Femte Påsksöndagen 2009

Joh. 15:1-8 (Årg. ”B”)

Inledning

‘‘Jag är den sanna vinstocken, ‘‘ säger Jesus till sina lärjungar: ‘‘Ni är grenarna. Min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt...

Som i de flesta av Jesu liknelser möter vi i denna liknelse om vinstocken, också kallad vinträdet i äldre översättningar, inte bara ord som undervisar oss, utan också löftesord, förmanande ord, och ord som vill uppmuntra oss.

Första delen

Då Jesus säger: ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, så kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig", så vill han undervisa oss om trons biologi - d.v.s. han vill undervisa oss om det andliga livets lagar. Precis som fysiskt liv styrs av vissa lagar och vi kan upptäcka vissa processer som måste fortgå för att upprätthålla och utveckla det fysiska livet, så förhåller det sig med det andliga livet.

Bilden som Jesus bygger liknelsen på talar ett mycket tydligt språk om vårt förhållande till honom och, i förlängningen, om vårt förhållande till varandra. Han är det andliga livets ursprung och det andliga livet kan inte upprätthållas utan ett varande i honom, men kom också ihåg, att det växer mer en enda gren på vinstocken. Andlig egoism är utesluten från bilden som den här liknelsen bygger på eftersom det inte blir någon skörd om inte vinstocken har många grenar.

Tolkningen av liknelsen kräver inte att vi har några vetenskapliga kunskaper i botanik. Liknelsen bygger på den antika människans enkla iakttagelser om växtlighet och fruktbarhet. Den antika människan visste inget om fotosyntesen som sker i löven eller om andningen som sker genom löven som faktiskt sitter på grenarna; hon visste inget om pollineringens roll i fruktens framväxt. Ändå förstod hon att meningen med det liv som stocken skänker grenarna är just att grenarna skall frambringa löv och frukt. Vinträdet är samtidigt en bild av hur Kristus vill att hans Kyrka skall byggas upp här på jorden – med många grenar – och en bild av hur Guds rike kan växa inom människan – inom var och en av oss. ‘‘Kyrkan, som är Kristi kropp, skall uppfyllas av honom som uppfyller allt i alla ‘’,(Ef. 1,23) för att nu använda Aposteln Paulus’ uttryck.

Liknelsen framhåller alltså inte bara någon slags teoretisk mystik som endast yttrar sig i djupa tankar om Gud, utan en mystik som yttrar sig i personlig och strukturell samhörighet med Kristus. Vinträdet är emellertid inte bara en bild av den enskildes förhållande till Kristus utan också en bild av de troendes gemenskap i Kristus – de troendes enhet i Kristus. Aposteln skriver, "Kärleken är det sammanhållande bandet". Om grenarna är levande, d.v.s. om vi verkligen lever i Kristus, då kommer den inbördes kärleken också att prägla umgänget med varandra.

Andra delen

Den mystiska kärleken med Kristus och den enskilda lemmen i hans mystiska kropp får alltså inte uppfattas som den inbördes kärlekens motsats. Å andra sidan bör vi inse att för de flesta människor är risken mycket stor att man blir mycket mer orienterad mot sina medmänniskor än mot Gud – att man blir mer upptagen av tanken på dem än av kunskap om Kristus, vinstockens stam, och stammens rötter – den Heliga och Treeniga Gudomen – Fadern, Sonen och Anden.

Att endast vara upptagen av tanken på de övriga grenarna kan likväl leda till andlig död, liksom när man endast intresserar sig för sig själv – för sitt eget lovverk. En sådan gren får inte näring av den gudomliga nåden – av saven. Resultatet blir att vi inte kan älska varandra med den gudomliga kärleken utan endast med den mänskliga kärleken. Den andliga frukten uteblir. Vi älskar endast dem som vi tycker om. Vi älskar endast dem som främjar våra egna syften och inte överskuggar oss. Sådana grenar dör en andlig död då de fortfarande sitter kvar på stocken, men till sist förtorkar de och måste brytas av. Jesus säger om sådana grenar: ”De skall samlas ihop och läggas på elden och brännas upp.”

Tredje delen

Vinodlaren, vingårdens Herre, måste därför tukta oss ibland – han ansar grenarna, så att de blir kraftigare och kan bära fin frukt. Endast han kan avgöra vilka som låter nådens närande sav flyta fram. Någon som vi kanske ansett vara en verklig prydnad för trons gemenskap, men på ett alltför ytligt sätt, faller bort. Någon som vi har litat för mycket på, visar sig vara något helt annat på djupet. Någon som har varit till stor hjälp, då vi har varit i nöd, visar sig också kunna vara mycket självisk då bekantskapen blir gammal och mindre spännande. Någon som man har offrat mycket för, visar sig vara otacksam. Det kan även vara frågan om en god vän eller en anhörig. Det kan också vara fråga om en präst eller en lekman. Det gör alltid ont när vinträdet måste ansas, men vinodlare måste se till skörden.

Man kan givetvis också bli besviken på sig själv, på sin egen förmåga att uppnå mål som man har räknat som viktiga i livet. Ibland vill människor ge Gud skulden för motgångar och misslyckanden i livet. Ibland har man, trots en allmän andlig inriktning i livet, räknat i för hög grad med världslig, och även materiell belöning. Vildvuxna grenar måste vingårdens Herre också ansa. I annat fall blir vinträdet mindre fruktsamt – den ljuva smaken på druvorna surnar. Den frukt som är mindre god kan inte frambringa saft som kan mogna till riktigt gott vin. Jesus säger: ‘‘Varje gren i mig som bär frukt ansar Fadern, så att den kan bära mer frukt (och bättre frukt).’’

Avslutning

Hur skall vi då stadigt förbli i Jesus, i vinstocken, på så sätt att vi oavbrutet får den andliga näring som behövs för att hålla hela vinträdet så friskt så att det verkligen kan frambringa god frukt? Ja, vi skall betrakta bön och bruk av Guds Ord och de Heliga Sakramenten, både den Heliga Kommunionen och Botens Sakrament, bikten, som den livgivande aktivitet som tillför näringen, d.v.s. nåden, till grenarna. Vi skall inte låta ett vackert lövverk på andra eller oss själva lura oss.

De livgivande andliga processerna måste ständigt få pågå i vårt inre. De får inte blockeras av mänskliga bekymmer och bestyr även när dessa ibland leder till framgång i andras ögon. Ja, ständig upptagenhet med andra människor och det yttre är en stor andlig fara.

Den andliga hälsan kräver att vi regelbundet och till bekostnad av annat öppnar oss för den kraft från ovan som överträffar vår egen strävan – nådens solsken – och kraften som strömmar upp från djupet – det andliga regnet som fuktar marken och tillför det som tillväxten fordrar. Vi måste rikta vår uppmärksamhet framför allt mot vårt inre liv, ty det är till sist det som bär frukt och avgör vinets smak.