Vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan 2010

Inledning

Oftast nalkas vi innehållet i berättelsen om hur Johannes döpte Jesus Kristus i Jordan med frågan ”Varför behövde Jesus döpas överhuvudtaget? Han var ju inte en syndare som vi andra. Han hade inget att ångra! Hans liv kunde inte förbättras!”

Frågan brukar besvaras så: Jesus låter sig döpas bland syndare därför att han har blivit sänd i världen för att ta vår synd på sig. Han är inte bara Guds Messias; han är också ”Guds Lamm som borttager världens synd” – detta säger Johannes också. Alltså kan man konstatera att precis som Jesu lidande på korset är ett ställföreträdande lidande för våra synders skull, så låter han sig döpas som om han vore en syndare, därför att det inte endast är hans död på korset som ingår i hans uppdrag som överstepräst, utan även allt som sker under hans jordiska liv inklusive hans dop – allt från Betlehems krubba till Golgatas kors.

Det finns emellertid en annan nivå på vilken vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan kan belysas. Vi skulle kunna kalla den för mystikens nivå, ty det som sker för första gången i hela vår frälsnings historia då Johannes döper Jesus är, att Gud uppenbarar sig såsom den Heliga Treenigheten. Och det är just i den Heliga Treenighetens namn, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, som Jesus omdanar Johannes dop, som var ett vattendop i enlighet med judiska föreskrifter under det Gamla förbundet, till det Nya förbundets stora och första sakrament, det sakrament som möjliggör att människor, både människor av judisk börd och hednisk börd, träder in i ett helt nytt förhållande till Gud – vinner hemortsrätt i det nytestamentliga förbundet.

Första delen

För det första ser vi alltså att i Jesu dop i Jordan uppenbarar sig Gud som Fadern, Sonen och Anden. Vi som har fostrats till tro på den Heliga Treenigheten kan lätt underskatta vad denna uppenbarelse betyder, eftersom tro på den Heliga Treenigheten är en självklarhet för oss kristna. Den som inte bekänner sig till den Heliga Treenigheten, den som inte tror att Jesus tillika är sann människa och den andra personen i Gudomen, är inte kristen.

Vad Guds framträdande som tre gudomliga personer i en enda gudom innebär är, att han låter människor för första gången få djupare insikt i hans eget väsen. Han är ”En Enda” – JA (precis som judar och muslimer tror) – men han är också ”Tre”. Läran om den Heliga Treenigheten innebär att Guds förhållande till sig själv är dynamiskt snarare än statiskt. Man kan därför inte nöja sig med att endast betrakta Gud som ”den yttersta orsaken till allt som finns” eller ”den orörliga kraften som sätter allt i rörelse”, som om dynamiken i Gudomen endast har med Guds förhållande till sin skapelse att göra, som om Gud skulle sakna något om han inte hade skapat vårt universum.

Nej, Gud är komplett i sig själv, också beträffande hans personliga varande, ty han har ett förhållande till sig själv, och i sig själv äger han en inre dynamik – den dynamik vi kallar kärleken. Det är givetvis rätt att säga att Gud är – han är varandets källa – det Stora Varat. När han uppenbarar sig för Mose och denne frågar efter Guds namn – svarar Gud med en gåta och säger mitt namn är ”JAG ÄR”, vilket kan tolkas filosofiskt – ”JAG ÄR DEN JAG ÄR”, men detta gåtfulla namn, som bokstaveras med fyra konsonanter, som inte fick och inte får uttalas – JHVH – tycks omfatta betydelsen – ”JAG ÄR DEN I VILKEN ALLT SOM ÄR TILL, ÄR TILL” – alltså – ”Jag ger upphov till allt som blir till och upprätthåller allt varande”.

Alltså, vad vi måste förstå är att Gud är en Skapare i egentlig mening, d.v.s. han ger upphov till något annat än sig själv - till änglarna, till oss, och till hela universum, allt som synligt och osynligt är. Men vid Jesu dop i Jordan uppenbarar Gud sitt eget varandes mysterium, som tre personer som har ett inbördes förhållande. Sonen utgår från Fadern, eftersom han är Faderns sanna avbild, och således kallas Guds eviga Ord, Guds självuppenbarelse, det Ord varmed han skapar – skänker – existens åt allt och alla som finns till. Guds Ande, den Helige Ande, återför sedan till Gud, och förenar med honom alla rationella varelser, d.v.s. alla varelser som är ande och i sin tur skapade till hans avbild, så att vi kan säga att genom den Helige Ande erbjuds människan ”gudomliggörelse”. Denna dynamiska rörelse kan också beskrivas som en ”den gudomliga kärlekens ingjutelse”, ty den kärlek varmed Gud älskar sig själv i den Heliga Treenigheten, är samma kärlek varmed han älskar andra personer som han skapar till sin likhet. Således skriver aposteln Paulus i brevet till romarna: ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som är oss given” (Rom. 5:20) Och det är denna gudomliga kärlek som till sist tillåter att vi får se Gud ”som han är” – vilket är målet med vårt liv.

Således, när Gud uppenbarar sig som den Heliga Treenigheten vid Jesu dop, uppenbarar han sig själv inte bara som den ”transcendenta”, den som är upphöjd över allt och alla och i sig själv otillgänglig, utan också som den ”immanenta”, den som är verksam i allt och alla, den som i kärlek utblottar sig som en människa bland människor, Jesus Kristus, den som den tredje personen i Gudomen sänker sig ned över i form av en duva, då han blir döpt.

Andra delen

För det andra, då, när Gud uppenbarar sig som den Heliga Treenigheten, så uppenbarar han sig för oss som den Frälsare, den Räddare, som hela mänskligheten väntar, den som Gud lovade att sända i världen, den som inte bara är en annan människa – en lärare, en profet, en konung, en präst, en förebild, ett moraliskt exempel, ett medium, utan den som är ”Gud med oss” – Immanuel – Guds personliga varande mitt ibland oss. Han som är upphöjd över oss och otillgänglig för oss – men som blir en av oss, den som julens budskap berättar om, den som är julens gåva. Han, den andebärande människan, kommer också att bli det gudomliga Lammet, offret för hela världens synd.

Avslutning

Och vilka är de som blir ett med honom, Guds älskade Son? Jo, det är vi som har blivit döpta i hans namn, d.v.s. i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, ty man kan inte tala om Sonen utan att tala om Fadern, och man kan inte tala om dessa två gudomliga personer utan att tala om deras kärlek till varandra, vilken kommer till uttryck i den Helige Ande – eftersom rösten från himmelen sade – att han – Jesus – är ”den älskade Sonen”, samtidigt som Anden sänkte sig ner över honom. Och liksom Jesu dop betecknar hans förening med Fadern – i Anden – så är vårt dop ett sakramentalt tecken som åstadkommer vår förening med Fadern genom Honom i den Helige Andes enhet, vilken är den gudomliga kärleken. Ja, man kan säga att det att lära känna vem Gud är, den heliga Treenigheten, också är att förstå källan till vår kunskap om frälsningens väg, vilket är precis vad Jesus sedan sade till sina anhängare: Jag är vägen, sanningen och livet – sanningens och livets väg.

Broder Frans-Eric T.O.R.