D. H. FRANCISKUS’ TRANSITUS 2009

(vid agapemåltiden efter vesper)

Nästan alla människor som vet någonting om den helige Franciskus’ betrakta honom som ett helgon, även människor som inte tror på Gud. Skulle man jämföra honom med människor från vår egen tid skulle man kunna kanske kunna lyfta fram Moder Teresa. Man skulle också kunna jämföra honom med Mahatma Ghandi, ty Ghandi var inspirerad både av Franciskus och av Kristus, trots att han själv aldrig blev kristen. Helgonets glädje och frid, hans ödmjukhet och godhet gjorde, och gör, ett starkt intryck på alla människor. Ja, hans förhållningssätt gentemot alla människor, och gentemot naturen och alla skapade varelser, tycks vare oemotståndligt

Men vad säger nu människor i gemen om hans stigmatisering - om sårmärken som blev synliga på hans kropp till likhet av den korsfäste Kristus? Jag misstänker att de flesta som inte är djup troende kristna, de flesta som inte är hemma i den katolska fromheten och mystiken, känner sig förbryllad av detta som skedde på Alvernaberget. Hade helgonet bara lidit av en helt naturlig sjukdom skulle de kunna empatisera (leva sig in i) hans prövning och hans offer, men vi vet att han, på den 14 sept. på Korsets Upphöjelses Fest, två år innan han stod inför döden hade bett: O Herre Jesus Kristus, två nådegåvor ber jag Dig skänka mig, innan jag dör. Den första är att jag i min själ och i min kropp så mycket som möjligt skall få känna den smärta som Du, o milde Herre Jesus, utstod vid Ditt bittra lidande. Den andra nådegåvan är, att jag så mycket som möjligt i mitt hjärta måtte känna den övermåttan stora kärlek som Du, o Guds Son, brann av och som drev Dig att villigt lida så mycket för oss syndare.

Såsom Kristus, tog d.h. Franciskus på sig detta lidande frivilligt. De flesta har givetvis förståelse för att lidande ofta måste accepteras av den troende. De troende blir ofta förföljda och missförstådda. De blir ofta förtalade och föraktade av människor som tänker och lever efter världens värderingar, men det lidande som helgonet under de sista två år av sitt jordiska liv tog på sig var något helt annat. Det berodde inte på vad andra människor hade gjort; de berodde inte på hans uppdrag att förkunna evangeliet för människor och hans omsorg om dem. Det berodde på mystik, hans hemlighetsfulla förening med Jesus Kristus. Han ville ha det som Mästaren hade det i alla avseenden – som han hade det i alla avseende.

Hur skall vi kunna förstå en sådan längtan som d. h. Franciskus hade? Hur skall vi kunna bejaka den? Jo, utifrån insikten om att det absolut viktigaste vi har att skänka varandra under det jordiska livet är Gud, d.v.s., att hjälpa varandra till äkta delaktighet i Gud. Utifrån insikten om, att Gud har givit sig själv åt oss i sin korsfäste Son, Jesus Kristus kan vi alltså bättre förstå d.h. Franciskus' längtan. Utifrån insikten om, att d.h. Franciskus ville på inga villkor låta människor fascineras av eller beundra honom själv, utan endast att de skulle kunna komma till tro på Kristus och låta omvända sig, kan vi förstå den mest framträdande aspekten av helgonets längtan, att bli ett med Kristus i alla avseenden. Han ville att hans liv skulle efterlikna Jesu jordiska liv i alla stycken. Och han gjorde sig själ så liten som möjligt i alla sammanhang i förhoppningen om, att ingen skulle lägga märke till hans egen person utan endast upptäcka den som han tjänade. Helgonets stigmatisering medförde att hans egen person blev dold i Kristus. Således förkunnade han Kristus inte bara med sin tunga utan också med hela sin kropp. Hans begrundan av Kristi lidande förändras till hans erfarenhet av den. Och visst upplever vi både Skärtorsdag, Långfredag och Påsk då vi firar helgonets högtid. Visst upplever man att Kristus blev synlig, påtaglig, i honom – att den korsfäste blev synlig och den uppståndne också, ty också den uppståndne Kristus blev igenkänd genom sina sårmärken.

Upphovet till d.h. Franciskus längtan hade sin upprinnelse emellertid, inte endast i att kunna predika den lidande Kristus för andra genom dess varande i honom, utan just i vara i Kristus för egen del, att förenas med honom. Äkta kärlek eftersträvar alltid förening – delaktighet i den älskade. Och det är genom förening med Kristus enligt hans mänskliga natur, att vi till sist kan uppnå förening med honom enligt hans gudomliga natur, och således föras med den treeniga och odelbara Gudomen, Fadern, Sonen och Anden. Därför läser vi om allt som Kristus sade och gjorde i det heliga Evangeliet. Därför mottager vi hans kött och blod i Altarets Sakrament. Därför engagerar vi oss i kärleks gärningar gentemot hans minsta bröder och systrar som är i nöd.

Och därför firar vi honom, då han på nytt gör sig synlig i sina helgon, vilket är vad som skedde då Franciskus, Guds lilla fattige från Assisi, erhöll hans Kristi sårmärken på sin egen kropp.

Broder Frans-Eric T.O.R.