Inledning
Låt oss gå in
till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta. Så sade herdarna till
varandra efter att de hade hört ängelns bud om Messias' födelse. Och vi som nu med
inlevelse har lyssnat till Julnattens evangelium vill givetvis i anden kunna
följa med dessa herdar till stallet där Maria och Josef knäfaller invid krubban
där de lade det nyfödda barnet på höet.
Egentligen upplever vi inte den heliga familjens nödsituation
på ett obehagligt sätt då vi läser detta evangelium, ty vi vet att många
människor var ännu fattigare än Maria och Josef. Vi tänker inte heller på det
politiska förtrycket som låg bakom textens inledande ord om den skattskrivning
som Kejsar Augustus hade påbjudit, ty vi förstår att Maria och Josef ändå ville
bosätta sig i Betlehem, där Kung David en gång blev född.
För oss är ängelns bud till herdarna en gammal och
kär berättelse som vi förknippar med våra julminnen från barndomen. Därför
upplever vi att allt var som det skulle vara – allt var vackert och stämningsfullt.
Vi kan inte föreställa oss att Guds människoblivande kunde ha gått till på
något annat sätt än det gick till.
Den stjärnfyllda himmelen, som sträckte sig över
kullarna, blev plötsligt upplysta av det övernaturliga skenet från en änglakör
som sjöng. Stallets brister framstår som en skön enkelhet. Miljön tycks vara
närmast pardisisk. Gudsmysteriet framträder med kraft. Avståndet mellan
universums skapare och det som han en gång skapade blir till intet.
Det ligger något helt riktigt i det att vi upplever
Julevangeliets alla detaljer som planlagda av Gud. Begreppet slump är givetvis
oförenlig med läran om Guds självuppenbarelse i tid och rum.
Första delen
För
det första behöver man inse att även begreppet historia från början är ett helt
religiöst begrepp. Intresset för en historisk beskrivning av händelsernas förlopp
vilar på en övertygelse om att människans existens har en bestämd början och
har ett bestämt mål – på judarnas särskilda tro. Frälsningshistoria gav upphov
till begreppet historia. Vi har varken egyptierna, grekerna, romarna, kineserna
eller indierna att tacka för begreppet "historia", utan judarna. I
den Heliga Skrift skildras Gud inte bara, och inte först och främst, som
naturens Gud, utan just som historiens Gud. Det som händer har en mening och
ett mål. I naturen ser vi bara cykler – en kretsgång. Mening och mål måste vi
söka hos den Gud som är upphöjd över naturen, hos den som gav upphov till
människan och naturen. Det som stärkte judarnas medvetenhet om historiens gång
mer än något annat var just profetiorna, i synnerhet de messianska profetiorna.
Det folk som vandrar i mörkret skall se
ett stort ljus ... ty ett barn blir oss fött ... (och) så skall herradömet
bliva stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike.
Guds
människoblivande hade sin egentliga begynnelse då Abraham utkorades och
fortsatte genom tiden fram till tidens fullbordan då Gud utkorade en ren
jungfru och lät henne bliva havande av den Helige Ande genom sitt blotta ord för
att hon skulle kunna träda in i vår historia. Gud blev en människa, och således
människans Frälsare.
Andra delen
För
det andra behöver man inse att tro på Guds självuppenbarelse genom hans
människoblivande förpliktar inte bara till ett försanthållande av det som
återges i vår frälsningshistoria och innehållet i vissa lärosatser och
katekeser, utan också till aktivt lärjungaskap - till efterföljelse av Jesus
Kristus, den som föddes i Betlehem. Ängelns budskap över Betlehem om en
Frälsare får alltså inte reduceras till en vacker historia och en abstrakt
lärosats. Ingen kan bli frälst som inte har sin tillit till Jesus Kristus som
en personlig frälsare. Ingen kan vinna frälsning som inte vill följa honom. I
Jesus Kristus har Gud uppenbarat sitt gudomliga väsen, men även vad sann
mänsklighet är. Därför måste tro ge upphov till efterföljelse – alltså kompletteras
av och förverkligas i gärningar.
Barnet
växte upp. Han kallade lärjungar. Han
undervisade människor om Gud, och om den omvändelse och helgelse som ett inträde
i Guds rike fordrar och om dess förverkligande genom den tro, det hopp och den
kärlek som blir ingjutna i människors hjärtan genom Evangeliets förkunnelse och
det Heliga Dopet och hans Kropps och Blods Sakrament. Ja, han vandrade korsets
väg. Han offrades för våra synders skull – och försonade oss med Gud. Han uppstod
från de döda. Han for upp till himmelen. Han sände den Helige Ande över sina
lärjungar.
Ja,
låt oss följa Betlehems herdar till stallet. Vi kan kanske betrakta herdarna
som hans första lärjungar, ty utan ord lärde han dem hur Gud gör sig liten, då
han ville uträtta stora ting. Att styrka och makt, status och rikedom, inte kan
upprätta det rike som Gud vill bygga, ty det måste byggas i människans hjärta.
Avslutning
Herdarna
var Jesu allra första lärjungar, men inte hans sista. Och än idag kallar Jesus
Kristus lärjungar, genom sin Kyrka, genom sin mystiska kropp, både till att
vara hans vigda tjänare och till att leva ett konsekrerat liv, men likväl som
hans vittnen i världen – troende människor som genom sina vanliga arbeten och
yrken, både gifta och ogifta, män och kvinnor, som med ord och gärningar
sprider kunskap om honom i dagens värld, inte minst genom att bilda troende
familjer och särskilda gemenskaper i den stora världsvida Kyrkan.
På
något sätt måste dock var och en som vill bli hans lärjunge i dag vallfärda i
anden till stallet och knäfalla med de första lärjungarna – herdarna som
änglarna kallade, ty det stora som Gud gjorde då han blev människa, tog sin
början redan då han visade sig bland oss som ett litet spädbarn.
Broder Frans-Eric T.O.R.