När vi tänker på Jesu
bergsbestigning och vad lärjungarna upplevde på det höga berget som omnämns i
evangelierna, skulle vi gärna föreställa oss att upplevelsen hade anknytning
till någon slags estetisk upplevelse av naturen. Det är väl därför att de
flesta bergsbestigare idag bestiger ovanligt höga berg för att visa sin
kroppsstyrka och tekniska färdighet. Berget Tabor är dock inte så högt och
utsikten från berget är inget märkvärdigt. Därför tror en del bibelforskare att
Jesus åtminstone besteg en av Hermons lägre höjder. Ändå vi måste inse att det
som gjorde intryck på lärjungarna var en uppenbarelse från den himmelska
världen, inte utsikten från en jordisk höjd.
Å andra sidan är det också
viktigt att förstå att det som skedde på berget med lärjungarna var mer än en intellektuell
insikt i Jesu Kristi gudomliga natur. De upplevde också den omdanande kraft som
hans person utstrålar - den andliga energi som hans person alstrar. Och efter
hans död och uppståndelse förstod de att denna kraft, denna energi, är avsedd
att till fullo omdana den som kommer till tro på honom, som låter sig döpas i
hans namn, d.v.s. i den Treenige Gudens namn, ty Jesus är den evige Faderns Son
och bärare av Guds Helige Ande.
Första delen
För det första måste jag
inskärpa det som jag inledningsvis har antytt, nämligen, att den gudomliga energi
som Jesu Kristi gudomliga person utstrålade som en andlig potential på berget
inte var något naturligt fenomen som kunde förklaras, någon slags samspel med
solen och molnen Vi får inte heller tolka texten som en beskrivning av någon
psykologisk process – en förändring av lärjungarnas känsloliv – någon slags
”suggerering” som påverkade deras förmåga till tro. Ljuset som omgav Frälsaren
får inte heller reduceras till en symbolisk beskrivning av ett intellektuellt
uppvaknande hos lärjungarna. Skeendet på berget handlar om något annat – något
övernaturligt. Det som människan förunnas veta om den sanning som överskrider
hennes rationella förmåga, det som hon förmår att uppleva som överskrider
hennes emotionella förutsättningar, detta vederfors Petrus, Jakob och Johannes
på förklaringens berg. Kyrkofäderna, särskilt de östkyrkliga, säger att de såg
”det oskapade ljuset” – det ljus i
vilken Gud bor – det ljus om vilket Skriften säger - ”Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma”. Dessa lärjungar fick en
glimt av Jesus som han låter sig skådas i sitt himmelska rike.
Andra delen
För det andra måste jag konstatera att det som lärjungarna upplevde på berget inte var något som de kunde vara kvar i under det jordiska livet. Det var inte ens något de kunde ta med sig och behålla – som man kan behålla andra upplevelser i minnet. Denna glimt av himmelen som de fick erfara på det höga berget, då de var ensamma med Jesus, var en försmak av vad teologer kallar ”det saliga skådandet” – the vision of God. När vi talar om himmelens glädje är det först och främst detta som vi talar om. I himmelen skall vi ”se honom som han är” – så står det i den Heliga Skrift. (1 Joh. 1:3) Detta löfte verkar som en motsägelse eftersom det också står i Skriften – ”att ingen människa kan se Gud och leva” och den vers som jag tidigare nämnde – ”Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma”. Men det som vi nu talar om är ett mysterium – en paradox. Vår egen kraft och all vår strävan räcker inte om vi skulle vilja uppleva vad lärjungarna upplevde på det höga berget. De upplevde för ett ögonblick det ljus som Gud utstrålar, inte det naturliga ljus som Gud skapade – solens ljus, utan det ljus som hans väsen utstrålar. Inte det ljus som stjärnorna lyser med och som månen återspeglar, utan det ljus som hans väsen utstrålar. Inte något ljus som är en form av naturlig energi. Nej! Man kan säga att de upplevde för ett ögonblick det ljus som människan skall se, då hon förenas med Gud – det ljus som mystiker ser då de kontemplerar Gud under detta livet.
Ja, människor kan förunnas erfarenheter av den himmelska världen då de är försjunkna i bön. Vi kallar detta tillstånd för ”kontemplation” – ett tillstånd som man kan uppnå i bön, ett tillstånd som överträffar allt vad meditation av alla olika slag kan ge – därför att det är en gudomlig gåva. Mycket korta upplevelser av detta slag kan dock var och en av oss erfara mitt under vanlig bön – då vi glömmer oss själva och helt går upp i vårt sökande efter Gud – då vi verkligen öppnar oss för den Helige Ande som Fadern har utgjutit över dem som kom till tro på Pingstdagen i Jerusalem.
Avslutning
I nicenska trosbekännelsen
bekänner vi ju, att Jesus Kristus är den gudomlige Faderns enfödde, d.v.s. ende
och fullständigt unike Son, det eviga Ordet från Fadern, som i likhet med
Fadern från all evighet är - "Gud
av Gud", Ljus av Ljus, "sann Gud av sann Gud" – den oskapade som utgår från Fadern – men
som är av samma väsen som Fadern – den genom vilken allting, synligt som
osynligt, har skapats – inklusive människan. Han, det människoblivna Ordet,
Jesus Kristus, äger i sig själv den gudomliga kraft genom vilken allting,
inklusive vi själva, har blivit till, inte en opersonlig kraft, utan just en
gudomlig person. Han är det Ord som åsyftas när det står på första sidan av den
Heliga Skrift att "Gud sade och det vart", ty Gud är det Stora
Varat och allt varandes ursprung och mål – människans ursprung och mål.
På berget fick lärjungarna endast
en glimt av det som den frälsta människan kommer att uppleva i himmelen – ”det
saliga skådandet”, då hon får se Gud "ansikte mot ansikte" i den uppståndne Sonens gestalt. Kristi förklaring
gav lärjungarna en föraning om hans uppståndelse från de döda.
Vad lärjungarna upplevde på det
höga berget var det människoblivna Ordets kraft, den gudomliga kraft som Guds
människoblivna Ord har och är – den kraft som var fördold under Jesu mänskliga
natur. På berget samtalade Jesus med Mose och Elia eftersom man under det Gamla
Förbundet endast hörde Ordet genom Mose och profeterna. Men under det
Nya Förbundet, som Jesus kom för att instifta, blev det gudomliga Ordet synligt
såväl som hörbart. Och på berget låter Guds Son den härlighet som blev
fördold i Guds människoblivande stråla fram. Lärjungarna utbrister: "Här
är det gott att vara!"
Det jordiska kan ju aldrig
tillfredställa människan helt och fullt. Hon blev skapad från början inte bara
för jorden, utan också för himmelen. Hennes innersta och egentliga längtan är
just att bestiga det jordiska för att nå fram till det himmelska, där hon kan
möta Gud och förenas med honom. Men detta berg som varje människa är kallad att
bestiga finns inte ute i naturen, utan det finns i hennes inre, i hennes
själ och hjärta, ty hon är inte endast en kroppslig varelse – en fysisk
organism – ett djur bland de övriga djuren, utan en ande, med hemlängtan till den
andliga världen.
Broder Frans-Eric T.O.R.