7:e påsksönd. 2011

Inledning

Efter att Jesus hade farit upp till himmelen gick apostlarna, tillsammans med Jesu moder Maria, Maria Magdalena och några andra kvinnor som hade betjänat Jesus under hans jordiska vandring, in i den övre salen, där han hade instiftat den Heliga Mässan och gjort apostlarna till hans präster. Där började de alla bedja att Gud måtte utgjuta den Helige Ande över dem. Vid sin himmelsfärd hade Jesus nämligen sagt: ‘‘Stanna kvar i Jerusalem, och vänta där på Faderns utlovade gåva som jag har talat med er om... Ni skall om några få dagar bli döpta i den Helige Ande.’’ (APG. 1:4-5)

Vad var det då som Jesu lärjungar, en del av hans släkt, Jesu moder, Maria Magdalena och de övriga kvinnorna, väntade skulle hända dem? Jesus hade sagt ‘‘att de skulle bli utrustade med kraft från höjden.’’(Luk. 24:40) De förstod nog att Jesus skulle låta dem utrustas för deras uppgift att fullborda sin apostoliska gärning – att sprida hans evangelium. Men den kraft som Guds Ande förmedlade åt dem var inte bara en kraft som visade sig i yttre verksamhet, utan också en kraft som skulle åstadkomma inre helgelse. Guds Ande är ju den person i den Heliga Treenigheten som vi också kan kalla Heliggöraren.

Något som är oklart även för många som bär det kristna namnet, är hur vi skall förstå den Helige Andes verksamhet i oss som ”heliggörare” i förhållande till Faderns verksamhet som Skapare, och Sonens verksamhet som Frälsare. Hur skall vi förstå Andens verksamhet som heliggörare? Det står i brevet till Hebréerna: ‘‘Utan helgelse får ingen se Herren.’’ (Hebr. 12:14) Varför? Jo, därför att ”helighet” är den Heliga och Treeniga Gudens egenskap framför andra. Gudsmysteriet är upphöjt över allt och alla, och i sig själv otillgängligt för alla skapade varelser därför att Gud är helig. Men det är just den Helige Ande som kan göra oss människor delaktiga i Guds egen helighet.

Första delen

För det första, när vi reflekterar över Guds upphöjdhet, så förstår vi att det är genom sin enfödde Son som blev människa – Jesus Kristus – som Gud har gjort sig tillgänglig, inte bara för människan i abstrakt mening utan även för människan betraktad som syndare, människor med den egenskap som är motsatsen till hans helighet. Gud har blivit en av oss, en människa, fastän hans människoblivne Son förblev utan synd, och under sitt jordiska liv blev han ett offer för våra synder – ”ett felfritt offerlamm”. Människor fick göra med Guds människoblivne Son vad de ville och de valde att korsfästa honom. Med tanke på vår egen synd har vi också varit med och korsfäst honom! Men Guds människoblivne Son uppstod från de döda i kraft av sin gudomliga natur, vilken han hade i behåll. Och när den uppståndne Gudens Son for upp till himmelen igen och återförenades med sin himmelske Fader, så förenades även hans mänskliga natur, den natur som hos oss är präglad av synd, med själva Gudomen – för all evighet.

Vägen är banad för människans, och för varenda enskild människas upphöjelse och förening med Gud. Men förutsättningen för en sådan upphöjelse och förening är just helighet. Och den gudomliga heligheten kännetecknas främst av den självutgivande kärleken. Den kärlek människan fick se då Jesus offrade sig på korset för våra synder. Och egentligen är det just denna kärlek som den Helige Andes verksamhet i oss ytterst syftar till. Att vi skall kunna bli heliga genom att älska Gud, varandra, och alla, med den kärlek Gud älskar sig själv och oss med. Detta är det första.

Andra delen

Den andra frågan – följdfrågan – är: ”Vågar vi låta den gudomliga kärleken antända en eld i oss, i vårt inre, den eld som Skriften åsyftar då den beskriver Gud som ‘‘en förtärande eld?’’, så står Gud beskriven i brevet till Hebreerna, vilket i sin tur citerar 5 Moseboken och Profeten Jesaja. (Hebr. 12:29)

Vågar vi – steg för steg, och undan för undan – distansera oss från människans förvanskade sätt att älska, d.v.s. att älska endast utifrån våra egna jordiska behov – utifrån våra självcentrerade behov? Vågar vi lita på löftet som Jesus har givit oss, så att Gud kan så fylla oss med sig själv, att vi blir förmögna till att älska som han, så att vi kan älska med den kärlek med vilken Gud älskade oss – med den kärlek som är en ren gåva – den kärlek som Guds helige Ande både är och förmedlar, med den Ande som också kallas Kärlekens Ande? Vågar vi lita på löftet, att den kärleken kommer att skänka större glädje än den kärlek som den gamla, syndiga människan älskar med?

Det till synes motsägelsefulla i det som säges om den upphöjda kärleken, den övernaturliga kärleken, den gudomliga kärleken, den kärlek som är en ren gåva och inte bottnar i mänskligt begär och behov, är att den är den enda kärleken som kan vara i evighet mellan människor, eftersom våra jordiska begär och behov är tillfälliga – och timliga. Våra begär och jordiska behov präglas oftast mycket av synd och hindrar i själva verket den äkta kärleken, den gudomliga kärleken, den kärlek om vilket det står: "Gud är kärlek".. Det är endast den kärlek som kan säga ‘‘allt mitt är ditt och allt ditt är mitt’’, som Jesus sade både till Fadern och till sina lärjungar, då han dog på korset.

Avslutning

Att bedja på allvar om att den Helige Ande skall i allt högre grad ingjutas i vårt inre, i vår själ och i vårt hjärta – det är det största vågsteg en människa kan ta. Och helt nödvändigt. Det är det enda vi kan göra för att skapa en framtid åt det som vi kallar kärlek, vår kärlek till både Gud och människor. Men det är just den kärlek som kan vara i all evighet, ingen annan kärlek.

Broder Frans-Eric T.O.R.