FÖRSTA SÖND. i FASTETIDEN år 2006

Årg. B / Markus 1:12-15 /

Inledning

Det finns många människor i vår egen tid, eller snarare borde jag säga, allt sedan Upplysningstiden – 1700-talet – som ifrågasätter djävulens existens. Ändå påstår många att huvudanledning att man inte kan tro på Gud är att det finns så mycket som är ont i världen. Egentligen borde man ha lättare att tro på den Onde i så fall.

Nåja, det är visserligen sant att man endast med hjälp av det mänskliga förnuftet inte kan bevisa djävulens existens. Guds existens kan man bevisa med rationell argumentation, med logik, med hänvisning till naturvetenskap, människans natur, historia o.s.v., men inte djävulens. Förklaringen på varför det förhåller sig så, är att djävulen inte är ondskans yttersta orsak – djävulen, den som också kallas Lucifer, ”Ljusbäraren” var också en god ängel från början. I likhet med oss skapades han av Gud; I likhet med oss människan har han fallit.

Djävulen är alltså inte allsmäktig. Han är inte evig. Han är inte Guds jämlike. Ur en filosofisk synvinkel har all ondska sin upprinnelse i icke-varande. Och icke-varande är ju det Stora Varats motsats, d.v.s. Guds motsats. Vad vi behöver komma ihåg är att det är självbedrägeri då en skapad varelse, vare sig den är en ande eller ängel, eller kött och blod, eftersträvar ett varande utan att vilja vara i Gud – utan att vilja vara i Gud som är alltings upphov och mål. Men detta är precis vad djävulen gjorde och gör, och det är precis vad han vill att vi skall försöka oss på. I likhet med sig själv vill han att vi skall dra slutsatsen att man endast kan förverkliga sig själv om man vägrar att lyda Gud. Djävulen var alltså den första existentialisten. Jesus kallar honom, i enlighet med judisk tradition för ”Lögnens fader” och ”en mördare från begynnelsen”, ty djävulen vill beröva oss av möjligheten till ett evigt liv – ett evigt varande – i Gud.

Nej, man kan inte bevisa djävulens existens med blotta förnuftet därför att han i likhet med oss är en skapad varelse. Å andra sida måste det sägas att vi erfar det onda i vår värld som irrationell – något som är vansinnigt. Ytterst är synd – irrationell, vansinnigt. Vi gör sådant som vi inte vill att andra skall göra mot oss. En tjuv vill inte att någon skall stjäla från honom. En mördare vill inte bli mördad. En äktenskapsbrytare vill bryta hans äktenskap.

Tänk på krigets fasor och elände. Och fastän ingen vill ha krig egentligen, så blir det som oftast krig ändå. Människans historia är en enda lång krigsberättelse. Detta om någon är ett bevis på att ondskan är rotad i irrationalitet och har som motor, något eller någon, som är mäktigare än människan men ännu mera vilsegången. Detta något, denna någon är djävulen – vars existens kan inte bevisas, men vars verkningar är uppenbart.

På första söndagen under fastetiden betygar Evangeliet som uppläsas i den Heliga Mässan, att Jesus Kristus, som var tillika sann människa och sann Gud, blev frestad av djävulen. Han frestades som människan frestades från början, som Adam och Eva frestades – att inte lyda den himmelske Fadern i allt. Han frestades att tro, att han kunde rädda människan utan att helt och hållet underkasta sig Faderns frälsningsplan. Från honom kan vi alltså lära oss att varje frestelse kan övervinnas om vi helt och hållet underkasta oss Guds vilja, och undvika att förväxla hans vilja med personlig framgång och lycka. Således kan vi lätt inse att djävulens alltid frestar oss med något som i sig är gott, men som innebär att man tar ett radikalt felsteg enligt någon av de tre följande principer.

Första delen

För det första frestas vi att sätta det som i sig något är gott framför det högsta goda som är Gud. Vi vet t.ex., att vi är skyldiga att ägna tid åt Gud, att bedja, att ägna oss åt kärleksgärningar, att gå i Kyrkan, etc., men spelar ut sådant mot sömn, rekreation, att träffa vänner, att tillfredställa anhörigas förväntningar etc. Vi vet t.ex., att vi borde avlägga ett gott vittnesbörd om vår tro inför andra, att vi borde reagera mot den omoral som dagligen möter omkring oss, men vi tiger i alla sammanhang därför att vi också vet att de flesta är inte troende och att deras uppfattning om oss skulle kunna påverka vår popularitet, våra möjligheter till avancemang, vår inkomst, o.s.v.

Det är lätt att inse att man underkänner att Gud som det högsta goda i nästan all är syndig. Man lurar sig själv, antingen därför att man avpersonifierar Gud, och behandlar honom som en icke-person, som en opersonlig kraft som förväntar inte personlig kärlek och lydnad av oss, eller därför att man gör den himmelske Fadern till ett slags ”socker pappa” som aldrig ställer några krav.

Andra delen

För det andra frestas vi att sätta det som är gott på kort sikt framför det som är gott på lång sikt. Man vet att den som inte lyder Guds bud, som t.ex. stjäl eller begår äktenskapsbrott, den som begår medveten och allvarlig synd, men föreställer sig att det alltid kommer att finnas tid att ångra sådant efter det att man har njutit färdigt. Men man vet ju inte om man kommer att förunnas tid att ångra sig och man funderar inte över hur synd blir sakta men säkert till en vana som förändrar oss inifrån så att ånger blir omöjligt till slut.

Vidare underlåter man ofta att göra det goda, det som är andligen uppbyggligt, t.ex. att hjälpa någon som är sjuk eller i nöd, just då han eller hon verkligen behöver hjälp, eller, för att ta ett annat exempel, att förlåta en fiende som vill försonas, med frestas av tanken att man gör rätt att straffa honom med oförsonlighet.

Tredje delen

För det tredje frestas vi att gå orätta väga för att uppnå det som tycks vara gott, att t.ex. abortera ett barn med tanke på att man kommer att kunna ge mer åt sina andra barn, eller fuska med sitt arbete, kanske under sin utbildningstid, kanske efteråt, så att man skulle kunna uppnå en position där man kan göra mycket gott för andra.

Ja, det finns hur många exempel som helst på hur man kan tänka sig att göra ont för att uppnå något gott. Vi glömmer så lätt att målet inte kan helga medlen.

Avslutning

Ingen skall tro att djävulen brukar frestar människor genom att uppenbara sig som ett fult rött monster med klövar, svans och horn – ett odjur som osar svavel och rök varje gång man frestas till synd eller att han viskar sina förslag i vårt öra med en raspig, skrämmande röst som väcker oro. Oftast frestas vi till synd utan att uppleva en främmande eller fientligt närvaro. Vi bara gör det som vår fallna mänskliga natur gör till något naturligt för oss. Det är endast heliga människor – helgonen – som är i stånd att uppleva djävulen när som helst som en främmande och fientlig närvaro – som en angripare.

Det är just därför att djävulen kan vinna så stora seger genom vanemässig synd, genom vanemässiga tankegångar, talesätt och handlingar, att Kyrkan måste betona att han verkligen existera och att hans syfte är att ta död på vårt andliga liv och bryta ner vårt gudsförhållande, o.s.v. Ja, det allra listigast som djävulen kan göra är just att förmå oss att också tvivla på hans existens, ty han vet att om vi tvivlar på hans existens så är det lättare att locka oss att leva som om Gud inte heller finns.