Den 12:e söndagen under året 2010

Årg. C/Luk. 9:18-24

Inledning

“Vem säger människor att jag är?” – denne fråga ställde Jesus till sina lärjungar. “Somliga säger att du är Johannes Döparen, somliga Elias och somliga att du är en annan av de gamla profeterna,” svarade de. Märkligt nog spekulerar människor idag lika mycket över vem Jesus av Nasaret var som förr – trots sekulariseringen. Var han Gud eller var han endast en människa? Var han judarnas Messias? Är han världens Frälsare och vad menas med den frälsning han förkunnade?

Sådan spekulation behöver inte alls vara något positivt. Många spekulerar över vem Jesus av Nasaret var endast för att bevisa att han inte var unik, att han inte var Guds Son, att han inte var världens Frälsare, därför att de vill känna sig befriade från minsta förpliktelse att bry sig om hans budskap.

Många har velat undvika detta ämne och nöja sig med att säga någonting i stil med “Han är bland dem som har lärt oss vad kärleken är”. Oftast har den som säger så en uppfattning om att Jesus endast var en människa med särskilda insikter i vad kärlek är och vilket han understryker genom att tala om Gud, eftersom den Heliga Skrift betygar att ”Gud är kärlek”. Man utgår från att alla intuitivt kan förstå vad kärleken är. Men så fort man lägger märke till att evangelisterna framhäver att vi ser den gudomliga kärleken i Jesu frivilliga lidande för våra synders skull på korset, så aktualiseras åter alla frågeställningar om hans personliga identitet i förhållande till Gud och oss.

Ja, Jesu Kristi lidande på korset, hans passion, är nyckel både till frågan: Vad är den gudomliga kärleken? och Vem var Jesus från Nasaret? Just därför svarar Jesus, då Petrus, apostlarnas talesman, säger: ”Du är Guds Messias” – ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.”

Nej, man kan alltså inte undvika sanningsfrågor beträffande Jesu personliga identitet genom att tala om kärleken. Varför är vi förpliktade att ta hänsyn till vad han har sagt? Till sist hänger vårt trosförhållande till Jesus Kristus på frågan om hans personliga identitet. Vem säger vi att han är? Vem säger du att han är?

Första delen

Petrus gav ett tydligt svar på Jesu fråga: ”Vem säger ni att jag är?” Enligt några parallelltexter sade han inte bara ”Du är Messias,” utan  också “Du är Guds Son”. Petrus trosbekännelse bekräftar att han anser att Jesus är mer än en vanlig människa. Ja, den som läser evangelierna med noggrannhet förstår att om Petrus svar hade varit “Du är en man som har viktiga insikter i vad kärleken är” hade det inte funnits några kristna idag. Den kristna tron hänger på bekännelsen att Jesus från Nasaret var judarnas Messias och är världens Frälsare – att han är unik – att han var den levande Gudens Son – att han var och är Gud. Detta är det första som dagens evangelium vill säga oss. Och det är viktigt att inse att man inte kan kalla sig "kristen" om man inte kan bekänna det som Petrus bekände, det som Nya Testamentet slår fast och det som Kyrkan bekänner.

Andra delen

Det andra som dagens evangelium vill säga oss är vi är kallade att gå in i samma självuppoffrande kärlek som Jesus. Han säger: “Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta upp korset och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det.”

De flesta nutida människor skulle vidhålla raka motsatsen – att kärleken i första hand har med njutning och välbefinnande att göra, att kärlek kan definieras som en  känsla av berusning då vi blir upptända av begär, särskilt begär på sexuell intimitet, men också av behag, då vi tänker oss ett harmoniskt familjeliv eller en givande vänskap. Men en sådan kärlek kan givetvis aldrig nå upp till måttet, då man i samma andetag vill tala om sann kärlek eller kärlek med ett stort ”K”, det som vi kristna kallar den gudomliga kärleken – en sådan kärlek kan aldrig vara oegennyttig. En sådan kärlek kan aldrig riktas mot fiender vilket ju är vad Jesus begär av oss.

I andra hand menar givetvis många nutida människor att kärlek har att göra med att bespara människor lidande. Och i viss utsträckning vill vi rädda andra människor från onödigt lidande. Men vi får inte utgå ifrån att det jordiska livet är ett självändamål. Man kan ju inte förbereda sig för det eviga livet hos Gud genom att först och främst vilja slippa lidande. Jesus kallar oss absolut inte att förkorta vår nästas lidande genom att förkorta det jordiska livet – vårt eget liv eller någon annans, genom det som kallas dödshjälp, abort, mord eller självmord. I så fall vore det inte värt någonting att leva överhuvudtaget. Vad vinner man genom att förkorta sin föreberedelse för det eviga livet?

Nej, Jesus uppmanar oss att gå in i samma lidande som han gick in i. Han kallar oss att gå in i Guds ställföreträdande lidande och att frivilligt identifiera oss med den andra som lider, och att ta på oss andras lidande. Han kallar oss att älska som Gud har älskat oss, han ”som utgav (offrade) sin enfödde Son för att den som tror på honom inte skulle gå förlorad, utan få evigt liv”. (Joh. 3:16) Det finns ett ordspråk som säger: Offer är det enda språk som äkta kärlek kan tala. Detta betyder givetvis inte att kärlek inte skänker glädje också, men det som kallas kärlek men som inte kan gå in i lidandet, är icke kärlek.

Avslutning

I kontrast till Jesu kärlek, som innebär fullständig identifikation och ställföreträdande lidande, en kärlek som frivilligt bär andras bördor, ja, som bekämpar allt som är en konsekvens av den Ondes makt bland oss människor och en konsekvens av människans synd – i en fallen och gudsfrånvänd värld –  framstår  den kärlek som så många talar om inte bara som självcentrerad, utan också som orealistisk.

Men låt oss inte nöja oss med att kritisera det moderna gudlösa tänkandets ytlighet beträffande den sanna kärleken. Vad är det som Evangeliet förutsätter att vi kristna har att komma med som botemedel? Jo, vi skall avlägga en klar bekännelse av vår tro på Jesus Kristus – Guds Son och världens Frälsare – han som kan rädda oss inte endast från vår egen synd, utan även från vår egen ytlighet – han som inte blott förkunnade kärlek, utan som var kärlek, därför att han var Gud.

Broder Frans-Eric T.O.R.