21:a SÖND. per annum 2011

Årg. A, Matt. 16:13-20

Inledning

Det har skrivits en hel del om skillnader mellan människor som är benägna att ta risker – sådana som klättrar i bergen, hoppar fallskärm, dyker i havsdjupet o.s.v., och sådana som t.ex. hellre ägnar sig åt att läsa och skriva i hemmets, lärosalens eller kontorets trygghet. Man menar att skillnaden mellan dessa två typer av människor är – åtminstone delvis – genetisk.

Andra forskare har påpekat att intellektuella risker och risker som man tar med sitt känsloliv då man ägnar sig åt självutgivande kärlek är också risker – att människor tar risker av olika slag, men att mer ”fysiska” människor tar risker med kroppen. Att riskera sig fysiskt, då man kör tävlingsbilar t.ex., är enligt denna analys inte nödvändigtvis mer riskfyllt än at framföra en ny och kontroversiell teori i skrift. Det händer faktiskt att en journalist blir dödad p.g.a. vad han avslöjar, att en professor blir avsatt för sina radikala idéer. Och ingen behöver påminna oss om att ekonomiska risker är också risker. Man tar också en risk då man blir kär i någon och gifter sig – en ganska stor risk faktiskt. Enligt detta synsätt finns det: (1) fysiska risker, (2) emotionella risker (3) intellektuella risker, (4) ekonomiska risker, och, enligt dagens evangelium, (4) andliga risker. När Jesus talar om att riskera sig själv tänker han om risktagande som omfattar alla andra typer av risktagande, men det är just andligt risktagande som vi skall begrunda i dag. Vi skall fråga oss vilka människor som är livets egentliga vinnare och vilka som är livets egentliga förlorare – om vilka som vågar vara med i tävlingen.

Första delen

Allt för många som bär det kristna namnet ser saken så – att tro på Jesus Kristus innebar ett verkligt risktagande i det förflutna, under antiken, då man förföljde kristna, men i dag söker man trygghet i religion. Risktagarna hittar man idag bland dem som inte bekänner någon gudstro – menar många idag – bland dem som inte känner något behov av en Frälsare. En bra karl reder sig själv, säger man. Förmodligen menar man att han inte behöver Gud. Han behöver ingen Frälsare – ingen räddare. Men detta är helt fel.

Att Petrus var en risktagare till sin människotyp är uppenbart för alla som läser evangelierna. Han bekände öppet att Jesus från Nasaret var den väntade Messias före alla andra lärjungar. Han blev deras talesman. För den sakens skull gjorde Jesus honom till Kyrkans klippa, vilket är en påminnelse att Jesus vill att Kyrkan skall tala med en stark och entydig röst.

Att Petrus riskerade sig är uppenbart. Den romerska polisen kunde mycket väl ha tagit honom. Fariséernas och sadducéernas spioner kunde ha rapporterat honom. Att hylla någon som den väntade Messias, var detsamma som att hylla någon som skulle kunna rubba den rådande andliga och politiska balansen.

Men den som bekänner sig som kristen i Sverige – idag – tar faktiskt också stora risker. Den kristna moralen beträffande t.ex. sexualitet, äktenskap, respekt för det mänskliga livets okränkbarhet, motstånd mot abort och dödshjälp etc. är inte längre politiskt korrekt. Vidare är det fler och fler som inte längre tar avstånd från våld, droger, ekonomisk bedrägeri, fusk på akademiska skrivningar och uppsatser eller i idrottssammanhang m.m. Det är personliga framgångar som möts med applåder – man bryr sig inte om det som är rätt. Att leva som en samvetsgrann kristen möts med oförståelse i vårt hårdnande samhällsklimat. Man ser upp till människor som kan betraktas som vinnare – punkt slut. Man är mycket mer intresserad av vad marknaden gillar än vad Gud gillar.

Den oförståelse och impopularitet som man som kristen har svårast att leva med, möter man också inom den egna familjen, i den egna vänkretsen och bland sina närmaste arbetskamrater och kolleger. Men som kristen präst kan jag inte förmildra trons villkor för er. En riktig kristen har alltid fått ta andliga risker på sig – men i dessa utmanande tider tar han eller hon alla slags risker förutom de fysiska, åtminstone här i västvärlden.

Andra delen

Det är klart att Petrus var en risktagare till sin människotyp. Men han var också inriktad på att vara en vinnare. Han hade ingen förlorarmentalitet och det skall ingen kristen heller ha. Han hade öppet deklarerat sin tro på Jesus från Nasaret. Han tog risken innan de övriga lärjungar vågade bekänna att de hoppades på Jesus från Nasaret som Guds Messias. Petrus tog en stor risk. Han var också först bland lärjungarna att beväpna sig med svärd, då Jesu liv var i fara, men detta godkände inte Jesus. Jesus förespråkade endast den andliga kampen.

Jesus ville låta Petrus förstå att hans önskan att vara en vinnare här på jorden stod i konflikt med konsekvenserna som han kunde vänta p.g.a. sin bekännelse. Därför började Jesus tala om för Petrus att han måste vandra korsets väg. Petrus blev både förbryllad och arg. Han ville inte lyssna. Jesus fick t.o.m. utbrista: "Håll dig på din plats Satan". Ja, nu har vi egentligen kommit in i nästa söndags evangelium – men ändå är det viktigt att detta också blir sagt nu.

Varför talar Jesus om Satan i detta sammanhang? Jo, därför att Satan alltid använder sig av en människas särskilda personkemi då han kommer med sina frestelser. Därför ber vi ”inled oss icke i frestelse”. Satan ville alltså hindra Petrus att lyssna till Jesu undervisning om korset. Men lägg märke till det allra viktigaste i dagens evangelium : Satan ville inte att Petrus skulle förstå att de som ser ut som detta livets vinnare kan vara det eviga livets förlorare. T.o.m. den djärve Petrus förnekade Jesus tre gånger då han var på väg till att offra sig för världens synder.

Avslutning

Det som Petrus hade svårt för är också svårt för oss. Därför frågar Jesus oss det som han frågade Petrus: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? ... " – VAD SVARAR Du?

Inte vill du svara: "Herre, jag måste vara en vinnare under det jordiska livet och därför är jag beredd att förlora min själ !"

Nej, så vill ingen av oss svara! Och därför måste både du och jag, hur vår personkemi än ser ut, och oberoende av om vi har lättare för fysiska risker, intellektuella risker, risker med vårt känsloliv, be om Guds nåd – om Guds hjälp. Ty Guds nåd kan både fullända och förändra vår natur – vår personkemi – om vi verkligen tar emot den, inte endast en gång, utan gång på gång. Till sist vandrade ju Sankt Petrus också korsets väg, den väg han absolut ville hindra Jesus från att vandra! Han korsfästes i Rom – upp och ner – på egen begäran – just för att visa att han, Kyrkans klippa, också var en omvänd syndare.

Broder Frans-Eric T.O.R.