Alla Helgons Dag 2009 (extra)

Inledning

I arbetslöshetens tider är vi vana att fråga var det finns brist på arbetskraft. Ungdomar frågar efter bristyrken. Och så får vi veta att det finns för få hantverkare, för få ingenjörer etc. Inom Kyrkans led får vi ofta höra att det finns för få präster och att det nu har blivit ont om ordensbröder och ordenssystrar. Att det förhåller sig så, är allmänt känt.

Naturligtvis frågar människor som funderar över sin inriktning vad deras inriktning i livet bör vara – inte endast över bristyrken. Då han frestades av den Onde sade Jesus: "Människan lever inte endast av bröd" och det är också sant att människan finns till inte bara för att ”tjäna sitt levebröd”. Man vill också välja en inriktning i livet som motsvarar ens personliga begåvning och som är stimulerande.

Givetvis tänker många på lön och prestige först och främst och på de yrken som skänker hög lön och mycket prestige. I varje fall kan vi konstatera att det inte finns mycket prestige förknippad med att bli präst, ordensbroder eller ordenssyster – förutom bland de troende – och att prästernas löner är låga, åtminstone i Sverige. Ordensfolk avlägger, som bekant, ett fattigdomslöfte. Är det därför som dessa kallelser måste klassas bland bristyrken? Kanske, men det finns faktiskt en kallelse i Kyrkan som har ännu mer ont om folk: kallelsen till helighet – kallelsen att bli helgon. Fanns det inte någon brist på folk som verkligen vandrar på helgelsens väg, skulle det heller inte finnas någon brist på präster eller ordensfolk. Men det är inte bara präster och ordensfolk som kallas till helighet. Men att sträva efter helighet är inte heller ett yrke utan just en kallelse. Däremot kan man konstatera att strävan efter helighet definitivt är en heltidssysselsättning. Vad man än har för yrke eller arbete – är man kristen, så är man också kallad till helighet.

Varför är det då att så få svarar på kallelsen i våra dagar? Varför tycks det vara ont om blivande helgon?

Första delen

Ja, för det första, de flesta människor förknippar inte lycka och framgång i den här världen med helgonen. Ändå lovar Jesus inte bara att helgonen skall njuta av en obeskrivlig lycka i den kommande världen på grund av sina andliga framgångar under detta livet, utan också att de redan nu, i den här världen, skall kunna erfara och njuta av vad som endast kan kallas för salighet.

Den lära som Jesus framför i hela sin Bergspredikan och det som han sammanfattar i sina ”saligprisningar” är den grundläggande orsaken till att hans evangelium kallas ”det glada budskapet”.

Det grekiska ordet – makarios –, som översätts till det svenska ordet "salig", används ju i den grekiska grundtexten för att återge ett hebreiskt ord – asheré –, som vi möter i Psaltaren. Jesus fyller detta ord med en speciell innebörd. Därför översatte man det hebreiska ordet med makarios, vilket grekerna brukade för att beskriva den ”lycka” gudarna ägde. Jesus talade ju om ”gudomlig lycka”, den lycka som endast kan uppnås då människan förenas med Gud. Detta är det första.

Andra delen

Vad Jesus gör i sina ”saligprisningar” är att räkna upp dem som har det bästa utgångsläget för att nå fram till ”den eviga lyckan” hos Gud. Han gratulerar de fattiga – särskilt de fattiga i anden – därför att de har undgått att bli ägda av materiella ting. Han gratulerar dem som sörjer – dels dem som sörjer hädangångna människor som de verkligen vill återförenas med, men också dem som sörjer över sina synder därför att de verkligen längtar efter Gud. Här kan vi tänka på vad kyrkofäderna kallade ”tårarnas gåva”. Jesus gratulerar de ödmjuka, de som är saktmodiga – de som lever och handlar med eftertänksamhet – motsatsen till högmod och brådska – de som vill att alla deras handlingar skall kunna bygga upp andra och skänka Gud ära. Jesus gratulerar dem som verkligen ”hungrar och törstar” efter rättfärdighet, d.v.s. ännu mer än de hungrar och törstar efter framgång och belöning för vad de uträttar. Han gratulerar alla barmhärtiga människor eftersom det endast är de som har rätt att begära barmhärtighet av Gud då han dömer dem. Deras medlidande liknar Guds sätt att identifiera sig med oss trots våra synder. Jesus gratulerar också ”de renhjärtade” eftersom deras längtan efter Gud och deras kärlek till människor inte är präglade av ett delat hjärta fyllt med själviskt begär eller eftergifter till otillbörlig köttslig njutning. Ja, Jesus gratulerar dem som aktivt försöker stifta fred mellan sina medmänniskor och mellan varje enskild människa och Gud, den ”fred” vi kallar ”frälsning”. Han t.o.m. gratulerar dem som har utstått och är beredda att utstå förföljelse därför att deras tillit till Gud är så stark.

Jesu ”saligprisningar” eller ”gratulationer” är alltså ämnade att låta oss förstå vilka människor som egentligen är lyckligt lottade i livet. Detta är det andra.

Avslutning

I dag ärar vi inte bara alla kända helgon, utan också alla okända och glömda helgon – alla helgon som måste förbli namnlösa för oss. Tillsammans med Jesus gratulerar vi dem, men som den helige Bernhard säger i en av sina predikningar: ”Helgonen har egentligen inget behov av att vi berömmer dem”. De gläder sig redan över allt som Gud kan ge, ty det har redan tillfallit dem. Vad vi kan ge dem är egentligen helt överflödigt. Det enda helgonen vill av oss är att vi, med hänsyn till vårt eget väl, efterliknar dem och så får dela deras gemenskap i all evighet.

Broder Frans-Eric T.O.R.