4 söndagen under året 2010

Årg. C

Inledning

Eftersom dagens evangelium är en fortsättning på förra söndagens och min predikan i söndags handlade om båda texterna, tänkte jag säga något om dagens epistel, (1 Kor. 12:31- 13:13) den Heliga Mässans andra läsning, som är hämtad ur Aposteln Pauli Första Brev till Korintierna. "Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en väsnande cymbal. Och om jag ägde profetians gåva och kände till alla hemligheter och hade all kunskap och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting. Och om jag delade ut allt vad jag ägde, och om jag offrade min kropp till att brännas på bål men inte hade kärlek, så skulle jag inte kunna vinna något... Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag lära känna Gud till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. Det finns tre ting som består i evighet - tro, hopp och kärlek, men störst bland dem är kärleken."

Många anser att den här texten är den vackraste i Nya Testamentet. Frågan är om vi vet vad den kärlek som Aposteln talar om egentligen är. Vet vi vad vi menar när vi säger att "Gud är kärlek"? (1 Joh. 4:8)

Första delen

Slår vi upp ordet "kärlek" i ett lexikon, får vi många definitioner: "Kärlek är lidelse, passion, begär, sympati, ömhet, innerlig tillgivenhet, djup samhörighet, hängivenhet..." o.s.v. och givetvis även förälskelse, begär, sinnlighet, åtrå och älskog. Gemene man skulle säkert säga att kärlek är en känsla. Vi förstår dock genast att man inte kan säga att Gud är bara en känsla. Det vore ju nonsens.

När filosofen Platon närmade sig tanken om Gud kunde han inte föreställa sig att man skulle tala om kärleken. Han talade om tre upphöjda egenskaper: "Det Goda, det Sanna och det Sköna". Hans tanke var givetvis rätt. Gud är det Högsta Goda. Gud är den Slutgiltiga Sanningen. Gud är det Fullkomligt Sköna. Han är källa till all godhet, all sanning och all skönhet.

Men varför talade Platon inte om kärleken? Var det bara därför att ordet förknippades med så mycket som är endast kroppsligt och timligt – det som inte består? Säkert hade detta mycket att göra med hans attityd, men till sist måste man nog säga att problemet för honom var nog att hans gudsbild var opersonlig. Och vi människor kan bara älska den som kan älska oss. Kärlek vill bli besvarad. Den kristna synen redan under antiken var att "Gud är människoälskande" – så sade kyrkofäderna. Men varför skulle Gud älska oss? Varför skulle han begära att ha ett intimt förhållande till oss, att förena sig med oss? Jo, därför att han har skapat oss. Vi är hans barn. Eftersom Gud är personlig, kan han inte annat än älska vad han har skapat till sin egen "avbild och likhet". (1 Mos. 1:27) Den heliga Skrift säger t.o.m. "Vi älskar honom därför att han först älskade oss". (1 Joh. 4:19) Således måste vi dra slutsatsen, inte bara att Gud älskar utan även att han är kärleken, att han är kärlekens upphov – han är upphovet till den ömsesidiga dragningskraften mellan oss och honom. Vidare säger den Heliga Skrift: "Kärlek är fullkomlighetens sammanhållande band". (Kol. 3:14) Alltså kan vi inte bli vad vi skapades till att vara utan Gud – han som är precis som Platon sade: "Det Goda, det Sanna och det Sköna".

Platon hade ju inte den Heliga Skrift. Han hade inte lärt känna den som uppenbarade Guds kärlek för oss. Han hade inte kunnat höra om Guds Sons människoblivande, lidande och offerdöd. Han hade inte kunnat höra budskapet om dennes uppståndelse från de döda och himmelsfärd. Han tillhörde inte Israels folk, och levde innan Kristus föddes. För honom förblev Gud den yttersta verkligheten som förenade de högsta formerna, men för att kunna förstå att den högsta verkligheten var kärlek, så hade han behövt förstå DEN som utgör den yttersta verkligheten, DEN som både gav upphov till vår kärlek och besvarade den. Detta är det första.

