Palmsöndag 2009

Inledning

Jesus ägde förkunskap om vad som låg framför honom då han tågade in i Jerusalem. Folkets jublande Halleluja-rop och palmbladen som höjdes kring honom, kläderna som lades framför honom på gatan där han red på en åsna, drog inte hans uppmärksamhet från korset som väntade honom. Han hade ju profeterat om sitt förestående lidande och död flera gånger. Han var beredd att dö... han var villig.

Hade då Jesus någon form av ödestro? Var han fatalist? Hade han inget eget val? Var han fylld av självdestruktiva tankar?

Utveckling

Svaret till alla dessa frågor är ett bestämt ”Nej”. Ödestro hör till hedendomens föreställningar - vi möter den i de romerska och grekiska myterna och vikingarnas. Ödestro i alla former, inklusive astrologi, är alltså fullständigt oförenlig med kristen tro. Inte heller var Jesus fatalist som våra muslimska vänner. De ser Guds handlande med människan utifrån ett deterministiskt religiöst perspektiv. Nej, enligt den kristna tron tvingar Guds allmakt inte människan, inte heller tvingade Fadern sin människoblivne Son, Jesus Kristus, att gå en ödesbestämd död till mötes. Den katolska kristendomen förnekar absolut, att Gud sätter människans fria vilja ur spel, då han manar henne att underkasta sig hans heliga vilja - att lyda honom - och på denna punkt fördömde Katolska Kyrkan mycket som hör hemma i det protestantiska teologiska arvet. Av egen fria vilja åtog sig Jesus den lydnad som varje människa är skyldig Gud. Vår frälsning hängde inte i första hand på Kristi lidande, utan på Kristi lydnad. Det säger också Tomas av Aquino.

Dispyten om huruvida Jesus hade en mänsklig vilja som verkligen var fri är givetvis äldre än reformationen – dispyten går tillbaka till fornkyrkliga tider, då man tog avstånd från ”monotelitism” – en avvikande lära som hävdade att Jesus ingen mänsklig vilja alls hade – att han endast hade en gudomlig vilja – alltså att han inte till fullo var en människa. Men enligt den ortodoxa, d.v.s. den

rätta läran, var Jesus i alla avseende en verklig människa. Därför måste han också ha ägt den frihet som tillkommer varje människa som är skapad till Guds avbild. Således inser man att Jesus inte vara tvungen att vandra korsets väg. Hans bönekamp i Getsemane bevisar detta. Han bad: ”Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå förbi mig, men inte som jag vill utan som du vill.”

Jesu kamp att underkasta sig den himmelske Faderns vilja var alltså inte någon "låtsaskamp”. Passionsdramat är inte att betrakta som ett gudomligt teaterstycke i vilket Gud spelar alla roller. Jesus var inte någon marionett. Han var sann och verklig människa. Han kände vad vi skulle känna inför en hotande korfästelse. I honom förenades två mysterier - Gudsmysteriet och det mysterium som människan utgör.

Under hela sin jordiska verksamhet som den väntade Messias hade Jesus vägrat att kalla sig den väntade Messias. Det är framför allt Markus’ evangelium som understryker denna aspekt av Jesu tillvägagångssätt – den så kallade "messianska hemligheten" – men vid sin rättegång bekände Jesus att han verkligen var "den väntade". Översteprästen frågade honom: ”Är du Messias, den Välsignade Gudens Son?” Jesus svarade: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himmelens moln!

Och när han hörde detta, slet översteprästen sönder sina kläder och sade: Vad skall vi med vittnen till? Ni har hört hädelsen!” Sedan står det att alla rådsmedlemmar fann att han förtjänade döden. Och några började spotta på honom och slog honom och sade: ”Visa att du är en profet!”

Alltså dömdes Jesus för hädelse, därför att han påstod att han var sänd av Gud fastän han vägrade uppvisa mirakulösa tecken på sin utkorelse. De som satt sig till doms menade att han därmed vanhelgade sin Guds den Högstes namn. Han var en falsk profet och en falsk Messias.

Men det enda tecken som den himmelske Fadern begärde av sin människoblivne Son var korsets tecken, Jonatecknet: han skulle lida och död och uppstå på tredje dagen.

Avslutning

Hade inte Jesu mänskliga vilja underkastat sig den himmelske Faderns vilja hade hans person kluvits – Guds frälsningsplan hade då inte kunnat gå i uppfyllelse. Jesu person hade kluvits i andligt avseende. Föreningen mellan Gud och människa i honom hade upplösts, och då hade vi människor aldrig kunnat nå vårt eviga mål – förening med Gud. Gud förenade ju sig med människan i Jesus Kristus för att vi människor skulle kunna uppnå förening med honom. Och föreningen mellan Gud och människa i Jesus Kristus höll även när han hängde på korset - paradoxalt nog även när han ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!"

Därför kan vi dödliga människor som har samlats här i Jesu Kristi namn, för att fira hans heliga mässa, betrakta detta offer, hans offer, som vårt eget offer. Han förblev en av oss intill slutet. På korset brast inte föreningen mellan Gud och människa.