30:e söndagen under året 2009

Mark. 10:46-52

Inledning

Att bota sjuka var faktiskt inte Jesu främsta uppdrag på jorden. Däremot kunde han inte annat än hjälpa de människor som ropade till honom i sin nöd, eftersom Gud är barmhärtig och han var Guds Son. Folket hade fått veta att han hade gjort många stora under – att han, till skillnad från alla andra mer eller mindre professionella helbrägdagörare, kunde bota människor med sitt blotta ord. Men Jesus betraktade sig inte som en av dessa professionella helbrägdagörare, inte heller som den främste bland dem. Han tog inte betalt. Lägg också märke till att han aldrig sade något som var tänkt att misskreditera andra som botade sjuka. För honom var de under och kraftgärningar som han gjorde i första hand ett tecken på Gudsrikets inbrott i historien, ett tecken som skulle kunna bekräfta människors förhoppningar om att han var den som Gud skulle sända som Israels och hela världens frälsare, och en frälsare har en mycket större uppgift än en helbrägdagörare.

Således, när den blinde tiggaren Bartimeus, som satt utanför stadsporten i Jeriko, framhärdade i att ropa högre och högre: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!", så stannade Jesus upp och kallade på honom och frågade vad han ville. Sedan hände, som det står i texten, att "den blinde kastade av sig manteln och sprang fram till Jesus och sade: 'Gör så att jag kan se igen,' och Jesus sade: 'Din tro har hjälpt dig,' och genast kunde mannen se."

För den som läser den här texten, och många andra texter som handlar om Jesu helbrägdagörelser, uppstår genast två frågor. Varför ägnade sig Jesus inte mera systematiskt åt att bota sjuka människor, då han nu kunde hjälpa dem med sitt blotta ord? Och, varför vår tro inte alltid hjälper – som den blinde Bartimeus tro hjälpte.

Första delen

Varför ägnade sig inte Jesus mera systematiskt åt att bota sjuka trots att han var kallad att bli världens Frälsare? Man kan fråga samma sak beträffande de fattiga – som Jesus kunde ha mättat med bröd som förmerades på samma sätt som när han gjorde brödundret i en öde trakt. Men han sade: "De fattiga – också de hungrande – har vi alltid med oss!" De sjuka har vi alltid med oss också! Gud blev inte människa för att med de mirakulösa krafter han hade till sitt förfogande helt och hållet ändra på den fallna världens fysiska och ekonomiska villkor.

Låter det konstigt? Ni kanske tänker – "Ja, Gud kan göra vad han vill!" Men så förhåller det sig egentligen inte. Gud kan endast göra vad han vill med vår hjälp. I den värld som Gud har lagt i våra händer kan han endast göra det han vill genom oss, d.v.s. hans vilja sker, då hans vilja blir vår vilja. Och nu tänker jag inte bara på vår vilja att bli friska och komma undan fattigdom under det jordiska livet. Jag tänker också på vår yttersta vilja och Guds yttersta vilja – att vi skall bli frälsta, saliga i all evighet – att vi skall vinna evig hälsa och evig rikedom genom ett evigt liv i förening med honom.

Det finns ingen evig hälsa, ingen evig rikedom förutom i Gud. Jordisk hälsa, jordisk rikedom är inte alls beroende av att vi lever ett liv i Gud, men så förhåller det sig inte efter det att vi människor passerat dödens gränsland.

På jorden väljer vi vad vi vill bygga vår lycka och vår hälsa på. Vi får välja om vi skall prioritera den andliga eller den fysiska hälsan. Vi får välja var vi vill ha vår skatt – i himmelen eller på jorden. Och vårt val kommer att gälla i all evighet. Gud vill inte tvinga något på oss och han kan faktiskt inte tvinga något på oss. Ingen, inte ens Gud, kan tvinga på oss det som han vet skänker evig glädje.

Detta är det första.

Andra delen

Det egentliga problemet är att många människor är blinda – andligen blinda. De ser inte det som kan skänka evig glädje. Detta är det andra som jag vill framföra idag.

Anledningen till att Kyrkan förkunnar Kristi evangelium överhuvudtaget är att väcka människor – att göra dem andligen seende. Ibland kan återvunnen jordisk hälsa vara ett medel som kan göra människor seende i andlig mening. Men ibland kan sjukdom, eller fattigdom eller någon prövning vara den största hjälpen man kan få för att bli seende i andlig mening.

De allra flesta människor har inte ens funderat på det självklara – att det kommande livet måste vara ett liv i Gud. De är blinda för detta livets egentliga mål. Men även vi som tror lider oerhört mycket av våra ”blinda fläckar”. Därför kan ett mirakel, något under som jag hoppas på, t.o.m. vara ett hinder för mig i mitt gudsförhållande.

Då Kyrkan talar om ”skärselden”, talar hon om den rening som återstår, även för de allra flesta som tror, efter detta livets slut – den rening som återstår innan man är redo för himmelen, redo att förenas med Gud i all evighet. Det är just i ”skärselden” som den som har andliga ”blinda fläckar” blir fullständigt ”klarsynt”. I ”skärselden” kommer var och en att inse exakt vad allt som han eller hon har gjort, sagt eller tänkt har inneburit och vad det som han eller hon har underlåtit att göra, säga eller tänka har inneburit. Allt kommer då i ett nytt ljus – allt kommer att framstå i det ljus som Gud själv utstrålar. Givetvis kommer detta ljus att göra ont. Sanningen om oss själva, insikt i oss själva, gör ont – men syftet är att nå fram till den sanna glädjen som endast ett liv i förening med Gud kan skänka.

Avslutning

Vi måste dock inte vänta tills detta livets slut för att bli fullt seende i andligt avseende. Ånger åtföljd av bot och bättring är fullt möjligt redan nu. Detta är vad Jesus kallar oss till då han kallar oss till omvändelse, ja, till daglig omvändelse. Jesus kan och vill göra varje människa andligt seende. Därför frågar han också mig och dig – "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Vi kan och vi borde bedja med den blinde Bartimeus. ”Herre, gör mig seende!”

Kanske kommer vi också att be om annat än att bli andligen seende, och även om under och mirakel av annat slag, men låt oss inte underlåta att ta modet till oss och också bedja om att bli seende i andlig mening. Att bli andligen seende innebär inte att detta livet inte längre bjuder på naturliga glädjeämnen. Tvärtom! Det är de andligen seende som är i stånd att ta vara på denna världens och även den tillkommande världens egentliga goda, ty de har insett att det inte är genom att jaga efter diverse njutningar som människan uppnår sin högsta potential, utan genom vissheten om vägen till livets mål – det Högsta Goda, vilket är Gud – som skänker bestående glädje.

Broder Frans-Eric T.O.R.