DEN 25:e SÖND. per annum

Matt. 20:1-16

Inledning

Som alla kan förstå då dagens evangelium uppläses, så har arbetlöshet alltid varit ett bekymmer för människor som lever i ett organiserat samhälle, ty varje samhälle består av två klasser av människor – arbetsgivare och arbetstagare. Även ett så kallat klasslöst samhälle, ett socialistiskt samhälle, har en klass av människor som anställer och avskedar. Vidare, tycks svåra tider och hungersnöd alltid ha varit ett hot mot samhället och den enskilde. I varje fall förstår man att de arbetslösa i Jesu liknelse, som blev korttidsanställda av en vinproducent, tänkte ungefär som våra fackföreningsanslutna idag. De kunde inte acceptera att de som blev sist anställda skulle få samma fördelar som de först anställda.

Liknelsen är givetvis inte avsedd att ge klarhet i hur vi skulle kunna förbättra vår samhällsekonomi, minska på arbetslösheten eller välja mellan kapitalism och socialism. Jesu vill säga något om hur Gud kallar människor och om det andliga arbete som omvändelsen innebär och om den himmelska lön som Gud lovar oss för vår möda.

Första delen

För det första kan man konstatera att liknelsen gör klart att omvändelse alltid betyder mer än att man bejakar Guds existens och kommer till tro på den som han har sänt i världen, Jesus Kristus. Att låta omvända sig är ett andligt arbete, och man blir inte färdig med det arbetet på en dag. Därför säger Aposteln Paulus: ‘‘Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.’’

Katolska Kyrkan har alltid betonat att tro och gärningar går hand i hand, trots att vi blir frälsta genom Guds nåd och inget annat. Att katolska teologer helt nyligen har kommit överens med lutherska teologer angående läran om rättfärdiggörelsen betyder inte att Katolska Kyrkan har övergett denna position, utan snarare att den lutherska protesten skall tolkas som en polemik mot en viss fördunkling av Kyrkans lära mot slutet av medeltiden som verkade betyda att människan förtjänade sin egen frälsning.

När vi läser liknelsen är det uppenbart att vingårdsägaren kallar de sysslolösa arbetarna in i sin vingård av ren nåd. Men det är lika uppenbart att han kallar dem dit för att de skall uträtta något. Det finns väl inget som antyder att han hade varit beredd att avlöna den som lät bli att arbeta överhuvudtaget. Tvärtom! På ett annat ställe förkastar Jesus just dem som lovade att gå in i vingården och arbeta men som inte gjorde som de sade.

Andra delen

För det andra bör vi inte underbetona arbetet som görs i vingården då vi begrundar liknelsen utifrån det faktum att alla får samma lön. Om lönen anses vara samma för alla eller ej, beror ju på hur man räknar. Räknar man timlön fick de sist anställda tolv gånger högre timlön. Poängen som Jesus vill göra gällande är dock inte att Gud är orättvis eller godtycklig, utan att varje människa som kommer in i Guds rike får himmelen som lön. Men det himmelska riket ligger bortom tid och rum. I förlängningen skulle man kunna säga att detta innebär att det andliga arbete som ingår i en äkta omvändelse inte är en tidsbunden övning. Utifrån evighetens perspektiv blir alla tidskategorier irrelevanta.

Alltså skall inte denna liknelse uppfattas så att den ger stöd för tanken att man skulle kunna vänta till dess man blir gammal för att ägna sig åt religionen eller även till dödsbädden så att man inte behöver arbeta så länge i vingården – att man gott kan vänta med att bekymra sig över sitt gudsförhållande till livets 11:e timme. Det är alltid förbundet med stor fara att uppskjuta ett avgörande om sin eviga frälsning, även en så kort tid som till morgondagen. Det vet vi från vad Jesus säger på många andra ställen i evangeliet. ‘‘Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig!’’

Nej, när vi analyserar liknelsen skall man främst slå fast att den som inte har påbörjat det andliga arbete som vi kallar för omvändelsen, vilket med fördel kunde kallas för ‘‘daglig omvändelse’’ , bör genast gå in i vingården då han kallas, d.v.s. när han blir medveten om Guds vilja och sedan ge sig själv helt åt det arbete som står för handen.

Avslutning

Men vad är nu detta ‘‘arbete’’ som skall göras i vingården frågar man sig. Liknelsen upplyser inte om detta. Man brukar tala om ‘‘andligt arbete’’ då man talar om kallelsen till prästämbetet eller till klosterlivet. Hur skall vi definiera det ‘‘andliga arbete’’ som varje troende människa har att göra i Herrens vingård? Kan liknelsen användas till stöd för rekrytering till Kyrkans lekmanna-apostolat eller för ökat engagemang i församlingens verksamhet?

Givetvis kan man använda liknelsen så, men det finns ett ‘‘andligt arbete ’’ som åligger var och en som är ännu mer fundamentalt, som dessutom är identiskt för såväl lekmän som för präster, för klosterfolk och folk som lever i världen. Detta arbete kallas för helgelse – den personliga omdaning som innebär att man blir helig, d.v.s. annorlunda än man är och annorlunda än människor som lever utifrån den fallna världens värderingar och prioriteringar. Helgelsen innebär att man blir redo för föreningen med Gud, vilket är vad som menas med himmelriket – som är arbetarens lön . Som det står skrivet i Hebréerbrevet: ‘‘Utan helgelse får ingen se Herren!’’

Rättfärdiggörelse betyder alltså (om man tar tillfället i akt att anknyta till den luthersk-katolska dialogen) inte bara att man blir rättfärdiggjord genom syndernas förlåtelse och betraktas som rättfärdig, utan också att man verkligen blir rättfärdig – att man verkligen blir ‘‘helig’’. Den personliga förvandlingen sker genom Guds nåd betraktad som övernaturlig hjälp, men inte utan naturligt samarbete från vår sida.

Vad jag absolut skall undvika är varje försök att själv beräkna värdet på mitt arbete, som om jag skulle kunna begära ersättning för övertid eller obekväm arbetstid eller få kompensation genom lite ledighet. Ingen får förtidspension i Herrens vingård. Och där finns det ingen arbetslöshet.

Omvändelse handlar ju inte om att bli färdig med ett arbete och sedan lägga av eller eventuellt att jobba över. Det handlar om att bli något annat än jag nu är. Och det är fullständigt meningslöst att jämföra mina framsteg med andras. Jag vet inget om deras förutsättningar. Vidare, precis som Guds nåd inte kan kvantifieras, så är det fullständigt motsägelsefullt att diskutera hur omfattande mitt samarbete måste vara för att uppnå förening med Gud, den oändlige. De enda relevanta frågan är: ‘‘Ger jag järnet? / Satsar jag allt?’’ Om svaret inte är ett obetingat ‘‘Ja’’ så befinner jag mig i själslig fara.

Broder Frans-Eric T.O.R.