Juldagen 2009

Inledning

Evangeliet enligt Johannes saknar varje tillstymmelse till en beskrivning av Jesu Kristi födelse i tid och rum. Det står inget om Maria och Josef och stallet. Istället uppehåller sig den fjärde evangelisten med Sonens gudomliga natur och hans eviga födelse av Fadern “före all tid” – hans födelse innan någonting som nu existerar var till – ja, hans födelse innan tid var till – i evighet. Han säger att den evige Faderns evige Son är hans Ord, det eviga Ordet, och således en fullkomlig “avbild” av den himmelske Fadern.

Genom Guds eviga Ord, som blivit kött och blod, som blivit en människa, utrycker Gud allt vad han är och allt som han vill med oss. Så står det i Trosbekännelsen. Jesus Kristus är “Gud av Gud” och “Ljus av Ljus” – “sann Gud av sann Gud” – “född, inte skapad” – inte bara här i tiden, utan också i evigheten. Han är alltså inte bara en lärare eller en profet, utan han är “av samma väsen som Fadern”. Han, den andra gudomliga personen i den Heliga Treenigheten, är den “genom vilken allting blev skapat”.

Tankarna går osökt till skapelseberättelserna på Bibelns första sidor och till en mening som återkommer då Guds skapande verksamhet beskrivs – “Gud sade och det vart”. Gud skapade allting genom sitt Ord – alltså genom sin preexisterande Son – genom det Ord som i sig är ”Livet” och ”Ljuset” – och den eviga ”Visheten” – meningen och målet med allt varande. Ordet som uttrycker Guds väsen är – “Kärleken”, ty enligt den Heliga Skrift ”är Gud kärleken” – men samtidigt är han enligt Sonens egen undervisning – “Sanningen” – ”Vägen, Sanningen och Livet”.

Människor som för första gången hör sådana utläggningar av Kyrkans lära om Guds väsen frågar sig genast om allt detta som nödvändigtvis måste uttryckas med hjälp av ett mystiskt, metafysiskt, och paradoxalt språk kan främja vårt gudsförhållande eller om det bara komplicerar vårt gudsförhållande. Herdarna som vaktade sina får på Betlehems ängar och som skyndade till stallet visste absolut inget om sådana teologiska och filosofiska utläggningar, även om vi nog kan konstatera att Österns vise män gjorde det. Men änglarna som sjöng för herdarna och begrep allt detta mycket, mycket mer än vi någonsin kommer att kunna begripa det, nöjde sig med att skicka herdarna till stallet – till den som Gud sände i världen genom den utkorade Jungfrun. De drog herdarna dit genom lovsångens skönhet snarare än genom att förmedla intellektuella insikter i Gudomens väsen. Räcker det då inte för oss, att begrunda de historiska uppgifterna om Guds människoblivande – Sonens födelse ur Marias sköte i tid och rum? Måste man också försöka förstå intellektuellt den teologiska dynamiken som ligger till grund för Sonens eviga födelse ur Faderns sköte i relation till hans födelse här i tid och rum av Jungfrun Maria?

Varför skrev aposteln Johannes en så pass svår filosofisk inledning till sitt evangelium istället för att upprepa vad apostlarna Matteus och Evangelisten Lukas skrivit?

Första delen

För det första måste det sägas att mänskliga ord, även enkla ord som t.ex. beskriver en historisk verklighet i själva verket inte alltid är adekvata. Människans ord äger inte samma kraft som Guds Ord. Endast Guds Ord är fullständigt verksamt på så sätt att det motsvarar exakt den verklighet som uppstår på grund av att det blir sagt. Endast Guds eviga Ord, hans enfödde Son, kan avslöja för oss den verklighet som han själv utgör.

