Påskdagens mässa 2009
Vi kristna tror inte bara att människan har en
odödlig själ, utan också på kroppens uppståndelse. Budskapet om kroppens
uppståndelse, och om gåvan av Jesu Kristi uppståndelses kraft till den som tror
och blir döpt, är ju Påskens stora budskap, men även många troende undrar vad
vi skall ha kroppen till i nästa liv. Om de frälsta kommer att leva ett övernaturligt
liv i Guds rike, d v s ett liv i förening med Gud – och vi vet att Gud inte är
kött och blod utan "ande" – kan man verkligen fråga sig vad som menas
med löftet om att våra kroppar skall genomsyras av gudomligt liv, uppstå och
bli odödliga.
När man läser evangelietexterna som återger
händelseförloppet kring Jesu uppståndelse, så framstår det tydligt och klart
att Jesu uppståndelse var något annat än Lasarus' uppvaknande, då Jesus
uppväckte honom från de döda i tid och rum. Vi förstår givetvis att Lasarus
endast fick sitt jordiska liv förlängt på ett mirakulöst sätt. Hans kropp
skulle sedan dö igen. Den blev inte odödlig. Hans kropp och hans själ måste
skiljas åt igen. Med Jesu uppståndelse förhöll det sig på ett annat sätt. Hans
uppståndelse var ett föregripande av den allmänna uppståndelsen. Vidare blev
Jesu kropp förhärligad, vilket Lasarus’ kropp inte blev. Man kunde känna igen
Jesus, men hans kropp lyste med ett övernaturligt sken och han kunde förflytta
sig s.a.s. med ljusets hastighet. Jesu mänskliga kropp blev efter uppståndelsen
oförgänglig, d.v.s. oförstörbar. Den var fysisk, men ändå odödlig och upphöjd
över alla fysikaliska lagar. Det gudomliga livet lyste fram ur hans mänskliga
natur.
Underbart som allt detta låter, bör vi ändå försöka på
ett teologiskt sätt besvara frågan om vad som menas med kroppens delaktighet i
det gudomliga livet. Vad skall vi ha kroppen till, då den inte längre är bunden
vid vanliga fysikaliska lagar? Vad skall vi ha kroppen till då människans ande
– det som vi kallar själen – förunnas att skåda Gud, ja, att bli förenad med
Gud – i det tillstånd som vi kallar ”det
saliga skådandet”?
Utveckling
I och för sig kan man rent principiellt konstatera
att människan till sitt väsen är en kombination av det fysiska och det andliga
- en sammansatt varelse. Hon är såväl en kroppslig som andlig varelse. Det är omöjligt
för henne att längta efter att endast få vara en okroppslig ande. Hon vill inte
ens bli en ängel, ty hon skapades just till att vara människa. Det är också
därför den Heliga Skrift talar om en ny
himmel och en ny jord, och inte
endast om ”det saliga skådandet”, då den talar om människans liv
i Guds tillkommande rike. Det är inte meningen att allt det jordiska hos oss
skall försvinna – snarare att det skall förhärligas.
Jag är övertygad om att det grundläggande begreppet
som kan göra det glada budskapet om Jesu uppståndelse från de döda levande för
oss är just "kontinuitet", d.v.s. budskapet om att det tillkommande
livet kommer att upplevas av människan som en följd av detta livet och
en fulländning av allt det som vi redan nu hoppas på, och mycket mer –
en fulländning av allt som nu finns till, bortsett från det som vi förknippar
med ondska. Vi kommer således att känna igen oss själva och varandra i det
kommande livet. Våra högsta strävanden kommer att förverkligas, inte på ett
statiskt sätt, som under det jordiska livet, utan på ett dynamiskt sätt – på
ett sätt som innebär att vi alltid har oändligt mycket mer att se fram emot.
Som ändliga varelser kan vi ju i alla evigheter växa till i Gud, ty Gud är oändlig…
men vi kommer att njuta av sådan tillväxt som människor njuter, vilket
är precis det som vi vill.
Det var ju då lärjungarna först kände igen
Jesus, det var då de blev glada. Det var när de fick ta på hans kropp och äta
med honom som de blev glada. Detta innebär givetvis inte att vi kommer att leva
i den tillkommande världen såsom vi har levt i den här världen, att vi kommer
att ha behov av fysisk näring, att kvinnor kommer att föda barn, att män kommer
att tävla med varandra om vem som är starkast, duktigast etc. Vidare kommer
allt som är ont att avlägsnas från ”den nya
jorden”.
Sinnesförnimmelser är, å andra sidan, så
fundamentala för allt som människan gör – för allt som hon lär sig och
upplever, att vi måste få förutsätta att även efter uppståndelsen skall vi räkna
med att dessa kommer att spela en väsentlig roll för oss – för oss som skall
befolka den nya himmelen och den nya jorden.
Å andra sidan bör vi också förstå att vårt
gudsförhållande, vår andliga utveckling och vår helgelse kommer också efter
uppståndelsen att stå i kontinuitet med allt det som genom Guds nåd har
skett med oss före vår uppståndelse. Vi kan inte uppstå som människor
med bättre moral än vi har. Vi kan inte uppstå som människor med ett renare
sinne än vi har. Vi kan inte uppstå mer osjälviska än vi är. Vi kan inte uppstå
med en frid som vi inte äger. Vi kan inte uppstå med en längtan efter Gud och
de himmelska tingen som vi varken känner till eller vill veta av.
Avslutning
Därför är det så avgörande att vi redan nu tar emot
den kraft som vår uppståndne Herre, Jesus Kristus, är bärare av – kraften att
befria oss från syndens, dödens och djävulens herravälde, kraften att övervinna
våra begränsningar som skapade varelser. Jesus Kristus har uppstått för att
omdana oss, inte så att vi blir mindre mänskliga, utan så att vi blir
mera mänskliga, d.v.s. så att vi utvecklas till det som Gud avsåg från början,
vilket också omfattar målet att bli mer än människor. Människan har ju
blivit skapad från början med en kapacitet för det gudomliga, en förmåga att
gudomliggöras. Ja, man kan säga att Gud blev människa i Jesus Kristus för att
alla människor som kommer till tro på honom och som blir sakramentalt delaktiga
i honom och hans uppståndelse, skall kunna förenas med honom, förenas med den
heliga, treeniga och odelbara Gudomen.
Det som Maria Magdalena, och sedan Petrus och
Johannes upplevde, då de fann att Jesu grav var tom, att hans kropp inte längre
låg inlindad i gravkläderna, var inte bara en bekräftelse av läran att döda
kroppar genom Guds kraft kan uppstå, utan också en erfarenhet av hur det
gudomliga kan genomsyra det mänskliga. När Jesus väckte Lasarus till liv efter
det att han hade legat i graven fyra dagar, ”kom denne ut ur graven med fötter och händer inlindade i bindlar och
med ansiktet täckt av en duk. ” Man fick befria Lasarus från hans svepning
för att han skulle kunna gå. Han var fortfarande bunden av det jordiska – det
dödliga. Om Jesus står det att
linnebindlarna låg där i veck och duken som hade täckt huvudet, hopvikt på en
annan plats, som om hans kropp plötsligt hade dunstat bort för att åter
materialisera sig utanför graven. Ingen behövde befria honom – han var fri
– fri på det sätt som människan endast kan bli fri då hon förenas med Gud i ett
evigt liv.