Andra söndagen i fastan 2010

Årgång C, Luk. 9:28b-36

Inledning

När Jesus besteg berget Tabor, eller eventuellt någon av Hermons sluttningar, med Petrus, Jakob och Johannes talade han inte om syftet med bestigningen, men han tillät endast apostlarnas inre krets att följa med – Petrus, den som Jesus hade utvalt till apostlarnas ledare, klippan på vilken han skulle bygga sin kyrka, den klippa som Katolska Kyrkan än i dag har i Påveämbetet, Petrusämbetet, och Jakob och Johannes, den älskade lärjungen, den som stod kvar med Jesu moder Maria under korset. De övriga apostlarna spekulerade säkert om huruvida Jesus tänkte avslöja något för denna inre krets. Kanske skulle Jesus låta dem veta hur han tänkte använda sina övernaturliga krafter för att uppnå målet med sin verksamhet.

Det som hände på det höga berget blev visserligen en mäktig upplevelse för dessa tre lärjungar. De fick verkligen erfara något övernaturligt. Men någon hemlig plan för ett folkligt uppror mot Rom som skulle befrämjas genom underverk blev inte avslöjad för dem. Istället fick de höra ett förbryllande samtal mellan Jesus, Mose och Elias om hans förestående "uttåg ur välden, vilket skulle fullbordas i Jerusalem" - ett samtal som måste ha oroat dem, då de begrundade det, eftersom samtalet var en profetia om hans lidande och död.

Då vi lyssnar till detta evangelium om Jesu förklaring på berget under fastetiden, då vinklas händelsen från ett annat perspektiv än när vi firar själva förklaringen i augusti. Därför vill vi naturligtvis bättre kunna begripa förhållandet mellan det som skedde där och det som skedde på Golgataberget.

Första delen

Efter det att Jesus blivit döpt av Johannes i Jordan och utropad som den väntade Messias blev han ledd av den Helige Ande ut i öknen, där han levde under 40 dagar i bön och fasta. Där frestades Jesus av djävulen som ville locka honom att avvika från ”korsets väg”. Vi får faktiskt föreställa oss att hans lärjungar skulle komma att bli frestade på samma sätt som han av Satan.

De flesta av oss har blivit uppfostrade med kunskap om att Guds rike endast kan förvekligas i den tillkommande världen, men vi är lika benägna som judarna att lägga accenten i vår tro på Guds räddning och hjälp under detta livet.

Vilken slags böner sänder vi upp till Gud för det mesta? Håller ni med mig om att 80-90% av våra böner handlar om våra förhoppningar om att Gud för vår skull skall förändra det jordiska livets villkor, så att vi slipper att bära något som liknar ett kors överhuvudtaget?

Till skillnad från judarna förstår vi intellektuellt, och accepterar intellektuellt, principen att “Guds rike inte är av den här världen”. Ändå hoppas vi av naturliga skäl att vi inte skall tvingas att bära just ett kors som hotar att beröva det jordiska livet något till vilket vi har knutit dess mening – och vår existens. Vi är övertygade om att vi är beredda till vissa uppoffringar – så klart – och även till betydande uppoffringar, men vi skulle vilja välja själva vad vi skall offra.

Å ena sidan upplever vi säkert att det hade varit spännande att bestiga förklaringens berg med Jesus om vi visste att vi skulle få insikt om vilka övernaturliga krafter som skulle kunna stå till vårt förfogande. Å andra sidan skulle vi säkert bli ängsliga om vi visste att vi, liksom Jesus, också skulle få reda på i vilket förhållande det kors som var och en av Jesu lärjungar måste bära står till vårt eget livsöde, om vi nu får lov att använda uttrycket ”öde” för att beskriva den väg som Gud har utstakat för oss, men som vi ändå måste välja av vår egen fria vilja. Detta är det första.

Andra delen

Vad upplevde då Petrus, Jakob och Johannes som fick bestiga förklaringens berg med Jesus? Jo, de fick se Jesus omdanas inför deras ögon då han samtalade med Mose och Elias. Men Evangelisten Lukas låter oss också veta vad dessa samtalade om med Jesus – hans “exodus” – d.v.s. hans bortgång från den här världen, hans uttåg ur detta livet, vilket motsvarar Israels utgång ur träldomshuset i Egypten. Alltså kan man förstå att lärjungarna blev skräckslagna, inte bara på grund av det överjordiska sken som omgav Jesus, utan också p.g.a. att Jesu samtal med Mose och Elisas – ett samtal som bekräftade Jesu egna profetior om sitt lidande och död, profetior om hans uppståndelse från de döda och hans himmelsfärd – profetior som lärjungarna nog hellre hade förstått som bildligt tal om en förestående kamp för ett rike i den här världen. Kanske anade dessa lärjungar också vad deras egen utkorelse som apostlar till Guds Messias skulle komma att innebära. Gud utväljer ingen människa enbart för hennes egen skull. Men enligt Jesu egna ord, den som blir utvald till hans lärjunge måste vara beredd att “ta upp sitt kors och följa efter honom”. Detta är det andra som jag vill säga idag.

Avslutning

Jag vet inte vilket kors Gud kommer att lägga på dina axlar och på mina axlar till sist, men varje människa som bär det kristna namnet får räkna med att vid de särskilda tillfällen, då han utmanas acceptera att bära ett kors som han inte valt själv. Det kan mycket väl handla om fysiskt lidande. Det kan också handla om avgörande materiella förluster. Det kan handla om en emotionell korsfästelse. Det kan handla om ett underlag för den egna viljan beträffande framtiden. Men jag tror att det är just i vår väg mellan förklaringens berg, då vi kommer till klarhet om vår tro, och Golgataberget, där vi upptäcker relationen mellan Jesu korsbärande och vårt eget korsbärande, att förhållandet mellan lydnad och lidande, blir avgörande för vår helgelse.

Det finns givetvis inte någon gemensam nämnare då jag jämför mitt lidande med Jesu lidande, ty oftast är mitt lidande först och främst en konsekvens av min egen syndiga natur. Jesus var utan synd. Den gemensamma nämnaren är alltså inte oskyldigt lidande utan lydnad – lydnad inför Gud – trons lydnad, en lydnad som aposteln Paulus talar om i brevet till romarna, en lydnad som t.o.m. gör oss öppna för lidande.

Vi får dock inte uppfatta den himmelske Fadern som en sadist. Om meningen med korset enbart var att vi skulle få härda ut under lidande, då kunde vi mycket väl välja vårt eget kors, bara det innebar ett visst mått av lidande. Men utan lydnad är inte fysiskt eller psykiskt lidande av något som helst värde. Däri ligger också förklaringen till varför vissa böner går obesvarade och varför varje äkta bön i Jesu namn anknyter till Jesu bön i Getsemane, natten innan han gick sitt lidande till mötes – “Ske din vilja, inte min!” Ljuset från förklaringens berg, vilket är uppenbarelsens ljus, lyser tydligast fram ur korsets mörker på Golgata, ty den omdaning som tron avser – helgelse – kan endast ske genom lydnad. Det är ju just lydnad som förenar oss med Jesus i hans lidande.

Broder Frans-Eric T.O.R.