Om vi nu skulle begränsa vår förkunnelse om Guds människoblivande till en återgivning av historiska fakta kring Frälsarens födelse i tid och rum – hans födelse av Jungfru Maria i Betlehem – skulle man med rätta kunna ifrågasätta om den Jesus, som blev född i Betlehem, som blev en flykting i Egypten strax efter sin födelse, som sedan växte upp och blev en timmerman i byn Nasaret, kunde säga oss något absolut om den gudomliga sanningen och om den gudomliga kärleken. Förstår man emellertid, att denne Jesus, som är Guds Son i tiden, också är Guds Son från all evighet, så förstår man också varför det är rätt och riktigt att hävda att det kristna budskapet handlar just om den sanning och den kärlek som är avgörande för alla människor i alla tider.

Andra delen

För det andra måste det konstateras att om Guds människoblivande i tid och rum är det sätt som han själv har velat förmedla sitt Eviga Ord till oss, då får inte detta Ord från honom endast bli ett språngbräde, som vi sedan bygger våra egna spekulativa tankar på. Nej, det Ord som blev kött för drygt 2000 år sedan i Jungfru Marias sköte, är det definitiva, det slutgiltiga Ordet från Gud, inför vilket varje människa som vill bli frälst måste böja knä. Detta Ord innehåller det definitiva svaret till alla våra frågor om människans existens och människans eviga frälsning. Någon ny uppenbarelse är icke att vänta. I Ordet som blev kött i Betlehem har Gud talat färdigt.

Jesus Kristus är alltså Guds svar till människans alla frågor om livets mening och mål. Han är Svaret med ett stort “S”, men kom ihåg att han som är Svaret fordrar vårt gensvar – precis som ett litet nyfött barn kräver de vuxnas gensvar då det stilla gråter. I detta – Guds stilla gråtande i Betlehem – ligger ett stort mysterium. Såsom Maria och Josef, måste vi bejaka det barn som är Gud – säga “Ja” till det. Gud tvingar sig inte på oss – han har gjort sig liten, ja – men han förblir sanning med ett stor ”S” och kärlek med ett stort ”K”.

Visserligen blev vi själva till i tid och rum utan vårt eget samtycke. Till skillnad från Guds Son, har människans själ inte haft någon pre-existens. Vi blev till i tid och rum – MEN vi skapades ändå för evigheten. Till det gudomliga Ordet, som blev kött och blod, som blev människa, måste vi säga vårt mänskliga “Ja”. Och förutsättningen är att vi säger vårt “Ja” med såväl vårt förstånd, det vill säga vårt förnuft, som med våra känslor. Då först blir detta “Ja” ett fullgott mänskligt “Ja”,

Avslutning

Guds Ord förblir dock bland oss människor, inte bara som en tanke eller som en känsla, utan också som en kraft – en fördold kraft – men en personlig kraft som är verksam först och främst genom hans mystiska kropp på jorden och den Helige Ande, den andra gudomliga personen i den Heliga Treenigheten – en personlig kraft som är verksam genom Kyrkans förkunnelse och genom Kyrkans sakrament.

Precis som Jesusbarnet var beroende av Maria och Josef, så är det Gudomliga Ordet som lever vidare bland oss genom Kristi mystiska kropp, den kropp i vilken vi alla är lemmar, beroende av oss, vi som utgör han Kyrka här i tid och rum, för att Guds eviga Ord skall kunna genljuda i världen i dag. Kyrkan måste begrunda detta Ord – tänka, tala och handla utifrån detta Ord, och möta människor med detta Ord – i sin förkunnelse och i sina kärleksgärningar. Vi som tror skall alltså inte möta människor med enbart vanliga mänskliga tankar och känslor – med det senaste som människor har funderat ut – eller med vanliga mänskliga gärningar, utan med det Ord som gör synligt vad Gud är och vad människan är kallad till att vara i honom.

Barnet som låg i krubbans halm visar på att den verklighet som Gud är, ryms även i den ringaste av oss, även i det lilla som vi kan säga och det minsta som vi gör.

Broder Frans-Eric T.O.R.