställer till vårt förfogande.

Avslutning

Hur ger Gud oss denna nåd, denna nya potential, denna förmåga att älska honom och vår nästa på ett nytt sätt?

Jo, Gud skänker oss nåd på flera sätt: genom sakramenten, då vi mottager dem i tro – givetvis – men också då vi lyssnar till hans Ord med ett lydigt hjärta, och när vi ber med öppna och underdåniga hjärtan. Han ger oss denna förmåga om och om, ty han vet att vi kan förlora den emellanåt.

Den heliggörande nåden är ju inget annat än delaktighet i Gud – och den heliggörande nådens effekt är Guds helige Ande som kan göra sig en boning inom oss. Därför sade Johannes att den som kommer efter honom skulle döpa, inte bara med vatten, utan också med den helige Anden.

Men kom ihåg att denne, Guds Ande, som är given åt oss genom dopet och vars liv i oss får ännu större potential genom Konfirmationens Sakrament, som får näring då vi mottager den Heliga Kommunionen, inte bara är en eld som tänder oss med iver, utan också en duva, en skygg gäst. Guds nåd gör sig aldrig oemotståndlig. Guds Ande stannar aldrig kvar hos oss som en ovälkommen gäst. Allvarlig synd, och även en mängd mindre synder som man begår ständigt och med avsikt, kan förhärda oss så att vi förlorar den riktiga kärleken till Gud och den äkta kärleken till nästan. Just därför förordar Kyrkan att vi biktar oss ofta. Bikt är oumbärlig för den som vill leva i daglig omvändelse.

Broder Frans-Eric T.O.R.