LÅNGFREDAG 2011

Inledning

På Jesu tid hade inte judarna rätt att utmäta dödsstraff. Ibland stenade judarna någon – helt spontant – som de gjorde med Stefanus, som vi firar på Annandag Jul, men en sådan handling var egentligen olaglig, ty Palestina var en del av det Romerska Riket, ett världsomfattande imperium. Judéen och Jerusalem styrdes av Herodes den Store, då Jesus föddes, men av en romersk prokurator, Pontius Pilatus under den tid då Jesus framträdde som den väntade Messias och påbörjade sin offentliga verksamhet. Pontius Pilatus var en politisk tjänsteman, som var direkt ansvarig till Rom. Galiléen, där Jesus hade bott, styrdes fortfarande av en lydkung – av en annan med namnet Herodes, Herodes Antipas. Pilatus försökte tvinga Herodes att döma Jesus, men till sist kom han inte undan, och måste ta ansvaret för att fatta ett beslut.

Judarnas ”Stora Råd” hade redan funnit Jesus skyldig till blasfemi, och ville därför döma honom till döden. Han hade kallat sig “Guds Son” och således gjort sig skyldig till att göra sig till Guds jämlike. Judarna visste att Pilatus var helt likgiltig inför deras religiösa lära, andliga sensibilitet och rituella tvister. Därför var de tvungna att också anklaga Jesus för något politiskt brott. De sade därför att Jesus ville göra sig till deras konung – att han kallade sig för Guds Messias – den som Gud hade smort till konung genom profetia, Kung Davids arvtagare.

Pilatus frågade Jesus om han verkligen var en konung. Jesus svarade att hans rike inte var av denna världen. Sedan frågade Pilatus judarna om de verkligen ville att han skulle korsfästa deras Messias. Detta frågade han därför att han ville vända de skriftlärda, som var fariséer, mot det högre prästerskapet, som bestod av sadducéer. Pilatus visste att fariséerna väntade att Gud skulle sände sin Messias i världen, men majoriteten ansåg att Jesus från Nasaret var en falsk Messias. Sadducéerna förnekade allt som profeterna hade sagt om Guds Messias och väntade inte någon Messias överhuvudtaget. Han ville spela ut det ena teologiska partiet mot det andra, men han lyckades inte med sitt uppstått. Fariséerna och sadducéerna ropade med en enda röst: “Vi har ingen konung förutom Kejsaren!” De som trodde att Jesus var en falsk Messias och de som inte trodde på någon Messias överhuvudtaget, förenades i sin rädsla för vad Jesus skulle kunna åstadkomma bland folket, fastän det var främst sadducéerna som hade makten. Vidare hotade sadducéerna Pilatus då de sade: “Om du inte korsfäster denna Jesus, är du inte Kejsarens vän!”

Utveckling

Pilatus hade redan begått flera allvarliga politiska misstag. Han hade inte råd med ett felsteg till. Han hade förorsakat ett allmänt uppror i Jerusalem med sin okänslighet för judarnas religiösa känslor då han tog pengar från tempelfonderna för att bygga en akvedukt. Han fick kväsa upproret som följde på det, med våld. Ett annat uppror förorsakade han då han lät sina soldater marschera genom den heliga staden med sina militärstandar, vilka var avgudabilder, synliga. Judarna visste att de kunde få Pilatus avsatt om de anklagade honom inför Kejsaren. Alltså blev Pilatus tvungen att avrätta Jesus på grund av anklagelser som han visste var falska. Pilatus blev inte hjälpt av att han tvådde sina händer i en symbolisk gest som skulle betyga hans oskuld. Ingen människa kan avsäga sitt ansvar för sitt eget handlande.

“Vad är sanning frågade Pilatus Jesus?” Hans röst var antagligen cynisk och bitter. Han visste att han skulle gå mot sitt samvete. Pilatus var en realpolitiker. Det är lätt att sympatisera med honom. De flesta av oss människor frestas att kompromissa med sanningen och ta vår tillflykt till pragmatism. Men Gud är ingen pragmatiker och människan, som är skapad till Guds avbild, kan faktiskt aldrig kompromissa med vad hon inom sig vet är sanningen.

Avslutning

Till sina lärjungar hade Jesus inte bara sagt att han var “ett vittne för sanningen”, utan också: ”Jag är sanningen!” Ja, så sade han: “Jag är vägen, sanningen och livet!”

Från korset sade Jesus också något mycket förbryllande som måste ställas i relation till detta som Jesus sade om ”sanningen”, han sade: “Det är fullbordat!” Jesus sade detta med en smärtfylld röst, men inte i självömkan, ty Jesus hade vunnit en seger på korset – en seger som han utropar med dessa ord: “Det är fullbordat!”

Vad blev nu fullbordat på korset? Vad fullbordade den, som inte bara trodde på sanningen, utan också menade på fullaste allvar att han är ”sanningen” och som gick i döden för ”sanningen”? Jo, det grekiska ordet som står i grundtexten hittar man på vardagliga inköpslistor från antika tider. Ordet betyder “Betald till fullo!” Ordet var ett slags kvitto – helt enkelt.

Vad var det då, som Jesus fick betala på korset? Vad var det för en skuld som han övervann med sitt lidande och död? Jo, han fick betala priset för den lögn som hela mänskligheten, och var och en av oss, stundom lever i, nämligen att vi inte handlar helt och fullt i överensstämmelse med Guds bud och vårt eget samvete, ty både Guds bud, och vårt samvete, grundar sig på ”sanningen” om människan betraktad som Guds barn. Då vi överträder Guds bud, när vi underlåter att handla i enlighet med vad den gudomliga kärleken fordrar av oss, så förvrider vi inte bara Guds avsikt med oss, utan vi utplånar Guds avbild i oss. I Jesu vanställda kropp som hänger på korset ser vi sluträkningen för mänsklighetens, och våra egna personliga lögner – allt som vi har tänkt, sagt eller gjort, som förnekar eller kompromissar med ”sanningen” inom oss, ”sanningen” som säger oss att vi är skapade av Gud och för Gud. Och Jesus Kristus har betalt den räkningen till fullo – räkningen för människors alla lögner, räkningen för människors alla synder och tillkortakommanden.

Jesus vill efterskänka syndaskulden för var och en av oss, ja, för varje människa som nu lever, eller som någonsin har levt, eller som kommer att leva. Han vill lösa mig och dig från allt som hindrar oss att bli vad vi skapades till att vara. Han vill skänka oss frälsningens gåva. Men ”sanningen” om oss syndare, och ”sanningen” om Jesus, som offrade sig för våra synders skull kräver ett svar. Man kan omöjligen mottaga den gåva som Jesus vill ge, utan att erkänna honom som givare. Alltså måste du och jag svara i våra hjärtan – i våra tankar, i våra ord, och i våra handlingar – ”Ja” eller ”Nej” till den kärleksgåva som han räcker åt oss från korset. Och inte någon enda av oss kan komma undan frågan som han ställer idag – ”Vill du ha mig till din frälsare eller ej?”

Broder Frans-Eric T.O.R.