DEN HELIGE JOHANNES DÖPAREN 2010

Inledning

Johannes Döparens liv framställs i den Heliga Skrift som en parallell till vår Herres Jesu Kristi liv. Evangelisten Lukas berättar således om två bebådelser, två födelser, två omskärelser o.s.v. Man kan givetvis också konstatera att både Johannes Döparen och Jesus Kristus blev avrättade av landets myndigheter – den förre av Kung Herodes i Galiléen, den senare av Pontius Pilatus i Jerusalem.

Herodes var faktiskt rädd att Jesus var Johannes Döparen som hade återvänt från dödsriket, ty både Jesus och Johannes förkunnade samma budskap om Guds rike och den nödvändiga omvändelsen inför dess ankomst. På samma sätt trodde många andra att Johannes Döparen kunde vara profeten Elias som hade återvänt från himmelen, dit han hade farit upp i en vagn.

Vad Jesus sade om Johannes Döparen var att det inte hade funnits någon människa i hela Israels frälsningshistoria som hade varit större än han. Samtidigt tvekade han inte att låta Johannes, efter det att denne döpt honom i Jordan, utropa honom till den väntade Messias. Således gick några av Johannes’ lärjungar över till Jesus. Johannes nöjde sig med att säga: Han skall bli större och jag skall bli mindre.

I dag skall jag dock begrunda Johannes Döparens storhet.

Första delen

Den aspekt av Johannes’ storhet som de flesta känner till är hans asketiska gärning. Han levde i celibat, utan egendom, kanske utan tak över huvudet – i öde trakter. Han åt fröskidor från akaciaträdet (eller gräshoppor, beroende på vilken översättning man föredrar) och vildhonung. Han var klädd i en gördel av kamelhår och späkte sin kropp på olika sätt. Ja, då han inte var upptagen med att förkunna omvändelse, bad han och vakade. Han väntade på den som Gud skulle sända i världen.

Egentligen var inte de olika aspekterna av Johannes asketiska disciplin viktigast för honom, även om fysisk askes alltid är viktig för människans andliga utveckling, eftersom kroppen och själen är så intimt förenade med varandra i människan.  ”Själslig” askes kräver ännu mer viljestyrka. Den styrkan hade Johannes. Därför kunde han säga utan självömkan: “Det är som sig bör – jag måste bli mindre för att Jesus skall bli större!”

Det som var teologiskt avgörande för Johannes Döparens storhet i kristen frälsningshistoria var alltså hans själsliga asketism – hans avsägelse av sin egen vilja till förmån för absolut underkastelse inför Guds vilja. Detta är det första som skall betonas idag. Många människor menar att de söker Guds vilja, men ber ständigt att deras egen vilja skall gå i uppfyllelse. På den här punkten har även många fromma människor anledning att grundligt rannsaka sig själva. Jag också.

Den tro som förlitar sig på att Guds vilja alltid kommer att sammanfalla med min egen vilja är mycket utbredd, men den är likväl falsk. Den viktigaste formen av askes för varje troende människa är alltså att öva sig i att avstå från sin egen vilja – att avstå från tanken att förverkliga sig själv, som det heter i så många sammanhang idag.

Andra delen

För det andra förkunnade Johannes Döparen den väntade Frälsarens framträdande utifrån sitt eget behov av en personlig frälsare – utifrån sitt eget behov av räddning. Många människor ser endast hur andra syndar och kommer tillkorta – andras behov av frälsning. De ägnar sig åt att kritisera samhället, t.ex. utan att inse hur de själva är delaktiga i samhällets alla fel och brister. De ser inte sin egen synd. De bryr sig inte ens om att rannsaka sitt eget samvete. De är självbelåtna och trygga i kunskapen om att de kan peka på andra människor, ja, kanske många andra människor, som är sämre.

Alternativt föreställer sig många människor att Gud är förpliktad att låta, eller snarare, att förmå alla att gå in i hans eviga rike. De vägrar att ens reflektera över den uppenbara sanningen, att inte ens Gud kan tvinga någon att gå in i det tillkommande riket. Gud har givit varje människa rätten att förbli vad hon har blivit under det jordiska livet – om detta är vad hon önskar – innerst och ytterst och för evigt. Johannes förstod att vägen in i Guds rike, vägen in i det förlovade landet går rakt genom öknen, men att denna andliga öken likväl måste väljas framför alla till synes bördiga landskap. Därför vistades Johannes Döparen i öknen – bokstavligen.

Har man förstått att man själv inte är redo att gå in i Guds rike såsom man är, att man själv är långt ifrån att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, så förstår man vilket desperat behov man har av en Frälsare som kan omdana människor – låta dem födas på nytt i andligt avseende.

Johannes Döparen var medveten om att han själv inte kunde åstadkomma det som han efterlyste – pånyttfödelse. Därför talade han ständigt om "den som kommer efter mig". Detta är det andra som vi bör lära oss av Johannes – man kan inte bli frälst utan djupgående kunskap om varför man själv behöver en frälsare – en räddare.

Avslutning

Hos Johannes var behovet av en frälsare så starkt att han offrade allt för det. Han t.o.m. offrade sin framgångsrika andliga verksamhet för dess skull. Han kunde ha låtit bli att säga kung Herodes sanningen om hans skandalösa liv. Men Johannes var villig att offra sitt liv, ja, mer än sitt liv, att offra sin ställning som en högaktad gudsman och profet.

Johannes blev inte en sådan martyr som gick in i döden med folkets lov ringande i sina öron. Han avrättades i hemlighet, därför att Herodes hade blivit förhäxad av sin nya och illegitima hustrus dotters skönhet. Efter flickans erotiska dans inför Herodes gäster begärde hon, i enlighet med sin mors instruktioner, Johannes Döparens huvud på ett fat.

Ja, Johannes Döparen offrade mer än sitt liv och sin värdighet. Han offrade det som han måste ha uppfattat som meningen med sitt liv, ty i fängelset fick han också gå i närkamp med sina egna tvivel på den tro som han hade, att Jesus från Nasaret verkligen var den väntade Messias – den väntade Frälsaren – om vilken han sade: han är “Lammet som borttager världens synder”. Men Johannes dog inte i ovisshet. Jesus svarade honom – skickade ett bud till honom i fängelset. Han bekräftade Döparens budskap och meningen med hans liv.

Jesus är också den ende som kan bekräfta meningen med mitt liv, och ditt liv, ty har är och förblir den som Johannes Döparen sade att han var – världens Frälsare. Och som Johannes upptäckte, det är just när jag låter Jesus bli "större", och då jag ”gör mig själv mindre" som han kan frälsa mig. Varför? Jo, därför att en viktig aspekt av själva Gudsmysteriet är att den store Guden endast kan rädda människor som gör sig små inför honom.

Broder Frans-Eric T.O.R.