Tredje söndagen i advent 2009

Årgång C, Luk. 3:10-18

Inledning

Det finns en naturlig tendens hos varje människa, som kommer till tro på en personlig Gud, att försöka förmå honom att till hennes egen förmån gripa in i världen. Den vanligaste formen av bön är säkert begärande bön för egen räkning. Den näst vanligaste formen av bön är förmodligen förbön för de sina – för familjen, för andra anhöriga, för vänner och för sitt folk. Detta är helt naturligt och den vars gudsförhållande inte har en sådan rot, kan knappast ha något personligt gudsförhållande alls. Den begärande bönen är roten till varje äkta Du-och-jag-förhållande till Gud.

Det är också naturligt att en bedjande människa söker kunskap om vad Gud kräver som offer om han skall höra hennes böner. Offertanken är egentligen oskiljaktigt förbunden med tro på bön till Gud inom ramen för ett personligt förhållande. Begär Gud att man skall ge avkall på något av värde? Begär han att man skall ändra sitt sätt att leva? Ja, att fråga vad Gud begär av dig, då du ber om något, är inget annat än att inse att du inte är Guds jämlike. Du behöver få kunskap om villkoren för bönhörelse.

Johannes Döparens bön var att Gud skulle sända den efterlängtade och väntade Messias i världen för att rädda sitt folk. Han visste att denna bön överensstämde med Guds vilja, ty Johannes folk var Guds folk, och Gud hade genom profeterna under många århundraden lovat att sända dem en frälsare, men Guds Messias hade ännu inte kommit. Johannes bön var alltså en begärande bön, men han kallade var och en som kom till tro på hans budskap om Guds rikes inbrytning i historien, att göra ett offer av sitt eget liv genom omvändelse. Själv stod han beredd att offra sitt liv, vilket också skedde då han till sist blev halshuggen av Kung Herodes.

Utveckling

Johannes budskap är faktiskt inte något som vi kristna kan betrakta som relevant endast för människor under ett tidigare skede av vår frälsningshistoria – för snart 2000 år sedan. Visserligen tror vi att den som Johannes banade vägen för, den väntade Messias som Gud skulle sända i världen, var Jesus från Nasaret, men vi väntar hans återkomst, och vi borde vara lika angelägna om att förbereda oss för den väntades återkomst som Johannes’ åhörare var angelägna att förbereda sig för hans ankomst.

Tyvärr finns det nog inte så många som bär det kristna namnet som verkligen längtar efter Jesu Kristi återkomst. Om vi skulle få reda på tidpunkten för hans återkomst, skulle nog de allra flesta vilja uppskjuta dagen. Det är inte så många som ber med de troende i de första församlingarna: “MARANATHA! Herre, kom snart!” Varför?

Ställ frågan till dig själv. Skulle jag vara glad för beskedet att Jesus Kristus skall återkomma i morgon? Man blir tveksam, eller hur? Man vet inte riktigt hur den tillkommande världen skulle kunna gestalta sig. Man vet heller inte om man är redo att gå in i den. Har man hunnit göra bot för sina synder och uppnå egentlig helighet?

Naturligtvis är jag medveten om att det finns en hel del sekterister av olika slag som ständigt talar om Jesu Kristi återkomst. Dessas försök att fastställa tidpunkten för hans återkomst, fastän han själv varnar för alla sådana försök, har gjort många, också många katoliker, döva för allt tal om hans återkomst. Dessa sekterister far vilse på två olika sätt. För det första föreställer de sig ett liv i den tillkommande världen som i allt för hög grad påminner om det liv vi nu lever. För det andra föreställer de sig att kunskap om när Jesus Kristus skall återkomma skulle vara samma sak som beredskap för hans återkomst. Alltså förstå de inte, att de inte kan vara beredda för Jesu Kristi återkomst, utan att vara befriade från de värderingar som är vanligast bland människor som inte lever ett liv med Gud i brännpunkten, i den tid som nu är.

Alltså, att bedja om Jesu Kristi återkomst är något helt annat än att bedja om Guds ingripande i världen till min förmån under det jordiska livet. När jag ber om detta, vilket är helt naturligt, som sagt, då ber jag om att mina planer skall gå i uppfyllelse. När jag ber om Jesu Kristi återkomst, då ber jag att Gud skall ingripa i världen på så sätt att mina planer blir överflödiga.

Avslutning

I själva verket bör varje troende människa försöka leva och bedja som om Jesu Kristi återkomst skulle kunna äga rum i morgon, inte bara därför att det kommer att bli så – någon gång då vi minst väntar det – utan också därför att det är genom en sådan sinnesförändring som sann omvändelse kan ske i vårt levnadssätt.

Johannes Döparen säger ju att den väntade Messias, den som Gud skall sända i världen, kommer att göra mer än att döpa människor i vatten som ett yttre tecken på deras vilja att vända om. Han säger att den som Gud skall sända kommer att döpa människor i den Helige Ande – och – döpa dem i “eld”. Varför talar Johannes om "eld” i samband med “dop” i den Helige Ande? Är det endast därför att de döpta skall bli upptända med entusiastisk tro? Nej. I detta sammanhang betecknar “eld” också – rening. Att bli döpta i den Helige Ande innebär att vi initieras i en reningsprocess. Det är denna process som skall göra oss redo att möta vår Herre Jesus Kristus då han kommer åter.

Detta betyder nu inte att jag inte längre får eller bör bedja om Guds ingripande i min värld – det är helt naturligt att bedja så, precis som jag erkände från början. Det är helt naturligt att ropa “Hjälp!” till Gud. Den som inte gör så, kan knappast tro på den Helige Treenige Guden – en Gudom i tre personer – en Gud som jag får och måste söka och möta personligen. Det betyder emellertid också, att när jag ber om att få visshet om vad jag måste offra för att min bön skall gå i uppfyllelse, vad Gud kräver av mig utöver tro på hans existens och hans frälsande nådegärningar, så kommer jag att mer och mer, och allt eftersom mitt gudsförhållande utvecklas i tiden, att få kunskap om att jag t o m måste vara beredd att offra just det timliga som jag ber så intensivt om.

Varför nu detta? Jo, därför att det yttersta syfte med begärande bön, då jag verkligen tillåter Gud att förbli Gud i sitt förhållande till mig, är att jag på samma gång ber “Men ske din vilja, inte min”. Jag måste samtidigt be om att få insikt i och böja mig inför den eviga sanningen om vår existens, den sanning som vi kallar Gud.

Gud är alltså inte bara den som besvarar bön, han är, ytterst sett, också svaret i sig själv – han den allsmäktige, allvetande, allgode Guden, den som har uppenbarat sig själv och sin yttersta vilja helt och fullt i Jesus Kristus. Och när denne Jesus Kristus kommer åter, skall mänskligheten delas i två läger: dem för vilka Gud har blivit svaret – sanningen – och dem för vilka han inte har och aldrig kan bli svaret.

Broder Frans-Eric T.O.R.