Apostlarna Petri och Pauli dag 2010

Inledning

Apostlarna Petrus, den ”klippa” på vilken Jesus bestämde att hans kyrka skulle byggas, och Paulus, den konvertit, teolog och missionär som genom den Helige Andes ingivelse och vägledning omdanade kristendomen från en judisk sekt till en världsreligion, inte bara avslutade sina dagar med att avlägga sitt sista vittnesbörd i Rom – som martyrer – nej – bägge medverkade också i förflyttningen av Kyrkans hjärtpunkt från Jerusalem, som blev helt förstörd i enlighet med Jesu profetia år 70, till Rom. Rom blev den apostoliska staden framför alla andra, trots att Rom var det hedniska världsimperiets huvudstad

Ja, gamla Rom fortsatte att växa till i andlig betydelse även efter det att den kejserliga huvudstaden blivit Konstantinopel, det nya Rom, den stad som Kejsar Konstantin grundlade i Bysans, i samband med sin egen omvändelse till den kristna tron. Den var menad just som en kristen huvudstad för ett tilltänkt, kristet imperium, Konstantinopel, det nya Rom, precis som Alexander den Store hade grundlagt Alexandria som fick sitt namn efter honom och dussintals grekiska städer i Afrika och Orienten, i syftet att sprida den grekiska kulturen.  Roms biskopar, som var aposteln Petri efterträdare, eftersom Petrus flyttade till Rom, ärvde det specifika uppdraget som Kristus gav Petrus, stadens förste biskop.

Påvarnas uppdrag, att vara den klippa på vilken Kyrkan grundades, växte faktiskt till då det nya Rom, Konstantinopel, grundades av den förste kejsare som kom till tro. Påvarna fick lite mer distans till den politiska makten. Vi katolska kristna ser därför Guds försyn och plan i den historiska utvecklingen som gjorde den Romerska Kyrkan till den första bland lokalkyrkor i den världsvida, d.v.s. universella, Kyrkans gemenskap av lokala kyrkor, och det ter sig naturligt för oss att kalla denna universella kyrka – Romersk-katolska Kyrkan, fastän man också får lov att tala om den Grekisk-katolska Kyrkan, den Syriska Katolska Kyrkan etc.

I dag skall vi helt kort begrunda en viktig aspekt av Kyrkans mysterium, nämligen att vi identifierar Kristus med Kyrkan på ett absolut sätt, så att vi inte kan tala om Kristus utan att tala om Kyrkan, och inte kan tala om Kyrkan, utan att tala om den Romerska Kyrkans biskop – den universella Kyrkans påve – vilket är samma ord som "patriark" eller "fader".

Första delen

För det första måste det sägas att den Heliga Skrift bekräftar gång på gång att Guds eviga frälsningsplan förverkligas inom den mänskliga historiens ramar. Människans är en historisk varelse – innan Karl Marx upptäckte det, så var detta uppenbart för var och en som läser Bibeln. Det speciella med människan är att hon är medveten om sin egen existens och sin historia. Denna medvetenhet ligger till grund för människans natur som en andlig och rationell varelse. När Gud sände sin evige, enfödde Son, den andra gudomliga personen i den Heliga Treenigheten, i världen såsom människans Frälsare, blev han en människa i tid och rum – i historien – Jesus från Nasaret – judarnas väntade Messias. Och Jesus från Nasaret instiftade ett nytt förbund mellan Gud och människan i sitt eget blod, och således skapades ett nytt Gudsfolk, den heliga, katolska och apostoliska kyrkans folk, med ett prästerligt ämbete och med Petrus som synligt överhuvud, genom att inympa alla som kommer till tro på honom på det gamla Israels stam.

Den kyrka som Jesus Kristus grundade var alltså synlig och hierarkisk från början trots att den såg ut till att vara liten och oansenlig. Därför berättade Jesus liknelsen om senapskornet, det minsta av frön som blir till ett stort träd på vars grenar himmelens fåglar kan sitta. Aposteln Paulus arbetade ju oupphörligen med att grunda församlingar av Jesu Kristi Kyrka på alla orter han besökte i det Romerska Imperiet. Således blev Kristi Kyrka med nödvändighet en historisk institution, lika mycket en del av historien som staten. Varför? Jo, precis därför att människan är en historisk varelse.

Ja, man kan faktiskt betrakta Kyrkan som ett slags vidareinkarnation av Jesus Kristus efter dennes uppståndelse från de döda och himmelsfärd. Aposteln Paulus kallar kyrkan Kristi kropp. Och vi som tillhör Kristi Kyrka blir hans händer, fötter, öron, mun o.s.v. Kyrkan fortsätter Jesu Kristi frälsande verk i världen. Hon äger allt som han har testamenterat till människan – hans ämbete, evangeliets förkunnelse, syndarnas förlåtelse och sakrament. Kristus har gjort sig oskiljaktig från sin Kyrka. Detta är det första.

Andra delen

För det andra är det viktigt att vi verkligen förstår att det andliga livet hos människan inte har endast att göra med det osynliga. Just därför betonar Katolska Kyrkan sin synliga natur. Kyrkan är inte bara historisk – hon är i högsta grad synlig. Hon syns i sina ämbetsbärare, sakrament, liturgier, byggnader o.s.v. Hon skall också synas i den enskilda katolska kristnes liv och levnadssätt. Det bör märkas att en katolsk kristen tror på Gud, ber, håller söndagen som en helig dag, deltar i den heliga mässan, lever enligt Katolska Kyrkans morallära, fostrar sina barn i tron, vill vinna andra för tron, ägnar sig åt kärleksgärningar m.m., eftersom Kyrkans raison d´être är just att vara en förlängning av Guds människoblivande i tid och rum.

I detta, att vandra på helgelsens väg och att vandra på ett sätt som tillåter världen att se vem vi är och vad vi vill, finns det ingen skillnad mellan prästerskapet och lekfolket, mellan klosterfolk och människor som lever i världen. Vi kommer alla att avlägga räkenskap inför vår Herre på domens dag – påven kommer att avlägga räkenskap för sitt handlande, biskopen, prästen, munken, men också ni, ty vi alla utgör Kristi mystiska kropp, vi alla utgör Kristi Kyrka.

Avslutning

Ja, till sist kan man alltså inte skilja mellan tro på Jesus Kristus och tro på Kyrkan, dels därför att Kristus har grundat Kyrkan, därför att Kyrkan är du själv – Kyrkan är Kristus i dig, som är osynlig, men ditt liv i Kyrkans gemenskap, är definitivt något synligt. Du är i Kyrkan och du skall synas för vad du egentligen är. Så ville Kristus att det skulle förhålla sig. Han sade: “Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min Fader som är i himmelen, men den som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader...” (Matt. 10:32)

Broder Frans-Eric T.O.R.