Inledning

Förmodligen vet alla att den helige Franciskus var ständigt på sin vakt beträffande sina medbröders tillgång till pengar, bruk av materiella ting, förvärv av lärdom, anskaffande av böcker, åtnjutande av särskild status och särskilda privilegier, ty han betraktade allt sådant som en andlig fara. Själv rörde han aldrig pengar till exempel. Han levde i absolut armod. Hon tog heller ingen hänsyn till kroppens hälsa, vilket han erkände då han sade att han ofta hade ”missbrukat broder åsnan”.

Ja, man skulle kunna dra slutsatsen att Franciskus var fanatiker om inte man också fick veta att han kunde göra undantag från sina personliga principer vad gäller sin hållning till fattigdomsidealet och intellektuell enkelhet. Ja, helgonet kunde faktiskt drabbas av ånger då han insåg att hans personliga stränghet på sådana punkter kunde råka i strid mot den dygd som måste förenas med alla andra dygder om dessa dygder skall behålla sitt andliga värde – nämligen ödmjukhet. Ty när Jesus talar om de fattiga och olärda, och när han säger att vi måste ”bli som barn” för att komma in i Guds rike, så syftar han på ödmjukhet, inte på en anti-intellektualitet. Han lovorder heller inte emotionell omogenhet. I och för sig är inte barn nödvändigtvis ödmjuka, men den som gör sig liten som ett barn är inriktad på ödmjukhet. Och utan ödmjukhet inför Gud kan man inte ”älska Gud med hela sitt hjärta, all sin själ, hela sin kraft och allt sitt förstånd”. Utan ödmjukhet inför människor kan man inte ”älska någon annan som sig själv”. Utan ödmjukhet kan man omöjligen ”älska sin fiende”. Utan ödmjukhet kan man inte ”ta sitt kors på sig varje dag” i Jesu efterföljelse.

Utveckling

Franciskus drabbades av intensiv ånger då han upptäckte bristande ödmjukhet hos sig själv. Jag återger endast två exempel. I bägge fallen kan man misstänka att helgonet upptäckte någon slags resterande avundsjuka hos sig själv som på ett paradoxallt sätt inledde honom att ställa obarmhärtiga krav på en medbroder.

Det första fallet jag tänker på handlar om Broder Rufino, som hade varit en högadlig riddare. Den som känner till den helige Franciskus ursprungliga ambitioner att uppnå adelsståndet och ridderskapet, vilket han misslyckades med, kan genast ana hur detta bidrog till ett förhastat beslut att befalla Rufino att i enlighet med sitt lydnadslöfte predika för Assisiborna ikläd endast den medeltida motsvarigheten till kalsonger, detta trots att Rufino var en mycket känslig och blyg broder. Kanske tänkte Franciskus med stolthet på hur han själv hade stått naken på torget inför biskopen, sin mor och sin far och allt folk, då han avsade sitt arv och blev en botgörare. Han ville lära Rufino att vara lika modig som han, men när församlingen bara skrattade åt stakars Rufino som inte fick ord för sig, förstod Franciskus att han själv saknade ödmjukhet då han iscensatte Rufinios förödmjukelse. Franciskus förstod att sann ödmjukhet aldrig vill förödmjuka andra.

Fylld med ånger ville han sona sin synd och ställde sig halvnaken bredvid Rufino och predikade om den nakna Kristus, precis som när han klädde av sig naken på torget då han bröt upp från världen efter sin omvändelse.

Det andra fallet jag tänker på handlar om Broder Bernardo som inte bara hade varit en högadlig riddare, utan som också var ofantligt rik och dessutom en mycket lärd doktor i juridik. Franciskus skickade honom ensam och barfotad, i en trasig kåpa, till sitt gamla universitet i Bologna för att grunda ett konvent. Där tog man honom för en galning, skymfade och misshandlade honom. Men Broder Bernards ödmjukhet som tiggarmunk gjorde till slut lika stort intryck på den stolta universitetsstaden som hans lärdom hade gjort tidigare i sitt liv och han lyckades bygga upp ett konvent i Bologna.

När Franciskus var äldre, nästan blind och i själslig nöd över sina ungdomssynder begärde han ett samtal med Broder Bernard men denne var försjunken i kontemplation. Han svarade inte på Franciskus tilltal, vilket gjorde – hör och häpna! – helgonet mycket vred. Den som hade varit allt som Franciskus ville vara i sin ungdom och dessutom lärd skulle nu också överträffa honom i helighet! Men när Franciskus krävde svar av Gud beträffande Broder Bernards beteende svarade Gud: ”När du talade till Bernard hörde han dig inte, ty han var ett med mig!”

Franciskus kastade sig vid Broder Bernards fötter och bad honom att hjälpa honom göra bot för sin bristande ödmjukhet. Han lade sig på ryggen och begärde att Bernard skulle sätta en fot på hans hals och en fot i hans mun flera gånger.

Avslutning

Jag har berättat om dessa två händelser i den helige Franciskus’ liv inte därför att jag vill visa att han var också en människa med syndiga defekter som vi, att han också kunde känna avundsjuka, att han också kunde vara otålig, att han också kunde tycke synd om sig själv etc., utan därför att jag vill visa på den bestämdhet med vilken han eftersträvade den ödmjukhet som avundsjuka, otålighet och självömkan visar brist på – ödmjukhet, den dygd som måste förenas med alla andra dygder om dessa skall behålla sitt andliga värde.

Vidare vill jag visa att Franciskus också visste att man inte kan vinna sann ödmjukhet enbart genom att leva i absolut materiell fattigdom och avstå från varje intellektuell prestation, all samhällelig status och alla kyrkliga privilegier. Inte ens den helige Franciskus kunde avstå från allt som människor beundrade honom för – hans naturliga gåvor och charm var uppenbara för alla, trots att han förblev fattig och olärd.

Äkta ödmjukhet innebär att man har det som man har, naturliga som övernaturliga gåvor, som om man inte hade något exceptionellt och att man absolut inte griper efter det som världen skattar högt som om man därigenom kunde bli något inför Gud.

För den ödmjuke förblir Gud alltid Gud och i förhållande till Gud förblir den ödmjuke så ringa att han inte frestas att göra sig stor inför människorna. Ödmjukhet är ju både förutsättningen för och provet på äkta gudstro, men den går lätt förlorad. Även ett helgon som Franciskus fick ständigt vara på sin vakt.

Broder Frans-Eric T.O.R.