Femte Påsksöndagen 2011

Joh 14:1-12 (Årg ‘A’)

Inledning

‘‘Känn ingen oro,’’ säger Jesus till sina lärjungar, ‘‘Känn ingen oro!’’ Ja, vem skulle inte vilja leva ett liv utan oro? Oro är förmodligen det som plågar oss mer än något annat här i livet. Vi oroar oss över allt möjligt. Vi oroar oss över vår ekonomi. Vi oroar oss över vår hälsa. Vi oroar oss över våra personliga förhållanden, vårt äktenskap och över våra familjer. Vi oroar oss över vårt utseende, vår utbildning, våra arbeten och yrkesutsikter. Vi oroar oss över samhället och världen. En del oroar sig över att det kan bli krig. Många oroar sig över miljöförorening.

Ja, vi oroar oss över vår duglighet. Vi oroar oss över hur andra ser på oss.  Vi oroar oss över tanken att vi skall bli ensamma – utan någon som älskar oss, utan någon som bryr sig om oss. När vi är unga oroar vi oss för hur det skall gå för oss då vi blir vuxna. När vi är vuxna oroar vi oss för hur det skall gå när vi blir gamla. Vi oroar ständigt för något.

Man kan nästan konstatera att förmågan att oroa sig är en nödvändig konsekvens av människans rationalitet och fria vilja och likväl något som skiljer henne från djuren. Varför? Jo, därför att människan känner till existensens möjligheter och konsekvenserna av sina val i livet. Ibland kallar vi denna oro för ‘‘ångest’’ och talar om ‘‘existentiell ångest’’, då man tänker på människans existens just som en rationell, men samtidigt en emotionell varelse, som söker meningen och målet med livet och med sitt eget liv. Människans biologiska drifter ger inte svar på livets frågor. Att bara ge sig hän åt dem skänker inte henne bestående glädje. Människan känner ansvar för sitt liv och handlande inför andra och inför sig själv. Och till sist känner hon ansvar inför Gud, vars existens bekräftas både av hennes förnuft och av hennes känslor. Oftast bottnar ateism endast i ett fåfängt försök att bli av med detta ansvar genom att hänvisa till diverse teoretiska problem som kan uppstå i en analys av vad det betyder att tro på Gud.

Ändå säger Jesus till sina lärjungar: ‘‘Känn ingen oro!’’ Vad menar han? Kan man eliminera sin oro genom gudstro? Jesus säger: ‘‘Tro på Gud, tro också på mig.’’ Han säger också: ‘‘Jag är vägen, sanningen och livet... Om ni lär känna mig, skall ni också lära känna min Fader... Jag är i Fadern och Fadern är i mig.’’ Men hur går detta ihop? Har vi inte kommit fram till att människan kan känna oro just därför att hon vet att Gud håller henne ansvarig för vad hon gör med sitt liv?

Första delen

För det första säger Jesus i dagens evangelium att han är ”vägen”. Han menar, givetvis, att han är vägen till Gud. Han kan överbrygga avgrunden mellan människan och Gud – det oändliga avståndet mellan människan, betraktad som en skapad varelse, och Gud, som är människans Skapare. Trots att människan med sitt förnuft kan veta att Gud finns, och kanske kan vi också ana att människan är skapad till Guds avbild, så kan hon inte med blotta förnuftet nå fram till ett personligt förhållande till Gud. Jesus är den enda vägen in i ett personligt förhållande till Gud, ty han är både Gud och människa. Detta är det första.

Andra delen

För det andra säger Jesus att han är ”sanningen”. Detta innebär att Jesus är sanningen om Gud, att han är Guds själv uppenbarelse. Men Jesus åsyftar ett annat slags sanning än filosoferna brukar syssla med, då de talar om Gud. Han talar inte bara om de gudomliga egenskaperna, vilka människan med hjälp av sitt förnuft kan analysera – att Gud är alltings ursprung, att han är evig, att han är en enda, att han är allsmäktig, att han är allvetande, att han är det Högsta Goda, att han är Skönhet o.s.v. Allt detta kan vi få reda på genom en filosofisk analys av allt som omfattas då vi talar om det Stora Varat. Men hur kan vi veta att Gud bry sig om oss, att han älskar oss? Hur kan jag verkligen veta att Gud  är en person som jag och inte endast en opersonlig kraft? Hur kan jag få veta att Gud förberett en evig framtid för mig?  Endast Jesus kan förmedla den sanning om Gud på vilken min frälsning hänger. Detta är det andra.

Tredje delen

För det tredje säger Jesus att han är ”livet”. Ja, han säger att han  ‘‘ har kommit för att ge oss liv i överflöd’’.  Alltså menar alltså att han har kommit för att ge oss något utöver det jordiska livet, att han har kommit för att ge oss ett evigt liv och en glädje som överträffar all jordisk lycka. Det liv han vill ge oss är mycket mer än en förlängning av vårt orofyllda liv på jorden. Och på ett annat ställe säger han: ‘‘Min frid ger jag er – inte den frid som världen ger. Jag ger en frid som övergår allt förstånd. ’’

Avslutning

Ja, Jesus Kristus är ‘‘vägen, sanningen och livet’’.  Därför säger han:  ‘‘Var inte oroliga’’.  Han säger : ”Min frid ger jag er, men inte som världen ger, ger jag den.” Jesus säger att det är Fadern som har sänt honom i världen. Han ville låta oss veta att det är han som är Herre över sin himmelske Faders ”hus” – huset med många rum, många boningar – det himmelska huset. Men innan vi kan räkna med att kunna flytta in där, då tiden är inne, måste vi bereda honom en tronsal här, där han får regera vårt liv – i vårt eget inre hus, i vårt hjärta.

Broder Frans-Eric T.O.R.