Den trettonde söndagen under året 2010

Årg C (Predikan över episteltexten: Gal 5:1-13-18)

Inledning

Människor av nästan alla religiösa och politiska riktningar hyllar frihet som något positivt, men få kan reda ut begreppet eller förklara vilka naturliga gränser människans frihet har. I dagens episteltext skriver aposteln Paulus följande till församlingen i Galatien: “Till frihet har Kristus befriat oss. Låt ingen lägga på er slavoket igen”.  

Aposteln tänker huvudsakligen på friheten från den mosaiska lagens alla ceremoniella observanser under det Gamla Förbundet, vilken den som kommer till tro på Jesus Kristus som den väntade Messias vinner. Den som kommer till tro på Jesus Kristus räknas ju till det Nya Förbundets folk – till det nya Israel. Men för att det som aposteln säger inte skall missuppfattas på så sätt att man drar slutsatsen att vi kristna också är befriade från att hålla fast vid den moraliska lagen tillägger han: “Låt inte din frihet ge köttet något tillfälle… Köttet är fiende till Anden och Anden till köttet. De två ligger i strid. Men om Anden får styra er, står ni inte längre under lagen”.

Aposteln vill alltså inte att vi kristna skall tyda vad han säger om “andlig frihet” så, att vi inbillar oss att frihet från judendomens ceremoniella lagar får gå över i någon slags moralisk "lössläppthet". Icke-troende människor, och i vår egen tid även många som vill kalla sig kristna, hävdar att de kan känna sig befriade från den traditionella moralen, de moraliska principer som Jesus betraktade som en självklarhet, men som Paulus jämt fick inskärpa hos hedningar som kom till tro, de som saknade den judiska religiösa bakgrunden och moralen.

Idag skall vi alltså försöka besvara frågan: Vad består vår kristna frihet i?

Första delen

För det första lägger vi märke till att Aposteln citerar den sammanfattning av den gudomliga lagens andra tavla som Jesus gjorde till sin egen då han sade: “Du skall älska din nästa som dig själv”. Vad han menar är att din medmänniska aldrig får betraktas som ett medel genom vilket du kan nå dina egna, timliga, världsliga och köttsliga syften. Du får betrakta din nästa ur evighetens perspektiv och se till hans eviga väl. Gör du så kommer du inte att stjäla, dräpa, begå äktenskapsbrott, leva i otrohet eller otukt, ljuga etc. Aposteln säger “Nej” till allt sådant och han manar oss till att ”tjäna varandra i kärlek”.

Man kan givetvis fråga om man egentligen är fri om man är förpliktad att handla så att ens handlingar tjänar min nästas bästa. Det gjorde Friedrich Nietzsche, den existentialistiske filosofen som utropade "Guds död" och uppmanade européer att återgå till hedendom. Han menade att såväl den kristna som den judiska moralen är en moral för veklingar – för slavar. Han skulle ha glatt sig åt att de flesta av Europas nuvarande ledare inte vill erkänna den europeiska civilisationens kristna rötter och ofta inte ens vill erkänna Guds existens. Den ateistiske Nietzsche menade att styrka är dygdernas dygd och alla dygders grund. Han menade att kroppslig och själslig styrka består i att göra sig helt oberoende både av tanken på den allsmäktige Guden och det som kan gagna andras eller allas bästa. Ja, enligt Nietzsche borde den fria människan bli sin egen ”gud”.

Vad vi kristna emellertid kan vara överens med Nietzsche om är, att äkta frihet aldrig är endast frihet från något utan just frihet till något. Men vad är detta “något” som äkta frihet befriar oss till? För Nietzsche kan detta “något” kallas människans “strävan efter styrkan i den egna viljan”; för oss kristna bör det kallas vår “strävan efter kärlek” – efter den gudomliga kärleken, den kärlek som till skillnad från den mänskliga kärleken, inte kan beskrivas som ett behov, som “behovkärlek” utan just som en gåva, “gåvokärlek” – detta “något” som beskriver Guds eget väsen, Guds eget varande – detta “något” som ligger till grund för frihet därför att ”Gud är kärlek” och inte endast ”makt”. Ja, eftersom ”Gud är kärlek" har han t.o.m. avsagt sig sin "allmakt" gentemot oss.

Andra delen

För det andra betyder det som nu har sagts att man egentligen inte kan tala om osjälvisk kärlek, oegennyttig kärlek, utan att tala om Gud, och att man inte kan tala om Lagens andra tavla, som handlar om människans förhållande till människan, utan att tala om Lagens första tavla, vilken handlar om människans förhållande till Gud. Varför? Jo, därför att den som inte älskar Gud utöver allting, alltid kommer att sätta sig själv, någon annan, eller något annat, som Gud har skapat, i Guds plats.

Ateister och agnostiker, som inte delar Nietzsches entusiasm för filosofisk egoism, vill givetvis hävda att man behöver inte vara troende för att vara altruist, d.v.s. för att ägna sig åt den oegennyttiga kärleken. Detta är i och för sig sant. Det finns humanister som inte tror på Gud. Det finns politiska idealister som inte tror på Gud. Men Nietzsche skulle beklaga att dessa har kvar en hel del som är kristet i sitt bagage utan att veta om det, och jag menar att Nietzsche har rätt. Dessa icke-troende humanister och idealister kan endast förklara den oegennyttiga kärlekens överlägsenhet genom att säga att de föredrar en värld byggd på den, i jämförelse med en värld byggd på strävan efter makt. Men de kan inte härleda sina principer ur den yttersta verkligheten.

Det är faktiskt inte lätt i dagens hårdnande andliga klimat att övertyga människor om att tro på Jesus Kristus, vilket förpliktar till en kärlek som sätter Gud i första rummet, en kärlek som gör din nästas väl lika angeläget som ditt eget - ändå är detta den sanna friheten. Det är inte lätt att övertyga människor om att träldom under det egna jaget, eller någon annans, är den mest förnedrande form av avgudadyrkan och det hårdaste fängelse som livet kan bjuda på. En avgudadyrkan och ett fängelse som bara är ett preludium till helvetet.

Avslutning

För oss som tror är det dock mycket viktigt att inte bara spekulera över orsakerna till den nya hedendomens framväxt. Vi måste bevara vår egen andliga frihet genom den vaksamhet som inte ger “köttet något tillfälle att strida mot …Anden”, att som Guds barn bevara friheten från världens sinnelag, att inte hamna i träldom under det materiella och den Onde. Frihet är faktiskt lättare att identifiera då man ser den verksam i en befriad människas liv, än att definiera och förklara. Hur skall man kunna definiera och förklara hur den som står i Guds tjänst är fri – att en sådan människa inte är en slav därför att hon gör det som hon skapades till att göra – att hon älskar som Gud älskar?

Till sist är det ju döden som hotar människans frihet, inte den kristna moralen. Därför måste man fråga vilka människor är fria från dödens hot då man frågar efter fria människor. Den vars frihet kringskärs av döden äger ingen egentlig frihet – en sådan människa kan endast äga en negativ frihet, frihet från det ena eller det andra av det jordiska livets villkor. Hon kan inte äga någon andlig frihet, ty endast kroppen kan dö – själen, anden är odödlig. Alltså kan inte ens döden skänka människan frihet från sig själv och vad hon blivit. Till sist kommer ju Gud att döma varje människa utifrån vad hon egentligen är – utifrån vad hon egentligen har blivit under det jordiska livets gång.

Broder Frans-Eric T.O.R.