Den 6:e söndagen under året 2010

Årg. C. / Luk. 6:17-18a+20-25

Inledning

Det finns åtta "saligprisningar" i aposteln Matteus' återgivning av Jesu bergspredikan, men endast fyra "saligprisningar" i evangelisten Lukas' återgivning av Jesu predikan på slätten, men jag skulle vilja påstå att man kan tala om en enda dygd – en andlig förmåga eller attityd – som ligger till grund för Jesu alla "saligprisningar", nämligen – ÖDMJUKHET. I bergspredikan nämns ju ödmjukhet uttryckligen: "Saliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden!" Vi skulle använda en parafras för att lyfta fram vad Jesus menar: "Saliga är de ödmjuka, ty de kan vinna Guds rike!"  

Utan ödmjukhet är inte den lycka som Jesus beskriver i sina övriga "saligprisningar" möjlig. Det är ödmjukhet som tillåter dem som är fattiga att vara lyckliga. Det är ödmjukhet som tillåter dem som är hungriga att vara lyckliga. Det är ödmjukhet som tillåter dem som har något att sörja, ja, som tillåter dem som sörjer sina synder, att vara lyckliga. Det är ödmjukhet som tillåter dem som blir förföljda, att vara lyckliga.

Varför? Jo, därför att det är endast den ödmjuke som tillåter Gud att vara Gud i mitt liv. Stolta människor, högmodiga människor, kan aldrig erfara någon bestående lycka även om de tror på Gud, ty de har en annan gud förutom den sanne Guden. Den högmodiga människan, den stolta människan, vill också vara sin egen gud eller åtminstone har han sig själv som en avgud bredvid den sanne guden. Högmod, stolthet är roten till människans ursynd – till människan ursprungliga olydnad. Den Onde sade till Adam och Eva, då han frestade dem att äta av den förbjudna frukten: "Ni skall bli som Gud (kanske bör vi läsa – "som gudar" – ni skall bli som gudar och själva avgöra vad som är gott och vad som är ont.)"

Första delen

Det första som jag vill säga i dag är alltså att ödmjukhet är en specifikt religiös dygd. Dygderna som antikens klassiska grekisk filosofi betonade är helt annorlunda. De var fyra till antal: (1) klokhet eller visdom, som innebär att jag väljer det som är till gagn för mig, (2) rättvisa, som innebär att jag ser till var och ens och även mitt eget bästa, (3) måttlighet, som innebär att jag behärskar mina begär för att kunna bevara den frihet som tillhör en rationell varelse, och (4) uthållighet eller mod som innebär att jag inte ger upp trots motgångar och rädsla.

Dessa såkallade filosofiska dygder är allmänmänskliga dygder. Dessa dygder behöver alla människor i alla sammanhang vare sig man tror på Gud eller ej. De är givetvis absolut nödvändiga även i det andliga sammanhanget eftersom sund religion förutsätter en sund livsfilosofi. Sedan talar Kyrkan om de teologiska eller övernaturliga dygderna: (l) tro, (2) hopp och (3) kärlek. Dessa dygder är övernaturliga i den meningen att de beskriver en förmåga, en andlig attityd, som människan inte kan framkalla i kraft av sin egen strävan. Dessa dygder är den Helige Andes verk i oss då vi blir döpta, och de skall växa till och blir starkare under vår vandring på helgelsens väg.

Till denna lista av dygder vill jag foga ödmjukhet. Jag menar att ödmjukhet varken är en naturlig filosofisk dygd eller en övernaturlig teologisk dygd i egentlig mening. Den är en religiös dygd som tillåter att man från början kan inträda i ett rätt gudsförhållande och t.ex. begära att få mottaga det Heliga Dopet. Det är endast den som är ödmjuk som verkligen kan börja söka den sanne Guden istället för diverse avgudar. Det är ödmjukhet som tillåter, att när man finner Gud, man låter honom förbli Gud – och inte genast omdanar honom till en avgud som gör som man säger åt honom, en avgud som är omdanad efter ens egna tankar och önskningar, och som kan manipuleras med bön som om bön vore en magisk makt som står till människans förfogande – hur självcentrerad hon än är.

Andra delen

För det andra vill jag då vi nu har läst ett stycke ur Jesu predikan på slätten som innehåller "ve-sägelser" såväl som "saligprisningar" visa hur viktiga dessa är för att vi rätt skall förstå vad Jesus menar. Han säger: "Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras föder med de falska profeterna."

Orden som Jesus använder betyder att han tänker på människor som har fått ut rikedomar, mättnad, glädje och beröm i detta livet såsom en betalning man har förtjänat. Underförstått är tanken att man nu inte har rätt till mer – man har fått ut ur livet det som man har velat ha. Man har enbart satsat på det jordiska och fått ut det som man har velat ha. Man har inte rätt till mer.

Jag vill givetvis inte hävda att brist på det jordiska, t.ex. brist på jordisk lycka, alltid framkallar religiöst sinnad ödmjukhet hos människan, men jag vill definitivt hävda att det är mycket svårare för dem som satsar hårt på det jordiska och vinner, att ödmjuka sig. Detta livets ”vinnare” är alltså inte alls i en bättre position för att vinna det eviga livets salighet. Tvärtom! De har ett handikapp som måste övervinnas. Detta är kanske det mest häpnadsväckande som Jesus säger. Låt mig parafrasera för er: "Den som har fått ut full betalning för sina insatser i detta livet är benägna att uppträda mot Gud som hans jämlike. Han har ingen tacksamhetsskuld. Detta livets "vinnare" har svårare att övertygas om att de är beroende av Gud. De har svårt att låta Gud förbli Gud. Ofta saknar de tillräckligt syndamedvetande." Men kom ihåg – faktumet att det är svårare för livets "vinnare" att ödmjuka sig betyder ingalunda att det är omöjligt för dem.  Det är svårt säger Jesus "för en rik man att komma in i himmelriket”, men inte omöjligt.

Avslutning

Därför har Gud sänt sin enfödde Son, Jesus Kristus, i världen som vår Frälsare och låtit honom dö på ett kors för våra synders skull. Gud har låtit sin egen Son framstå som en av livets ”förlorare” – han förlorade ju stort. Han blev förnedrad – utblottad. Och vi – vi tar emot vår eviga frälsning och salighet ur denna ”förlorares” hand. Ja, vi tar emot vår frälsning och salighet ur dennes hand då han har uppstått från de döda, men den Uppståndnes hand bär alltjämt sårmärken efter korset. Han blev förödmjukad för vår skull och vi måste ödmjuka oss inför honom om vi skall kunna ta emot vad han har att ge. Vi måste ödmjuka oss så fort vi verkligen förstår att hans sårmärken i verkligheten är segermedaljer.

Broder Frans-Eric T.O.R.