Sjätte Påsksöndagen 2010

Årgång C, Joh. 14:23-29

Inledning

Nu på torsdag kommer vi att fira Kristi Himmelsfärd, men dagens evangelium, som är hämtat ur Jesu bordssamtal vid den sista nattvarden som han åt med sina lärjungar, då han instiftade den Heliga Mässan och det Heliga Prästämbetet, riktar redan vår blick framåt – mot Pingstdagen, vilken inföll 9 dagar efter Kristi Himmelsfärd. Det var då som den gudomlige “Hjälparen”, som Jesus lovade att Fadern skulle sända när han själv inte längre skulle visa sig bland lärjungarna, skulle utgjutas över dem. Denne “Hjälpare” skulle vägleda, utrusta dem med kraft så att de kunde avlägga ett gott vittnesbörd om den Uppståndne, och utrusta dem med diverse nådegåvor. Ja, teologer beskriver Anden, vilken är den gudomliga kärleken varmed Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern, som Gudomens sammanhållande band. Men även många troende människor ställer sig frågande beträffande den tredje personen i den Heliga Treenigheten. ”Har jag fått den Helige Ande som en gåva från Gud – har jag verkligen del i den gudomliga kärleken, eller, är jag fast i den mänskliga kärleken som så ofta inte är mycket annat än åtrå eller begär efter trygghet, status eller något annat jordiskt?”

Första Delen

Det första som måste sägas tydligt och klart är dock att det kristna dopet, ett dop i vatten, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn också är “Andedop” – “dop i den Helige Ande”. Och detta dop kompletteras sakramentalt, då vi mottager den särskilda smörjelsen som vi kallar konfirmationens sakrament. Är du döpt och konfirmerad äger du hela den andliga potentialen som Jesus talar om i dagens evangelium, då han talar om den ”Hjälpare” som Fadern skulle sända i hans namn.

Varför är nu detta viktigt att veta? Jo, därför att var och en bör veta att Gud inte har undanhållit Andens gåva från någon som blivit döpt och konfirmerad – inte heller helt vanliga kristna, vilka har blivit döpta som spädbarn. När du döptes begåvades du med samma andliga potential som har räckt till för de största helgonen som uppstått under Kyrkans långa historia. Det finns ingen skillnad mellan den nåd som förmedlades till dig genom det heliga dopet och konfirmationens sakrament och den nåd som den helige Franciskus, eller den helige Dominikus, den helige Thomas av Aquino, den heliga Teresa av Avila och den heliga Birgitta fick.

Den Helige Andes verk kan emellertid utebli, också för den som är döpt och konfirmerad. Man kan inte få den Helige Andes “hjälp” om man inte går in i det tempel, människans inre tempel, vilket vi också kallar för vårt hjärta och begär den hjälp man behöver. Jag talar nu om bön.  Bön är den enda vägen in i människans inre tempel. Troligtvis är det självklart för alla, att när jag talar om människans inre tempel – hjärtat – så menar jag inte endast den muskel som endast är att betrakta som en blodpump. Vad som är mindre självklart för många är att jag inte heller tänker bara på människans känsloliv i största allmänhet – de ytliga känslor som uppstår p.g.a. kroppsliga processer – t.ex. tillflödet av hormoner, som resulterar i fysiska sensationer. Vad jag avser, då jag i teologisk mening talar om ”hjärtat” är kärnan i människans väsen, den metafysiska beröringspunkten, förbindelsen mellan kroppen och själen, som gör att vi kan säga att människa är både ett djur och en odödlig ande, dimensionen i vårt varande där tanke och vilja frambringar de djupa känslor vi förknippar med livets mening och mål. ”Hjärtat” är vad vi talar om, då vi talar om människans innersta kärna som en sammansatt varelse, kärnan där Guds Ande, den Helige Ande, tar sin boning – dit man endast kan komma då man ber.

Andra Delen

Det andra som vi absolut behöver veta är, att den Helige Ande kan tvingas fly människans inre tempel. Allvarlig synd, som man medvetet begår av sin egen fria vilja fördriver Guds Helige Ande från sin boning i mitt ”hjärta”. Varför? Jo, därför att allvarlig synd är både ett ”NEJ” till Gud – till hans bud, och till hans Ande, vars vägledning vi avvisar.

Om man inte har levt ett liv i enlighet med det som lovades då ens eget dopförbund upprättades, då doplöftena avlades, om man inte troget har deltagit i Kyrkans gudstjänstliv, inte har brukat sakramenten, inte har bett, inte har levt i enlighet med Guds bud, med Kristi bud, med Kyrkan bud, och brukat försoningens sakrament som är vårt största andliga botemedel. Även mindre synder, som i sig inte åstadkommer Andens flykt från människans inre tempel, hindrar Andens verk. Därför kan dessa med fördel biktas, då vi blir medvetna om hur de är till hinders för Andens verk. Ja, man kan likna bikt vid Jesu rensning av templet i Jerusalem. Han drev ut dem som köpte och sålde i Guds hus – det hus som hade blivit invigt som ett bönens hus. Även vi dristar oss ibland att köpslå med Gud och synda på nåden – eller undanhålla honom den avkastning i kärleksgärningar som är tecknet på äkta helighet.

Avslutning

Hur kan jag då veta om Andens låga fortfarande brinner i mitt hjärtas tempel? Hur kan jag veta att den inte har slocknat?

Jo, Jesus försåg sina lärjungar med en måttstock då han sade: “Min frid lämnar jag … åt er. Känn ingen oro.”

Synd skapar alltid oro, antingen på grund av den skuld som vi känner, eller på grund av att det oheliga, ibland omättliga, begär, som den föder. Synd gör oss till ängsliga jägare – vi jagar den frid som aldrig låter sig fångas genom vår egen strävan.

Att synda är ju per definition en Gud-från-vänd handling, tanke eller ord, eller en Gud-från-vänd underlåtelse. Man sätter något eller någon – kanske sig själv, kanske någon annan människa, kanske något annat mål i livet – i Guds ställe. Men det som inte är Gud kan aldrig fylla tomrummet i människans inre. Den Helige Andes plats kan inte intagas av materiella ting eller mänskliga förhållanden. Man jagar efter något eller någon som kan fylla det, men lyckas aldrig finna något eller någon som kan fylla tomrummet.

Men Jesus sade: “Min frid lämnar jag åt er. Känn ingen oro.” Frid är den Helige Andes kännetecken och en förutsättning för sann kärlek – den kärlek som älskar Gud över allt annat men uti allt och alla – den frid som tillåter människan att älska sin nästa såsom sig själv. Ja, frid är den Helige Andes kännetecken; sann kärlek är dess verk.

Broder Frans-Eric T.O.R.