Alla Själars Dag 2011

Av det som den helige Franciskus egenhändigt har skrivit är hans Solsång mest älskad av allmänheten. Man måste nämligen komma ihåg att bönen Gör mig till ett Redskap för din Frid, som oftast tillskrivs Franciskus, och som utan tvivel är ännu mer omtyckt än mycket som han har skrivit, inte alls skrevs av helgonet, utan är en bön från 1900-talet som användes i Katolska Kyrkan i Normandie i Frankrike, då någon skulle inviga sitt liv till Jesu Heliga Hjärtas ära, kanske med några franciskanska förtecken. Hur som helst, Solsången kallas av Celano och Bonaventura Laudes Creaturarum – De skapade varelsernas lovsång, och är att betrakta som en lovsång till Guds skapelses, alla de skapade tingens, och alla skapade varelsers, ära. Franciskus ville ge oss insikt i den lovsång som allt skapat sjunger, genom sitt blotta varande, till sin Skapares ära.

Du högste, allsmäktige gode Herre,

ditt är lovet och priset, din är äran och välsignelsen.

Till dig, allena, du den högste, tillkommer allt detta,

(trots att) ingen människa är värdig att nämna dig vid namn.

Lovad vare Du, min Herre, genom hela din skapelse,

och alldeles särskilt genom Broder Sol, som gör dag.

Genom honom giver Du oss ljus,

och han är skön och strålande i all sin glans,

och så är han också en sinnebild för dig, Du den Högste.

Lovad vare Du, min Herre, genom Syster Måne och stjärnorna.

På himlavalvet har Du skapat dem, skimrande och ljuvliga och sköna.

Lovad vare Du, min Herre, genom Broder Vind,

och för luften och molnen, och för den klara himmelen,

och genom allt slags väderlek,

ty genom dem livnär Du dina skapade varelser.

Lovad vare Du, min Herre, genom Syster Vatten.

Mycket nyttig är hon och ödmjuk och dyrbar och ren.

Lovad vare Du, min Herre, genom Broder Eld.

Med honom lyser Du upp mörkret för oss.

Han är skön och munter och stark och mäktig.

Lovad vare Du, min Herre, genom vår syster, Moder Jord,

som när oss och vakar över oss och frambringar allehanda frukter,

och prunkande blommor, och gräs.

Lovad vare Du, min Herre, genom dem som förlåter varandra

av kärlek till Dig, och tåligt bär sjukdom och andra vedermödor.

Saliga de som stiftar fred,

ty Du, den Allra Högste, skall giva dem livets krona.

Och lovad vare Du, min Herre, genom vår Syster, den Lekamliga Döden,

hon som ingen levande kan undkomma.

Saliga de som möter döden inneslutna i din Allra Heligaste Vilja,

ty den andra döden kan inte göra dem något ont.

Men ve dem som dör i dödssynd !

Ja, lova och välsigna Herren – allt som Han har skapat –

och tacka honom och tjäna honom med stor ödmjukhet.

Jag har tillrättalagt översättningen för att betona att Franciskus menade att Gud skulle lovas genom vad han har skapat, och inte bara därför att han har skapat alla varelser och hela den naturliga världen. Men det som jag vill först och främst rikta er uppmärksamhet på är inte att jag förmodligen har rätt i min tolkning på denna punkt, utan just på vad helgonet säger om döden. Hans egen död var nära förestående då han diktade stroferna om Syster Död, vilket antagligen är förklaringen på varför temat döden och dödssynd plötsligt fogades in bland sådana livsbejakande verser om Guds skapelse.

Ännu mer häpnadsväckande än förekomsten av temat, döden, är dock helgonets positiva skildring av Syster Död. Motsäger detta inte den Heliga Skrift som framställer döden som människans fiende? Det står till exempel i Kung Salomos Vishets Bok, vilken ingår i Katolska Bibeln (1:12 f.):

Det är inte Gud som har gjort döden; han gläder sig inte åt att liv släcks. Nej, till att leva skapade han allt, och i allt som blir till i världen bor hälsa. Där finns inget gift som dräper i det som Gud har skapat. […] Rättfärdigheten är odödlig.

Ändå vet vi att Gud har tillåtit att den fysiska döden skulle bli syndens straff och att döden råder över allt levande på grund av arvsynden, också människans kropp, men inte över hennes odödliga ande, eller själ. Aposteln Paulus förklarar (Rom. 5:12 f):

Det förhåller sig på följande sätt – synden kom in i världen genom en enda människa och genom synden döden, och så trängde döden igenom till alla människor eftersom alla har syndat. Vilket kan också översättas: Synden kom in i världen genom en enda människa och på grund av döden syndade alla. Underförstått syndar alla människor därför att de inte kan vara vissa om att det finns något egentligt liv eller glädje efter detta livet, alternativt, därför att de inte kan veta om det finns någon dom som skiljer de rättfärdiga från de orättfärdiga. Kanske goda och onda, troende och icke-troende, går samma eviga framtid till mötes då kroppen och själen skiljs åt!

Hur man än översätter Aposteln Paulus, så var det Adams och Evas syndafall som resulterade i förlusten av den heliggörande nåden, den övernaturliga kraft som upprätthöll människans intima förhållande till Gud. Efter syndafallet blev människan alltså försvagad, benägen till synd, vilken är den självverkande orsaken till den fysiska döden. Trots att människans död beskrivs i Första Moseboken som ett straff för synd strider den dock mot Guds vilja och plan för människan. I själva verket förhåller det sig så att Gud måste tillåta döden därför att han skapade människan med en fri vilja till likhet med sig själv. Då människan väljer synden, vilken är oförenlig med Guds väsen, så måste hon dö. Därför säger Gud till Adam (1 Mos. 3:19):

I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Du är stoft, och till stoft skall du åter varda.

Djur som är endast fysiska varelser dör i absolut mening på grund av människans synd som förstörde möjligheten till ett paradisiskt liv för allt levande. Människans odödliga själ, den särskilda livsande som Gud inblåste i människan efter det att han skapade henne av stoft från jorden (1 Mos. 2:7) – kan visserligen inte dö. Men själen blir hemlös – osalig – utan den kropp för vilken den skapades och av vilken den är beroende för att vara den sammansatta varelse som Gud skapade människan till att vara.

Att Franciskus kunde kalla döden vår syster, en syster som tar allt i sitt förvar fram till uppståndelsens dag, beror givetvis på att vi i ljuset av vår tro med hopp kan se fram mot uppståndelsens dag, då vi skall befrias från syndens, dödens och även djävulens välde. Det är ju Jesu Kristi offerdöd på korset som åstadkommer denna befrielse, vilken vi får del av när vi sätter vår tillit till den förlåtelse för synden som han har vunnit på korset och lever i lydnad för honom.

Den helige Franciskus var i alla sammanhang medveten om, att Jesus Kristus befaller oss att älska våra fiender. Med tanke på Aposteln Pauli ord drar helgonet således den tillsynes motsägelsefulla slutsatsen, att genom syndernas förlåtelse, även vår siste fiende – döden (1 Kor. 15:25-26), kan bli vår vän, ja, "vår syster". Då vi nu firar Alla Själars Dag låt oss därför bedja att Syster Död, som har tagit alla våra hädangångna i sitt förvar, må förvara dem med mildhet och föra dem fram till evig försoning med den Gud som inte har gjort henne, och inte kan glädja sig åt att liv släcks.

Broder Frans-Eric T.O.R.