26.e SÖND. per annum (årg. A) 2011

Matt. 21:2-32

Inledning

Skulle du hellre ha en son som var oärlig eller en som var olydig. Vilken fråga! Varken den ene eller den andre! Jesus ställer denna fråga för att fånga folkets intresse. I sin liknelse säger han: ‘‘En man hade två söner. Den ene lovade att gå in i vingården och arbeta men gjorde det inte. Den andre vägrade.’’ Han var olydig. Men gick sedan in i vingården och arbetade. Det står inte varför han ändrade sig. Kanske fick han dåligt samvete.

Är det svårare att ta itu men ett barn som ljuger, än med ett barn som är trotsigt och uppkäftigt? Svårt att säga, men själv tycker jag att ett barn som tycks vara välartat men ljuger för en rätt upp i ansiktet skulle vara svårare att få ordning på. Nåja… Jesus ville egentligen inte att vi skulle fundera på våra barn då han berättade denna liknelse, utan på oss själva. Hurudana är vi ur Guds synvinkel sett? Är vi olydiga? Är vi oärliga?

Jesus börjar med ett exempel på den fallna människans dåliga sidor därför att Gud inte ser som människor ser. Han lever inte i tiden som vi. Alla människor är givetvis behäftade med arvsynden, d.v.s. alla har syndiga böjelser. Vidare ser Gud varje människas slutliga ställningstagande – han ser utgången av vårt jordiska liv redan från början. Han tvingar ingen in i sitt rike, men undanhåller ingen den nåd som behövs för att, genom att samarbeta med den, komma dit. Han tvingar ingen att arbeta i sin vingård, vilket inget annat är än ‘‘att arbeta på sin egen frälsning’’. Gud kan faktiskt inte tvinga någon till det andliga arbetet. Han är i sig själv allsmäktig, men han har skapat människan till sin egen avbild vilket innebär att hon måste vara fri. Alltså kan inte den allmäktige Guden frälsa människan mot hennes egen vilja. Det finns inga slavar i himmelen.

Naturligtvis måste vi också förstå att liknelsen, i den situation som den ursprungligen uttalades i, vill jämföra Guds förhållande till laglydiga judar som säger sig vänta på hans Messias och hans förhållande till syndare och utlänningar som inte säger sig vänta på någon Messias. Det var bland de senare, syndare och utlänningar, som Jesus fann sina ivrigaste åhörare. Vi kan också hitta grupper bland oss som bär det kristna namnet som motsvarar judarna, som sade att de väntade på Guds Messias men inte trodde på honom då han blev sänd i världen – oärliga kristna som vill kallas kristna men som vägra att se på aspekter av sitt liv som inte stämmer överens med den tro de bekänner. Vi kan också hitta människor som inte bär det kristna namnet eller förnekar att de är troende, sådana som inte vill lyda Gud, men som omvänder sig så fort de verkligen förstår vad frälsning innebär, sådana som låter sig evangeliseras.

Första delen

Det första som Jesu liknelse vill säga oss idag är alltså detta: Ord är inte alltid det viktigaste då en människa fortfarande är på väg att hitta sig själv. Till skillnad från Gud återspeglar inte en människas ord hennes eget väsen i varje stund. En människa kan ibland ljuga för sig själv. Hon kan använda sina ord för att såra, protestera inför och provocera andra. Hon kan använda sina ord för att vinna status eller för att få tyst på andra. En tonårings ord är inte det sista som han eller hon kommer att säga i livet eller om livet. Människor förändras under livets gång – på gott och ont. Den som verkar olydig kan till sist bli den som är lydigast. Man skall inte utvärdera en människas möjligheter endast utifrån vad hon säger i dag. Därför skall människor inte döma varandra, de skall inte tro sig kunna fälla en slutgiltig dom som är rätt och riktig.

Detta är det första.

Andra delen

För det andra lär liknelsen oss, att beträffande människans gudsförhållande är ärlighet en bättre utgångspunkt än ytlig hövlighet eller förljuget samtycke. Psykologer säger också att människor som lär sig att säga vad andra vill höra just för att manipulera dem, kan utvecklas till människor som innerst inne saknar den psykologiska förmågan till lojalitet och empati – dessa har inget sanningsbegrepp. De kan t.o.m. utvecklas till psykopater och narcissister. De kan vara hur artiga som helst. Samtidigt kan de ta tillfället i akt att utan barmhärtighet ljuga för människor, överge dem och gör dem mycket illa.

Inte alla som ljuger, inte ens alla som ljuger för sig själva blir psykopater – givetvis. Men ärlighet, även när den är till besvär för oss, är absolut fundamental för att människan skall kunna utvecklas i moraliskt och andligt avseende. Yttre konformitet är värdelöst i längden. Det kan vara just den människa som verkligen protesterar mot Gud, som t.o.m. höjer näven då han ber till Gud, som tar Gud på allvar. Den som endast mumlar fromma fraser som han inte alls tror på, och särskilt då han andra hör på, ber inte, hur fint och fromt och fyllt med entusiasm det än låter.

Frälsning kräver absolut ärlighet mot sig själv – ärlighet med sin egen bevekelsegrund och strävan. Det är därför som frälsning och helgelse, betraktade som ett livslångt arbete, är så smärtsamt. Sanningen gör ont. Sanningen om oss själva gör ont. Sanningen om andra gör ont. Men sanningen om oss själva och andra är också det enda som kan rädda oss, ‘‘göra oss fria’’, som Jesus säger, om det förenas med sanningen om Gud. Att vinna frälsning gör ont just därför att frälsningen handlar om den yttersta sanningen om mig själv. Men ingen, inte ens Gud kan rädda den oärliga.

Lögnens fader, djävulen, erbjuder oss jämt och ständigt möjligheten att leva en lögn, att inte se oss själva och andra i ljuset av den sanning som Gud ser, och således inte kunna ta emot Guds nåd och förlåtelse. Djävulen säger att det inte finns någon objektiv sanning i livet, att vi skapar vår egen sanning. Djävulen var en postmodernist redan vid tidens början.. Han säger att sanningen är ett tyranniskt begrepp, som vi kan avskaffa. ‘‘Ni själva kan bli som gudar’’ sade han till Adam och Eva. ‘‘Ni skall få avgöra själva vad som är gott och ont’’ – vad som är sant och osant.

Detta är det andra.

Avslutning

När Jesus kallar oss till kärleken, den kärlek som Gud är, så kallar han oss samtidigt till sanningen. Ja, han säger: Jag är sanningen. Han kallar både de olydiga och de oärliga. Han bemöter de olydiga med Guds kärlek och de oärliga med Guds sanning, och förstår att många av oss faller för olydnad och oärlighet omväxlande.

Broder Frans-Eric T.O.R.