Andra delen

Om vi frågar hurdan Guds förhållande till sig själv och till allt han har skapat är beskaffad så måste vi ta vår tillflykt till Kyrkans lära om den Heliga Treenigheten, vilket hör till det som vi inte heller kunde veta något om, om det inte hade uppenbarats för oss. Guds eget varande kan inte reduceras till en enda princip, ty han är tre, samtidigt som han förblir en enda. Fadern, den första gudomliga personen i den Heliga Treenigheten, är källan till hela Gudomens varande, det gudomliga vetandet och den gudomliga viljan, men Faderns kunskap om sig själv, hans Ord, den gudomliga sanningen, den andra gudomliga personen av den Heliga Treenigheten, är också av evighet. Likaså är den Helige Ande, den kärlek varmed Gud älskar sig själv och allt och alla som han genom sitt Ord har skapat, den tredje gudomliga personen av den Heliga Treenigheten, och även hos själva Gudomen är "kärleken fullkomlighetens sammanhållande band", eftersom Gud inte kan annat än att älska sig själv och allt och alla som han har gett upphov till, i all synnerhet dem som han har skapat till sin egen "avbild och likhet". "Gud är människoälskande och vi älskar honom därför att han först älskade oss". Vidare betygar den Heliga Skrift följande hos oss som kommit till tro på Kristus – "Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande". (Rom. 5:5)

Den Helige Ande, den tredje personen i den Heliga och Treeniga Gudomen, är alltså nyckel till vår ursprungliga frågeställning: Vad är den kärlek som är "tålig och mild, som inte avundas, som inte skryter, som inte är uppblåst, som inte söker sitt, som gläder sig i sanningen, som fördrar allting, som tror allting, som hoppas allting, och som uthärdar allting"? Svaret är – den gudomliga kärleken, den kärlek varmed Gud älskar sig själv och allt och alla som han har skapat, den kärlek som ingjutits i människan hjärta av den Helige Ande. Detta är det andra.

Tredje delen

Det tredje som måste sägas är att den övernaturliga eller gudomliga kärleken, som kallas agaph på nytestamentlig grekiska, och CARITAS på det kyrkliga latinet, kan vi få del i. Ja, Guds Helige Ande blir given åt oss sakramentalt som en andlig förmåga, en upphöjd eller övernaturlig förmåga, genom det Heliga Dopet, och denna förmåga stärks genom Konfirmationens Sakrament, genom Äktenskapets Sakrament, o.s.v. Vidare kan den växa till genom bön och barmhärtighetsgärningar. Varför? Jo, därför att ”Gud är kärlek” – och när han skänker oss sig själv, skänker han oss vad han själv är. Men märk väl att den sakramentala nåden, den kärleksgåva som vi tar emot i form av en förmåga, en kraft, måste utvecklas genom en process som omdanar oss steg för steg. Allvarlig synd som vi begår genom ett medvetet val avstannar processen och fördriver den Helige Ande ur den döptes hjärta. Just därför har Kristus också instiftat Boten Sakrament. Genom bikt vinner vi åter den Helige Andes gåva och förmågan att älska som Gud.

Avslutning

Kära vänner! Låt er förälskas i Gud, men kom ihåg, att bli kär i Gud, är annorlunda än att bli kär i den ena eller den andra människan. Att bli kär i en människa är onekligen fråga om att bli drabbad av känslor som uppstår på grund av en viss personkemi – i ett visst sammanhang – då tillfället erbjuder sig. Men det är verkligen något annat, då man blir kär i Gud och inte endast i någon som Gud har skapat, just därför att Gud är absolut unik, medan de människor som han skapat till sin avbild endast är unika i relativ mening. Man kan bli kär i många – och på sätt och vis – i alla människor som Gud har skapat. Skall sådan kärlek hålla måste den kompletteras med trohet som förpliktande ideal. Men att bli kär i Gud, är att bli kär i den som är kärlekens källa och upphov. Att bli kär i Gud är att i egentlig mening bli kär i kärleken, ty Gud är kärleken.

Broder Frans-Eric T.O.R.