Palmsöndag 2010

Inledning

Som vi hörde då palmbladen invigdes vid början av dagens mässa, så gav Jesus noggranna instruktioner om förberedelserna för hans intåg i Jerusalem. Han sade: ‘‘Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den, kommer ni genast att hitta en åsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Tag den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara – ‘Herren behöver den, men han skall strax skicka tillbaka den.’’’ Varför är det viktigt att lägga märke till denna detalj? Jo, därför att det framgår av Jesu instruktioner att han själv var inriktad på att rida in i Jerusalem som "Fredsfursten", inte som en krigsfurste. Det var därför han red på en åsna, inte en krigshäst. Men lika viktigt är att lägga märke till detta faktum – intåget var inte någon spontan händelse. Jesus planerade intåget. Han ville bli det offer som skulle stifta "fred" mellan Gud och människan.

Alltså kan man inte skriva om evangeliet som en vanlig, mänsklig tragedi och påstå att Jesus inte visste vad som väntade honom – att han inte visste vilket lidande som väntade honom, att folket bara försökte göra honom till konung och att han blev avrättad till följd av det.

Utveckling

Hur tänkte Jesu lärjungar då? Hur tänkte hans anhängare? Jesus hade ju ingen armé. Det fanns inga rebellstyrkor som väntade på hans signal för att börja utkämpa ett befrielsekrig. Alltså måste Jesu lärjungar ha väntat ett Guds under – ett gudomligt ingripande.

Angående Jesu egen avsikt råder det inget tvivel. Han profeterade om sin egen död och uppståndelse vid flera tillfällen och även omedelbart innan han riktade sin steg mot Jerusalem. Han sade: ‘‘Vi går nu upp till Jerusalem. Där skall Människosonen bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna (åt romarna). Dessa skall håna honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, men efter tre dagar skall han stå upp igen.’’ (Mark.10:32-33)

Lärjungarna vägrade att ta intryck av Jesu profetior. Att endast Judas tog hans ords bokstavliga betydelse på allvar är en slutsats som man skulle kunna dra. Judas var rädd för att Jesu sätt att handla inte skulle resultera i något jordisk rike. Kanske ansåg han att Jesus var, som vi uttrycker det – "för flummig". Genom att förråda Jesus ville han provocera ett folkligt uppror. Men Jesus ville åstadkomma något mycket större än Judas anade när hans tid var "inne".

Efter Jesu död och uppståndelse framstod hans avsikt tydligt och klart – syftet med hans död blev klart för hans lärjungar i det ljus som hans uppståndelse kastade över den. Den fred som Jesus ville stifta var inte en fred som man kan åstadkomma i den här världen genom en militär konfrontation och ett politiskt åstadkommet fördrag med en besegrad ockupationsmakt. Nej. Jesus ville stifta fred mellan människan och Gud genom att låta sig offras som ett syndoffer för hela mänsklighetens och varje enskild människas räkning.

Som han sade till Pontius Pilatus var Jesu rike inte "av den här världen". Och det fredsfördrag som han skrev i sitt eget blod var inte ett tidsbundet fördrag som grundar sig på det som människor med sina löften kan försäkra oss om, utan ett nytt och evigt förbund med Gud om evig frälsning – om fred som kommer att vara utan ände.  

Avslutning

I dag säger vi med hela Kyrkan över hela jorden och genom alla tidsåldrar vårt ”Ja” till vad Jesus har gjort för vår frälsnings skull – till det förbund han stiftade i sitt eget blod.

Broder Frans-Eric T.O.R.