ASKONSDAG 2011

Inledning.

Vi uppmanas av alla möjliga människor, läkare, familjen, vänner och av samhället i stort att sköta vår fysiska hälsa. Här tänker vi kanske först och främst på kroppen – på vår näring, på sömn, på motion m.m. Men alla är väl medvetna om det psykosomatiska förhållandet. Stress, behov av omväxling, arbetsmiljön och arbetskamrater, och vår känsla av lycka eller brist spelar också en stor roll för den fysiska hälsan. Vi uppmanas också att tänka på vårt intellekt – att fortsätta med att intressera oss för nya ting, att lära oss något nytt hela tiden och att ständigt på olika sätt öva oss mentalt. Ingen vill att hjärnans skärpa skall försvinna. Vidare uppmanas vi att tänka på vår ekonomi, våra inkomster, på våra besparningar och investeringar och vår pension. Vi skall inte bara lita på att samhället ser till vårt bästa och att vi i Sverige kan vara nöjda med att vår levnadsstandard och livskvalité alltid har varit bland de högsta i världen.

Men hur ofta tänker vi på den inre människan – på själen – på vårt andliga liv? Eller kanske borde man fråga, vem satsar på den andliga hälsan? Vem tänker på spänsten i sin andliga muskulatur?  Hur står det till med förmågan till tro, hopp och kärlek? Vem tänker på sin förmåga att offra – fysiskt och materiellt? Vem tänker på den inre människans tillstånd – den aspekt av vårt varande som avgör, inte endast hur vi har det under vår tid på jorden, utan som avgör vårt eviga varande?

Jesus tänker faktiskt på vår inre människa då han råder oss till vad Kyrkan alltid har kallat fastetidens tre discipliner: 1) fasta, 2) bön och 3) allmosor. Han vet att vi människor har lätt att glömma, eller åtminstone att ofta försumma, det som hör varken till den fysiska eller till den psykiska dimension av vårt varande, men som påverkar både kroppen och psyket.

Första delen.

Människor har klarare för sig idag att fastande kan vara till nytta fysiskt. Det finns en hel del människor som fastar av fysiska skäl – att banta för att gå ner i vikt eller att avstå i viss mån från födoämnen som är mindre nyttiga, socker t.ex. Man kan naturligtvis också konstatera att den fysiska verkan av ett visst fastande också är en andlig vinst eftersom kroppens tillstånd påverkar människans ande. En trög kropp gör det svårare att bedja.  Men finns det något som fasta åstadkommer i rent andlig bemärkelse. Jo, att fasta, att avstå från en viss mängd av mat eller vissa slag av mat har en andlig inverkan på oss därför att vi behöver förmågan att avstå från kontinuerlig njutning. Om kroppen alltid är varm, bekväm, helt utvilad och tillfredställd vad gäller mat och dryck, så förlorar vi den andliga kraften som behövs då vi behöver göra fysiska uppoffringar. Vi kan inte identifiera oss med människor som är fattiga, som saknar livets nödtorft. Vi är mindre rustade för perioder då vi själva måste göra uppoffringar och vi försummar det primära sättet att förena kroppen med anden i andlig strävan. Då Jesus fick förklara varför hans lärjungar inte lyckades att driva ut en ond ande från en människa som bad om hjälp, sade han: "Det behövdes både bön och fasta" i detta fall. Alla vana bedjare vet att bönens makt intensifieras genom fysisk fasta.  I annat fall vore det oförklarligt att Jesus åtog sig en fysisk fasta på 40 dagar då han skulle möta djävulens frestelser. Detta är det första.

Andra delen.

För det andra, är det också viktigt att inse hur sällan vi verkligen ägnar tid åt bön. Ja, en del människor ägnar tid åt bön endast då de befinner sig i en krissituation. Ja, en del har knappt någon rutin för daglig bön. Eller så ägnar de sig endast åt att läsa ett par fasta böner som de kan utantill, ungefär som man rabblar en magisk formel. Fastetiden vill vara den tid under kyrkoåret då vi prövar något annat än vi brukar göra, kanske lär oss upprätthålla koncentrationen på bön längre och verkligen tar förbön på allvar. Här bör vi tänka både på gemensam bön – några gudstjänster och andakter som vi deltar i med andra – och på enskild bön. Fastetiden är en bra tid att lära sig kombinera bön och bibelläsning och vänja oss vid vad inre bön, meditation, kan ge. Bön är för det andliga livet vad andning är för det fysiska livet. Under fastetiden bör vi satsa på djupandning och inte nöja oss att endast kippa efter luft då det känns tvunget.

Tredje delen.

Att inte endast betala kyrkoskatten och lägga lite i kollekten utan även göra uppoffringar beträffande våra allmosor är givetvis också en självklar aspekt av den disciplin som hör fastetiden till. Människors nöd gör sig påmind på så många håll i den stora världen.  Vidare finns det också särskilda behov bland Kyrkans många organisationer, ordnar, och olika program för spridning av evangeliet och bland Kyrkans missioner på olika håll i världen. Men här skall vi inte enbart se värdet i att skänka allmosor utifrån den nytta som görs då mer medel står till Kyrkans förfogande, utan också utifrån det andliga nytta som vi erfar då vi inte endast tillfredställer vår vana att leva i överflöd.  Hur ofta avstår vi egentligen från någonting själva för att skänka åt andra eller att skänka åt Kyrkan?

Avslutning.

Ja, den inre människans hälsa är mycket väsentlig att sköta med tanke på vår eviga framtid. Vi kommer en gång att avlägga en räkenskap som också avser hur vi har skött den saken. Därför har Kyrkan en årlig fastetid som en påminnelse om nyttan med fysisk fasta, bönens intensifiering och allmosornas betydelse.  Behövde Jesus dessa fyrtio dagar av andlig exercis enligt sin mänskliga natur, så behöver vi dem ännu mer.

Broder Frans-Eric T.O.R.