Andra söndagen efter Jul 2010

Inledning

I det fjärde evangeliet, evangeliet enligt Johannes, i kontrast till det tredje evangeliet, evangeliet enligt Lukas, får vi inte veta några historiska eller mänskliga detaljer kring vår Herre och Frälsares, Jesu Kristi födelse och barndom. Vad vi får är en filosofisk-teologisk reflexion över innebörden av Guds människoblivande. Det är dock viktigt att vi läser vad aposteln Johannes säger i ljuset av de historiska och mänskliga detaljer vi finner i de övriga evangelierna, t.ex. i ljuset av stycket som handlar om den tolvårige Jesus som blev återfunnen av sina föräldrar i templet då de inte hittade honom i ressällskapet som var på väg hem från Jerusalem till Nasaret efter högtiden. Vi minns denna händelse varje gång vi ber de glädjerika mysterierna av den heliga rosenkransen. De skriftlärde häpnade över pojkens kunskaper. Ändå följde Jesus sina föräldrar tillbaka till Nasaret och “förblev underdånig dem i allting”. Man frågar sig varför. Jesu föräldrar hade väl inget att lära honom? Men det står faktiskt, att han “växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor”.

När Jesus vid ungefär 30 års ålder framträdde såsom Israels Messias och började förkunna Guds rike och disputera med de skriftlärda frågade folket sig “varifrån han hade fått sin visdom”. De frågade: “Är inte denne Jesus timmermannens, Josefs, son?”

Oftast förknippas visdom eller vishet – vad grekerna kallade “sofia” och som hade blivit ett filosofiskt begrepp – med studier. Judarna kallade kunskap om och insikt i de heliga skrifterna för “sofia” också. Jesus hade emellertid inte bedrivit några högre studier under en berömd skriftlärd. Han hade endast lärt sig vad varje judisk pojke skulle lära sig av sin fosterfader Josef och från de äldste i hans egen synagoga i Nasaret. Hans kunskaper och insikter var en gåta för folket. Skall vi betrakta Jesu visdom endast som om den vore “ingjuten”, som om den vore en gåva? Han hade ju en gudomlig så väl som en mänsklig natur.

Tomas av Aquino och andra teologer försäkrar oss om att enligt sin mänskliga natur kunde också Jesus utveckla sitt förstånd – att han mognade i psykiskt avseende som alla människor genom bruk av sin kropp (sin hjärna, sina muskler och nervbanor) – genom bruk av sina sinnen. Det var alltså inte den himmelske Faderns vilja att hans människoblivne Son skulle äga endast ingjuten kunskap och insikt genom sin gudomliga natur. Han skulle vara lika oss människor “i allting förutom synd”. Som vanliga människor skaffade han också kunskap och insikt genom erfarenhet och begrundan. Ändå säger han: “Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du har dolt (allt) detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga – för dem som är som barn!”

Begreppet “barnatro” förekommer ofta i de mest anti-intellektuella kretsar inom kristendomen som vill se omvändelse främst som en känslomässig process. Frågan är hur skall vi föreställa oss Jesu intellektuella och emotionella liv och hur trons utveckling sker i en vanlig människa. Vem skrev aposteln Johannes sin filosofisk-teologiska inledning till evangeliet för? Vad är det som aposteln Paulus kallar för “vishetens ord” och “insiktens ord” i dagens epistel? Är allmän mänsklig och psykisk och intellektuell mognad ett hinder för den som “i hjärtats enfald” vill “ta emot Guds rike såsom ett barn”.

Första delen

För det första måste vi förstå att det är fullständigt felaktigt att utifrån vad Jesus säger om Guds rike dra slutsatsen att människans förnuft leder fel eller att formella studier är en nackdel för den som vill få insikt i Kristi evangelium. Gudomlig visdom står inte i ett motsatsförhållande till människans intellektuella utveckling. Inte heller till psykisk mognad. Tvärtom. Aposteln Paulus var mycket lärd. Han kunde både den Heliga Skrift och en hel del grekisk filosofi. Det är också uppenbart att aposteln Johannes och hans lärjungar kunde bruka grekiska filosofiska kategorier då de skrev det fjärde evangeliet.

Det är alltså inte barnslighet, d.v.s. psykisk och intellektuell omognad, som är en fördel för den som vill ta emot vad Gud kan ge i “hjärtats enfald”. Aposteln Paulus säger ju: “Visdom talar vi … för dem som är fullmogna, men en visdom som inte tillhör denna tidsålder. Vi talar om vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka. Vi har ju att tyda andliga ting för andliga människor”.

Intellektuell kunskap och psykisk mognad kan givetvis vara ett hinder för den människa som inte har ödmjukat sig inför Gud, d.v.s. för den som är “oandlig”, men har man ödmjukat sig inför Gud är intellektuell kunskap och psykisk mognad en stor vinst. Brist på intellektuell kapacitet och psykisk omognad kan i sig inte föra människor till Gud, och människor som förmedlar intrycket att det förhåller sig så, att det enda som behövs är att man går igenom en stor emotionell omvälvning, skapar ett hinder för gudstro hos många. De ger intrycket att religiösa människor måste vara anti-intellektuella och helst sådana som utan hämning eller diskretion uppvisar alla sina känslor för andra.

Andra delen

För det andra bör man förstå att många av aposteln Paulus förmaningar till sina församlingar kan sammanfattas i tre regler för dem som vill utvecklas så att de får djupare insikter i sin tro och uppnå större personlig mognad. Den första regeln är att man skall avvisa varje form av moralisk kompromiss. Den andra regeln är att man skall avvisa varje lära som inte hör hemma i den trostradition som han själv har förmedlat till sina församlingar. Den tredje regeln är att man skall avvisa varje frestelse att vilja vara människor till lags eller stå i centrum för dem. Dessa regler talar i själva verket för en sund behärskning av ens känsloliv, ty de fordrar objektivitet – de motverkar subjektiva tendenser i religionen som omintetgör en universell tillämpning.

Följer man dessa regler, så är man i stånd att växa till i andligt avseende och mottaga ett större mått av gudomlig visdom eller vishet.

Avslutning

Vad är då denna gudomliga visdom som aposteln ber om för dem som tillhör hans församlingar? Vad menar han då han säger i dagens epistel: “Jag ber att vår Herres Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till och vilket rikt och härligt arv han givit oss”.

Juldagens evangelium, som återupplästes idag, kallar denna visdom för “Ordet”. Det är på samma gång Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i den Heliga Treenigheten, och kunskap om hela Gudomen, ty det är den kunskap man får då man träder in i ett personligt förhållande till Gud genom att ta del av det som Gud har uppenbarat om sig själv i sitt människoblivande.

I Syraks bok heter det att Gud har befallt att hans vishet skulle “slå upp sin boning i Jakob och ha sin arvedel i Israel”. Den gammaltestamentliga uppenbarelsen, Guds lag och profeternas budskap och allt som står i judarnas heliga böcker, skulle alltså fullbordas då Gud själv blev människa. “Ordet (Guds ord om sig själv) blev kött och tog sin boning bland oss”, – Guds visdom, Guds vishet uppenbarade sig, manifesterade sig, i en människa – Jesus Kristus.

Broder Frans-Eric T.O.R.