5:e söndagen i fastetiden 2009

”Årg. A” JOH 11:1-45

Inledning

Vi hittar berättelsen om hur Jesus, fyra dagar efter att denne hade avlidit, väckte sin vän Lasarus från de döda, endast i aposteln Johannes evangelium – det fjärde evangeliet. Antagligen kände Johannes bättre till detaljerna i historien om hur Lasarus blev uppväckt än de övriga evangelisterna. Det kan tänkas att han, som kallades ”den älskade lärjungen”, d.v.s. Jesu särskilda vän, ibland var inbjuden tillsammans med Jesus till Lasarus’ hem i Betania – för vi vet att Jesus ofta sökte sig till Marta, Maria och Lasarus hem för att vila ifrån människomassorna som ständigt trängdes omkring honom. En annan förklaring är att det fjärde evangeliet, till skillnad från det första, andra och tredje, konsekvent framhäver att den gudomliga kraften som Jesus utstrålar kan aktualiseras redan nu i den troendes liv – en kraft som kan övervinna varje form av sjukdom – som t.ex. hos den blindfödde som vi läste om i söndags.

I varje fall, när Jesus säger till Marta, som genast beklagar att han inte hann fram till Betania innan hennes bror Lasarus dog, ‘Din bror kommer att uppstå.’ svarar hon: ‘Jag vet att han skall uppstå på den sista dagen’ , d.v.s. inför den yttersta domen, när världen går under. Men Jesus svarar: ‘Jag är uppståndelsen och jag är livet.

Utveckling

De flesta ärliga och eftertänksamma människor fruktar döden. Men den som tror kan möta döden med tillförsikt, ty han vet att han inte behöver möta döden ensam. Han kommer att gå in i döden med den som säger: "Jag är uppståndelsen. Påven Johannes Paulus II var ett trosstärkande exempel för oss – han var döende i flera år – ändå levde han ett vitalt liv intill det sista.

Många människor vågar inte ens våga tänka en allvarlig tanke om döendet. Vad betyder det att få lämna allt man känner till och förvisas till ett okänt varande? Man kommer inte ens att känna igen sig själv till fullo. Man blir en kroppslös ande. Ändå kan man säga att döden är livets viktigaste händelse i den fallna världen, och vår inställning till döden avgör i hög grad hur vi lever. Den som förstår det vi kallar ”dödens allvar” betraktar ”vår stund på jorden” som något dyrbart.

För en hel del människor går livet ut på att distrahera sig själv från tanken på åldrandet, sjukdomen och döden. De ägnar sig enbart åt det materiella och samlar så mycket som möjligt, som om en myckenhet av ägodelar skulle kunna förhindra döden. De ägnar sig åt sina mänskliga förhållanden och förehavanden som om sådana relationer kunde förhindra döden. De arbetar hårt och konsekvent med att behålla sin ungdomlighet, sin hälsa och sitt utseende som om en sådan kamp skulle kunna vinnas med fysiska medel till sist. Men endast andliga medel kan skänka evig hälsa!

Missförstå mig nu inte. Jag menar också att döden i sig är negativ. Vår Gud kallas för ”den levande Guden” och ”de levandes Gud”. Den Heliga Skrift förklarar att döden är syndens straff – inte den enskilda människans straff, utan hela mänsklighetens. Men eftersom döden inte bara är en konsekvens av den enskilda människans synd, utan också sätter punkt för livet i den fallna världen, så har döden också en positiv betydelse för den som tror. Jesus Kristus har besegrat döden i sin död och uppståndelse. Då han väcker sin vän Lasarus får vi en försmak av hans seger – eftersom vi får se att vänskap med Jesus varar ända in i döden och kan skänka nytt liv.

Avslutning

Jesus var Lasarus´ vän. Jesus grät då han tänkte på sin väns död, ty han älskade honom, både med mänsklig och med gudomlig kärlek – den kärlek varmed Gud älskar var och en som han har skapat. Ja, man kan säga att Gud älskar var och en av oss, som om var och en av oss vore ”den ende”. Ja, man kan också säga att Jesus har lidit och dött för var och en av oss, som om var och en av oss vore hans enda vän. Var och en av oss är som Lasarus för Jesus, ty Jesus var Gud och inte bara en människa. Men det är också viktigt för oss att veta att Jesus hade mänskliga känslor – han var och är Gud och människa. Och inget är så betecknande för sann mänsklighet som sann vänskap.

Jesus gick fram till Lasarus’ grav och ropade på honom. Han brukade dennes eget namn. I döden bestod Lasarus’ personliga identitet för Jesus – Lasarus blev inte bara ett lik för Jesus. Och Jesus visste att varje avliden själ längtar efter att få det kroppsliga livet tillbaka. Därför undervisade Jesus ofta om de dödas uppståndelse. Jesus kunde hjälpa Lasarus även när döden har uppslukat honom. Jesus ville också hjälpa oss, stärka vår tro, genom att väcka Lasarus från de döda i förtid.

Ja, Jesus ville låta dig och mig veta att han kommer att förbli vår vän när vi går in i döden, och han ville låta oss veta att han verkligen är dödens överman, dödens Herre. Han ville ingjuta mod i oss.

Broder Frans-Eric T.O.R.