Skärtorsdag 2009

Inledning

Vi förstår att när Jesus tvättade sina lärjungars fötter, utförde han ett arbete som tillföll slavar, betjänter och andra som hade lägre ställning. Det hade givetvis varit helt naturligt för en lärjunge att tvätta sin andlige Mästares fötter och antagligen hade vilken av Jesu lärjungar som helst varit beredd att göra det. Problemet bottnade väl i att inte någon av dem var beredd att tvätta de övriga lärjungarnas fötter. Sinsemellan grälade lärjungarna ju ofta om vilken av dem som var den störste, d.v.s. vilken av dem som var mest hängiven, insiktsfull, djärvast m.m. I Kristi kyrka får vi också leva med den här problematiken. Det finns många som säger att de älskar Jesus Kristus som ändå inte älskar de andra som bekänner Jesu kärlek.

Problematiken har med en allmän andlig princip att göra också, nämligen den att det är fullständigt omöjligt att vara ödmjuk inför Gud, eller vår Herre och Mästare Jesus Kristus, utan att kunna ödmjuka sig inför människor. Vidare, den som inte kan acceptera en förödmjukelse kan aldrig uppnå sann ödmjukhet över- huvudtaget. Varför? Jo, därför att högmod är modern till all synd. Djävulens synd, d v s Lucifers synd, då han blev ledare för de fallna ängarna, den olycksbringande attityd som gav upphov till den Ondes uppror mot Gud, var högmod, en av de så kallade dödssynderna, som egentligen är karaktärsdefekter som inleder oss i synd –
1. högmod (ibland kallat storhetsvansinne, fåfänga, övermod, eller hybris)
2. girighet
3. vällust (också kallad otukt eller begär)
4. avund
5. frosseri (ibland kallat omåttlighet)
6. vrede (ibland hämndlystnad) och
7. lättja (ibland likgiltighet).

Den Onde började med mottot: NON SERVO. Jag vägrar att tjäna. Sedan drog han sig inte för att bekämpa Guds plan att bli människa. Han trodde att Gud aldrig skulle kunna förmå varelser av kött och blod – människor – att älska mer än det skapade. Han trodde att människans fria vilja är den svaga punkten i den synliga skapelsen. Läser vi genom listan av dödsynder, eller mera korrekt uttryckt kardinalodygder, förstår vi varför. Men Gud valde ödmjukheten just för att besegra den Ondes högmod – då han såg på människan med förakt.

Nåja. När vi nu begrundar Jesu ödmjukhet i samband med den fottvagning som ägde rum i den övre salen, innan Jesus höll påskmåltiden med sina lärjungar på torsdag kväll och instiftade sitt Kropps och Blods Sakrament och det nytestamentliga prästämbetet, så förstår vi att den handling var ett ringa offer, en ringa tjänst i jämförelse med vad han skulle offra på fredagen, den tjänst han skulle utföra som överstepräst på Golgata. Då lät Jesus sig utblottas totalt på korsets trä. Fastän alla, förutom hans mor, Aposteln Johannes och några kvinnliga släktingar och vänner, övergav honom på Golgata, offrade han sig för sina lärjungars och för alla människors skull.

När vi läser Jesu lidandes historia är det ur mänsklig synvinkel sett svårt att fatta hur han, som blev sviken och övergiven av alla, kunde med absolut beslutsamhet och kärlek hålla fast vid sin kallelse att, som Israels Messias och Guds "Lidande Tjänare", låta sig offras på korset. Men därför att han ville göra så, teg han ställd inför rätta inför judarnas Stora Råd, hos den romerske ståthållaren, och hos kung Herodes Pontius Pilatus.

Man häpnar också över att lärjungarna ingenting förstod då de mottog sin första heliga kommunion på Skärtorsdagen – tillfället då de upphöjdes till präster enligt det Nya förbundets ordning. Begrep de verkligen ingenting då han förvandlade brödet till sin egen kropp och vinet till sitt eget blod? Antagligen förstod de inte, eller ville inte förstå, förrän de såg honom hänga på korset. Antagligen trodde de till en början att hans ord endast hade en symbolisk innebörd – att han inte skulle behöva offra sitt liv för dem i bokstavlig mening. Antagligen förstod de först på Golgata, men kunde då inte tro på vad han hade gjort. Men när han uppstod från de döda och visade dem sin förhärligade kropp, som fortfarande bar hans lidandes sår – märken som lyste som segertecken – då förstod de.

Utveckling

Givetvis förhåller det sig så att ingen av oss kan förstå hur Jesus gjorde det han gjorde i den övre salen – hur han förvandlade brödet till sin kropp och vinet till sitt blod. Inte heller kan vi förstå hur hans offer på korset kan återaktualiseras inför Fadern varje gång den heliga mässan firas i vår mitt. Inte heller vi, som är prästvigda, begriper hur det prästämbete han har givit oss kan aktualisera hans prästerliga handling i den övre salen här och nu. Vi förstår inte hur det sker, men vi vet att det sker i enlighet med hans löfte.

Söker vi en liknelse som kan hjälpa oss, kan vi naturligtvis konstatera att Jesu högheliga handling är på ett hemlighetsfullt sätt analog med hur en människa äter och dricker i vanliga fall, och hur det som äts och dricks assimileras till, uppgår i, hennes egen kropp och blir hennes eget kött och blod De fysiska elementen som ligger på altaret assimileras till, uppgår i, Jesu Kristi uppståndna och förhärligade kropp då prästen handlar i enlighet med Jesu löfte, han som är det Nya förbundets överstepräst. Således blir det som en gång offrades på Golgata offrat i det himmelska tabernaklet. Således låter Jesus Kristus oss människor offra honom. Således låter den eviga översteprästen sin prästerliga verksamhet fortsätta att verka på jorden. Således får kommunikanten ta emot andlig föda från himmelen genom fysiskt ätande och drickande här på jorden.

Var och en som blir delaktig i detta offer och denna heliga måltid bör dock besinna sig, dels för att framkalla uppriktig tro på innehållet i detta gudomliga mysterium, dels för att rannsaka sitt samvete angående sin personliga beredvillighet att efterlikna Mästarens självförglömmelse och medmänskliga kärlek i fottvagningen som föregick instiftelsen av den Heliga mässan på skärtorsdagen. Den som inte kan tänka sig att i ödmjukhet offra sig för sin nästa kan inte få någon nytta av Kristi offer.

Avslutning

Å andra sidan vet vår Herre Jesus Kristus att vi av oss själva inte är förmögna till att konsekvent leva upp till hans föredöme. Därför skänker han genom det heliga mässoffret och den heliga kommunionen den nödvändiga näring, den nödvändiga kraft, som krävs för att vi skall kunna vandra vidare på helgelsens väg – vandra vidare i hans efterföljd. Det heliga mässoffret tar bort den skuld som vi samlar på oss genom vårt högmod, vilket i själva verket hindrar oss från att leva upp till vår andliga potential. Den heliga kommunionen förökar ständigt den andliga styrka vi kallar ödmjukhet, ty det är just äkta ödmjukhet som är styrka – inte svaghet, som de flesta vill tro. Det är ju just den som av oegennyttig kärlek kan böja sig för en annan och i bildlig mening tvätta hans fötter, som äger den kärlek som Jesus vill skänka oss idag.