FJÄRDE SÖNDAGEN I FASTETIDEN

(Årg. A) 2010

Obs! Man kan använda årgång A - varje år.

Inledning

Hur skall man förklara mänskligt lidande? Får även oskyldiga människor lida?  Finns det ett nödvändigt samband mellan synd och lidande? Kan föräldrarnas synder drabba barnen? Är det rättvist att tillräkna enskilda människor folkets kollektiva skuld? Frågeställningar av detta slag var lika aktuella på Jesu tid som idag.

Därför frågade Jesu lärjungar sig om den blindfödde som Jesus botade i dagens evangelium var en stor syndare, eller om hans föräldrar var syndare, eftersom han hade blivit född blind. En del rabbiner menade faktiskt att en människa kunde begå synd i moderlivet. Andra menade att människors själar skapades redan innan kroppen tar form i moderlivet och att dessa okroppsliga själar kunde synda under någon slags pre-existens. Att man laborerade med sådana spekulationer visar vilket teologiskt problem för den troende det alltid har varit, att tillsynes oskyldiga människor drabbas av lidande.

Frågan om sambandet mellan synd och lidande är egentligen endast en variant av frågan, varför det finns lidande i vår värld överhuvudtaget?

En del av svaret är givetvis att Gud har skapat människan med en fri vilja och därför måste människan få vara fri i någon mån – också fri till att göra det som är ont. Denna förklaring är dock endast en del av svaret. Det belyser inte hur vi skall se på naturkatastrofer som inte är förorsakade av människor och som drabbar såväl rättfärdiga människor som orättfärdiga.  Hur skall vi då förklara varför olyckor drabbar vissa människor men inte andra?

Första delen

Egentligen ville Jesus svara på frågan genom att bota den blindfödde. Han sade att varken den blinde eller hans föräldrar hade syndat mer än andra. Han sade att Gud hade tillåtit mannen att drabbas av blindhet just för att “den väntade Messias skulle uppenbara sig genom mirakulösa gärningar”.

Man kan tycka att Jesu svar inte är något adekvat svar. Alla människor kan ju inte räkna med ett under, men Jesu svar innebär definitivt, att vi inte skall tro att den enskildes lidande alltid beror på personlig synd, inte heller på föräldrarnas eller förfädernas synd, även om han inte utesluter att det kan bero på sådant ibland. Vidare innebär hans svar att mänskligt lidande inte bara är att betrakta som en olycka. Att någon drabbas av lidande är också ett tillfälle att åstadkomma något gott genom bruk av trons makt. Detta är det viktigaste som han hade att säga vid tillfället som dagens evangelium omnämner.

Andra delen

Å andra sidan måste det sägas tydligt och klart att fastän personlig skuld inte alltid kommer in i bilden, så har allt lidande ändå ett samband med synden. Den kristna teologin om arvsyndens betydelse kan tillföra något till en teologisk analys av lidande som rabbinerna inte var klara över. Judarna saknade vissa insikter i konsekvenserna av Adams och Evas brutna Gudsförhållande.

Skall man få insikt i saken får man faktiskt inte bara koncentrera sin uppmärksamhet på enskilda olyckshändelser. Hade människan inte gjort uppror mot Gud i begynnelsen, så hade hela mänskligheten haft en helt annan förmåga att utveckla den värld som Gud gav henne att råda över – en värld som från början var en värld tänkt som ett paradis.  

Om vi funderar över dem som lider hungersnöd, till exempel, så förstår vi att den svält som hotar så många människor idag inte beror på att det inte finns föda som räcker åt alla, utan på att det inte finns någon gemensam vilja hos människor att förse hela mänskligheten med mat – ty något sådant fordrar att många folk skulle stifta fred med varandra. Vidare skulle många rika länder få ge avkall på sitt överflöd. Vi skulle inte kunna nöja oss med att konstatera "vad marknaden tycker om och inte tycker om" då vi fattar ekonomiska beslut.

På ett liknande sätt skulle man kunna resonera att om alla människor levde antingen i äktenskaplig trohet, eller i kysk avhållsamhet, så skulle det inte finnas någon AIDS-epidemi. I en fallen värld är mycket som kallas njutning – syndig. Många vill inte ens tänka tanken att avhållsamhet är ett uttryck för kärleken i många sammanhang.

Ni som hör på mig vill säkert genast invända att kristet tänkande är utopiskt, men jag har avsiktligt inlett mitt resonemang med att peka på den bibliska förklaringen varför människans värld inte har förblivit ett paradis. Det finns en faktor i den teologiska ekvationen som jag ännu inte nämnt. Människans ”gudsfrånvändhet”, vilken inte bara har fördunklat hennes insikter och skadat hennes goda vilja, nej, människans uppror mot Gud, tillät och tillåter fortfarande att den Onde i mångt och mycket får makt med oss. Han kallas ju denna världens furste – den fallna världens furste. Efter det att djävulen fick lov av människan att utöva sitt inflytande, så gick paradiset förlorat, eftersom ett paradis förutsätter Guds särskilda skydd mot såväl naturens gång som mot ondskan.

Människor påstår rätt så ofta, att man inte kan tro på Gud därför att världen ser ut som den gör – därför att människor lider. Jag menar att det förhåller sig tvärtom. Just därför att världen ser ut som den gör, måste man tro på Gud. Om inte Gud fanns, så skulle det inte finnas någon anledning att vara missnöjd med hur världen ser ut. Att vi är missnöjda med världen är beviset på att vi skapades med förmågan att göra något helt annat av vår värld än vi har gjort och gör. Jesus sade: “Varken den blindfödde eller hans föräldrar har syndat utan Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” Men hur många som anklagar Gud är verkligen beredda att göra Guds gärningar?

Avslutning

Anledningen till att vi inte ser världen som Jesus såg den – som en utmaning till att göra gott – är att vi inte är seende i andlig bemärkelse. Vi är blinda – ja, "blindfödda". Jesus kan och vill göra oss seende. Men alla vill inte bli seende. Vill du bli – seende? Låt oss då bedja om det andliga modet att vilja bli – seende!

Broder Frans-Eric T.O.R.!