14:e SÖNDAGEN PER ANNUM 2011

Inledning.

Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens skapare, att du har dolt dessa ting från de visa och lärda, men uppenbarat dem för dem som är bara barn! Så sade Jesus, men vad menade han? Menade han att intellektuell utveckling och fördjupning är en fara för den tro som han förkunnade? Nej! Den som verkligen har läst evangelierna vet att Jesus litade inte endast till känslomässig appell då han ville nå dem som samlades för att lyssna till honom. Ibland ber han ju sina åhörare just att bruka sitt förnuft och bedöma saker själva. Nej, vad Jesus varnar för är att missbruka förnuftet så att man blir så högmodig att det kan hindra en från att acceptera det som Gud uppenbarar, vilket ligger bortom förnuftets grepp. Detta är det missbruk av förnuft som omintetgör den tillit som vi bör ha till Gud och vad han uppenbarar för oss.

Denna text liknar en annan som vi möter i ett annat ställe i evangeliet. Jesus säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir såsom barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Inte heller i den här texten uppmuntras vi att förbli såsom barn i intellektuellt avseende. Visserligen är inte frälsningen frukten av en intellektuell övning. Att älska Gud är inte samma sak som att bli teolog. Intellektet kan framställa Gud som "det högsta goda" och därmed göra det uppenbart att vi bör älska honom, ja, älska honom utöver allt och alla, men att älska är en viljehandling. Precis som den gudomliga nåden bistår vårt intellekt, så måste den gudomliga nåden bistå vår vilja. Inte så att nåden tvingar vår vilja, men nåden är nödvändig både när vi använder förståndet och när vi använder vår vilja. Förståndet, intellektet, är fördunklat av synd, och viljans kraft att konsekvent söka Gud är försvagad av alla möjliga konkurrerande begär, men Guds nåd kan övervinna syndens skador på både förståndet och på viljan.

Första delen.

Vad jag har läst, så är nästan alla psykoanalytiker och psykoterapeuter överens om att varje vuxen människa alltid har barnet som han en gång var, inom sig. Från början låter ett barn sin vilja komma till uttryck direkt. Alla människobarn, precis som alla djurungar, har drifter. Det är meningen att de skall kämpa för sin överlevnad. Därför är de egocentrerade. Och vi vet att många psykologiska problem uppstår just därför att människor som skaffar barn inte nödvändigtvis är inriktade på, att barnets behov till en början måste komma först. Det är efter det att barnet har fullt bevis på föräldrarnas totala pålitlighet, som man kan påbörja tuktan av den ursprungliga egocentreringen. Det förhåller sig alltså så, att hos ett spädbarn måste viljan styra innan förståndet utvecklas.

Vad menar Jesus när han säger att vi måste vara såsom barn för att komma in i Guds rike? Jo, att vi måste lära oss att ha samma tillit till Gud som ett barn har till sina föräldrar då allt går rätt till väga under uppväxten. Barnets vilja att göra som föräldrarna vill, d.v.s. att lyda, blir då reflexmässigt.

I den fallna världen blir det dock inte så sällan så, att en far eller en mor är nästan likgiltig inför barnets bästa. Kanske var inte ens föräldrarna helt och hållet förbundna med varandra i varaktig kärlek och således inte heller i stånd att ge barnet riktig trygghet. Många faktorer spelar in i ett barns uppväxtförhållande. Barn påverkas mycket stark av t.ex. rädsla för att bli övergivna då föräldrarna överger varandra. Nästan alla psykologiska problem är ju rotade i någon mån i barndomen. Nåja, vad Jesus kallar oss till är inte någon form av regression, någon återgång till vår egna faktiska barndom, som har, mer eller mindre, präglats av världens syndafall. Han kallar oss till en ny barndom – han kallar oss att gå in i ett tillitsfullt förhållande till den himmelske Fadern. Förhållandet mellan den nya, andliga barndomen som han kallar "tro" är givetvis analogt med det goda vi har erfarit i vår faktiska barndom. Men genom att bruka vårt förstånd måste vi sortera bort det som vi inser var präglat av synd. Jesu kallelse förutsätter alltså bruk av vårt förstånd – även kallelsen att bli som ett barn. Den bygger på insikter som tillåter oss att bygga upp ett viljemässigt beslut att leva i trons tillit, en tillit som övergår det vi själva levt i som barn. Detta är det första.

Andra delen.

Å andra sidan måste vi också vara medvetna om att även hos Jesus Kristus prövades den tilliten han hade till den himmelske Fadern på ett radikalt sätt. Från korset ropade Jesus till sin himmelske Fader: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Naturligtvis vet vi att dessa ord är ett citat från den 22:e psaltarpsalmen och således en liturgisk text, men faktumet kvarstår – Jesu tillit prövades. I Getsemane hade han bett: Om det är möjligt, låt denna bägare (lidandets bägare) gå mig förbi. Men det var inte möjligt. Världens frälsning hängde på att lidandets bägare inte gick honom förbi.

Jesus fick lida och dö. Men Fadern övergav honom inte. Enligt Faderns vilja uppstod han från de döda och for upp till himmelen. Detta är det andra.

Avslutning.

De flesta av oss har nog samma fråga som Nikodemus ställde till Jesus: Hur kan en människa bli född på nytt? Inte kan hon åter gå in i sin moders liv och födas? Jesus svarade: Om en människa inte blir född av vatten och Anden, så kan hon inte komma in i Guds rike.

Andlig pånyttfödelse är alltså en sakramental handling, men det är genom trons dynamik, d.v.s. genom lydnad, trons lydnad, som vi samarbetar med den gudomliga nåden som tillåter oss att leva såsom Guds barn. Barnet inom oss har oundvikligen lidit besvikelse på mänsklig kärlek, den faderliga och den moderliga, och även andras, många gånger, men Gud låter den sanna kärleken, som är hans kärlek, som förmedlas genom hans Helige Ande, lära oss att med tillit bedja såsom Frälsaren: Ske inte min vilja utan din!

Broder Frans-Eric T.O.R.