DEN SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN 2010

Årg. C/Joh. 17:20-26

 

Inledning

 

Idag består vår evangelietext av några verser hämtade ur Jesu “överprästerliga bön” – den bön han bad i övre salen kvällen innan han offrade sitt liv på korset. Dessa verser utgör Jesu egen bön för hans kyrka i vardande. Han bad om apostlarnas enhet – “att apostlarna skulle alla förbli ett” och även för alla som skulle komma till tro genom apostlarnas vittnesbörd – “för dem som genom tro på deras ord kommer till tro på mig” – att de skall förbli en enda trosgemenskap – en enda kyrka.

 

Enhet och apostolicitet är två av vad teologer kallar för Kyrkans fyra kännetecken. De andra två kännetecknen är helighet och katolicitet. Kristi sanna kyrka är alltså en enda över hela världen och genom alla tider, apostolisk i lära och i ordning, helig, genom att hon äger såväl Guds heliga ord i Skriften som den oförvanskade sanningen i sin lära. Dessutom genom alla de heliga Sakramenten som Jesus instiftade och genom att hon leder människor in på helgelsens väg, så att nya helgon ständigt uppstår i hennes gemenskap i varje generation, vidare katolsk, d.v.s. universell – därför att hon har bevarat samma identitet som historisk institution i alla länder och genom alla århundraden.

 

Första delen

 

Varför ville nu Jesus att hans kyrka skulle förbli en enda? Varför är enhet så viktig för oss katolska kristna? Varför strider det mot Kristi vilja om kristna delar upp sig i olika nationella kyrkor eller i olika samfund, var och en med sin egen lära?

 

Svaret är självklart egentligen. Om det finns en enda sanning, då måste den sanna Kyrkan vara en enda. I annat fall måste vi kristna instämma med Pontius Pilatus då han utmanade vår Herre och frågade cyniskt: “Vad är sanningen?” – ty att erkänna att det finns många motstridiga sanningar av lika värde bland oss kristna skulle innebär att man betvivlar att det finns någon uppenbarad sanning som kommer från Gud.

 

Vidare kunde vår Herre Jesus Kristus aldrig ha kunnat säga: Jag är sanningen” om han avsåg att ge upphov till olika samfund med olika sanningar.

 

Just därför att Jesus ville utrusta sin kyrka, den sanna Kyrkan, med ett redskap som kunde bevara enheten och bevara den sanna läran, utvalde Jesus Aposteln Simon och gav honom ett nytt namn – Petrus, vilket betyder ”Klippan” på grekiska – och som heter ”Kefas” på arameiska. Jesus sade: “På denna klippa – på dig, Petrus – skall jag grunda min kyrka”. Därför tror vi katolska kristna, att denna klippa, enhetens klippa, måste bestå än i dag i form av Kyrkans levande “Petrus-ämbete” – det ämbete som förvaltas av Roms biskop – vår påve, Benedictus XVI.

 

Men vad betyder Kyrkans enhet för den enskilde troende? Jo, det betyder att fastän enskilda ämbetsbärare kan falla i synd, precis som Kyrkans alla lemmar, kan man ändå bekänna sig till Kyrkan som en institution instiftad av Kristus. Det finns bara en Frälsare. Och han har endast grundat en enda kyrka.

 

Andra delen

 

För det andra innebär Kristi “överprästerliga bön” att den sanna Kyrkan verkligen äger en apostolisk fullmakt. Jesus ber “för dem som genom tro på apostlarnas ord kommer till tro på mig”. På ett annat ställe säger Jesus detta om denna fullmakt: “Den som hör er hör mig!”  Vidare var det enbart åt apostlarna som Jesus gav makt att förlåta synder. Han sade: “Den vars synder ni förlåter, de är förlåtna!” och enbart åt apostlarna som han sade att de skulle förvandla bröd och vin till hans eget kropp och blod. Jesus sade enbart till apostlarna: “Gör detta till min åminnelse”.  

 

Precis som människor blev häpna över den makt och myndighet med vilken Jesus talade, blev de också häpna över den auktoritet med vilka apostlarna talade, ty dessa talade med Jesu egen auktoritet. De hade ju fått hans fullmakt. Och så talar Katolska Kyrkan i varje tidsålder allt sedan dess. Det är endast Katolska Kyrkan som vågar säga i ett koncilium av biskopar samlade kring påven: “Vi och den Helige Ande har beslutat…”

 

Jag förnekar givetvis inte att denna andliga auktoritet kan missbrukas. Det har hänt många gånger. Kyrkan består också av syndare, som sagt. Även ämbetsbärarna, även påvar, kan vara syndare, fastän väldigt många också har varit helgon. Kyrkan har faktiskt fått ett löfte från Jesus Kristus att, när missbruk visar sig i Kyrkan, det aldrig kan gå så långt att människor som är trofasta i bruket av Kyrkans sakrament kan gå miste om sin eviga frälsning.

 

Avslutning

 

Vi får dock inte uppfatta saken så, att allt ansvar för Kyrkans enhet och apostolicitet, att allt ansvar för att Kyrkan håller fast vid den sanning som en gång för alla har uppenbarats av Gud, och allt ansvar för att Kyrkan verkligen efterlever den kärlek varmed den gudomliga sanningen har uppenbarats i Jesus Kristus, vilar på hennes präster, biskopar och påvar. Ingen som tillhör Kyrkan är endast ett objekt för hennes frälsande verksamhet. Vi alla står till svars för Kyrkans tillväxt eller brist på tillväxt och vi alla står tills svars för hennes helighet, fastän den helighet som vi tillskriver Kyrkan främst beror på löften om nåd som är förknippade med Ordets förkunnelse och de Heliga Sakramentens utdelande.

 

Alltså, när Jesus bad för apostlarna i den övre salen bad han också för dig och mig, ty du och jag är bland dem som har kommit till tro genom apostlarnas och deras efterträdares ord. Ja, jag skulle vilja påstå att det är just lekfolket som i första hand bär ansvar för evangelisationen – för spridning av den kristna tron – för Kyrkans tillväxt och utbredning över världen och för hennes kärleksgärningar, och för hennes helighet. Tänk därför på detta – att Jesu bön för dem som skall komma till tro genom apostlarnas ord, endast kan besvaras idag om du och jag som redan kommit till tro på honom också bekänner vår tro inför andra och hjälper dem till tro genom goda gärningar, ett gott vittnesbörd, och även genom vänskap. I så måtto skall varje kristen utan undantag vara en evangelist, en apostel och en välgörare. När vi står inför Kristi domstol på den yttersta dagen kommer han alltså inte att fråga oss vad vi tyckte om Kyrkan, om ämbetsbärarna och om verksamheten eller om församlingen – om dessa var bra eller dåliga, utan om vad vi har gjort för Kyrkan och i den, som lemmar i Kristi mystiska kropp – om detta som vi har gjort varit på gott eller på ont.

 

Broder Frans-Eric T.O.R.