DEN 15 SÖND. per annum

MATT. 13:1-23(eller 1-9)

Inledning

Vilken attityd skall en troende människa inta? Skall han vara optimist? Eller pessimist? Skall han vara realist? Eller fatalist?

Hur borde man besvara denna fråga i ljuset av liknelsen om såningsmannen och de fyra olika slagen av jordmån, som Jesus berättar i dagens evangelium?

Oavsett hur man ser på liknelsens ursprungliga budskap, blir svaret det samma. Betraktar man denna liknelse först och främst som en liknelse riktad till apostlarna, som fick ansvar för att sprida Jesu budskap om Guds rike och frälsning, så skall den troende människan inta en attityd präglad av optimistisk realism; betraktar man liknelsen först och främst som en liknelse riktade till den som tog emot det apostoliska budskapet, så skall den troende människan också inta en attityd präglad av optimistiskt realism. Vad man skall undvika är alltså att inta en attityd av pessimistiskt fatalism.

Jesus var en realistisk optimist. Han var en realist eftersom han förstod att åkrarna i Galiléen bestod av olika slags jordmån precis som de åkerlapparna som man möter i människornas hjärtan. När man besår dessa åkrar faller en del säd på vägkanten och en del blir uppäten att fåglarna. En del faller på steniga ställen där myllan är tunn. Säden gror fort, men grodden blir strax svedd av solen och dör, eftersom det inte kan utveckla rötter. En del faller bland törne och tistlar och blir kvävt så fort det spirar upp. Men en del faller i den goda jorden och ger en stor skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Nej, Jesus var ingen pessimist. Han var inte heller någon fatalist. Han menade inte att såningsmannen bör vara snål och endast så ordet på ställen, där han kunde säkert veta att det finns god jord. Han menar inte att den som upptäcker stenig jord i sitt eget hjärtas åkerlapp, eller som hittar törne och tistlar där, skall förtvivla och dra slutsatsen att han inte kan frambringa helighetens frukter. Han menar att såningsmannen skall strö ut säden utan att bekymra sig så mycket om vilket slag av jordmån den hamnar i, och att den som tar emot hans frälsningsord som utsäde, skall frimodigt sätta igång med att bearbeta jordmånen på sitt hjärtas åkerlapp.

Jesus var en optimistisk realist och han kallar oss att inta samma attityd beträffande de möjligheter som Guds nåd skapar för oss.

Första delen

Ja, Jesus var en optimistisk realist beträffande människans möjligheter att vinna evig frälsning och han kallar mig och dig att inta samma attityd. Kanske upptäcker vi att den åkerlapp som har blivit besådd med Guds ord om sitt eviga rike i mitt hjärta är full med törne och tistel, eller att det finns stora stenar precis under myllan som blivit besådd. Ändå har vi, enligt Jesus, ingen anledning att vara pessimister beträffande våra möjligheter att vinna evig frälsning. Jag kan förbättra jordmånen i mitt hjärtas egen åkerlapp. Kanske måste jag acceptera att sådden inte ännu har frambringat en skörd på 10000, eller 6000 eller ens 3000%, utan att tillväxten har varit mindre än några få procent. Om det nu är så, då gäller det att ytterligare förbättra jordmånen på min egen åkerlapp.

Nej, Jesus var ingen fatalist. Inte heller skall jag vara någon fatalist. Men jag måste förstå att riktig självkännedom är den nödvändigaste kunskap som jag behöver förvärva. Varför? Jo, därför att Guds nåd inte kan åstadkomma någonting hos mig eller någon annan utan att jag samarbeta med den, med den ärlighet som självkänedomen fordrar. Jag måste se min egen synd innan jag kan be om förlåtelse för den, göra bättring, och vandra vidare på helgelsens väg medveten om vilka tillfällen till synd som jag skall undvika.

Detta är det första.

Andra delen

För det andra kallar Jesus mig att vara en optimistisk realist beträffande min nästas frälsning. Till en början ser jag oftast min nästas synder tydligare än mina egna. Jag känner givetvis till omständigheterna kring mina egna tillkortakommanden, men kanske inte till omständigheterna kring min nästas tillkortakommanden. Men, inser jag att Gud både kan och vill frälsa mig, måste jag erkänna att han både kan och vill frälsa min nästa. Jag kan inte göra anspråk på kunskap om min nästa som fattas hos Gud. Skriften intygar att Guds nåd har uppenbarats till frälsning åt alla människor (2 Tit. 2:11). Detta betyder inte att alla kommer att bli frälsta, men likväl att alla skulle kunna bli frälsta.

Alltså skall jag beså min nästas åkerlapp med det utsädet som är frälsningens ord, utan att bekymra mig för mycket om vilken slags jordmån det kommer att hamna i. Vi är kallade att vara såningsmän; änglarna har uppdraget att vara skördemän. Dessa uppgifter är skilda från varandra. Också i detta, att så frälsningens frö, skall jag inta en attityd av optimistisk realism. Jag skall inte vara så resultatinriktad att jag försummar mitt uppdrag. En gång sade Jesus till judarna: “Gud kan resa upp söner och döttrar till Abraham ur dessa stenar som ni ser omkring er”. Det som fordras av en såningsman är inte en minutiös analys av sin nästas möjligheter, utan uthållighet i detta som är hans uppdrag att beså åkerlapparna. Detta är det andra.

Avslutning

Det märkliga är att kallelsen att bearbeta mitt eget hjärtas åkerlapp inte är en annan kallelse än att beså min nästas åkerlapp. Att jag bearbetar mig själv medför av sig själv, att jag avlägger ett vittnesbörd inför andra. Min egen omvändelse och andras är inte skilda händelser.

Ja, människor märker det, då du konsekvent och med glädje deltar i den heliga mässan på söndagar, då du skapar tid i ditt liv för bön, bibelläsning och meditation, då du utan förställning, eller någon tanke på att förhäva dig själv, talar om ditt gudsförhållande, eller försvarar Kyrkan. De lägger märke till det, då du slår vakt om, att visa kärlek för människor som du inte behöver bry dig om, och när du på ett offervilligt sätt skänker bort en del av din inkomst, eller gör en gåva av din fritid. Detta är just vad som menas med kärleksgärningar. Människor kommer att lägga märke till det, då du ödmjukar dig själv, biktar dina synder och försöker leva i Jesu efterföljelse. Det är inte nödvändigt att vi alla blir professionella evangelister – alla kan inte bli präster eller ordensfolk – tvärtom – alla professionella evangelister, alla präster, är beroende av vanliga kristna människors uppbackning .

Men riktig uppbackning kan du inte ge till någon människa, utan att inta en attityd av optimistisk realism, ty den attityden är vad som åsyftas då vi talar om hoppet som en teologisk dygd. Och det är just hopp, hopp om din egen frälsning, och hopp om din nästas frälsning som, när den framkallas av tro, kan fylla er, både dig och din nästa, med gudomlig kärlek.

Broder Frans-Eric T.O.R.