MARIA BEBÅDELSE 2011

Marias “JA” till Gud är rotat i sann ödmjukhet. Hon vet att allt som skall ske med henne kommer att ske genom Guds nåd. Hon vet inte allt om vad detta kommer att kosta henne personligen. Hon ser sig själv endast som ‘‘Guds ringa tjänarinna’’.  Hon jämför inte sig själv med andra människor. Fastän hon var avlad utan arvsyndens fläck och förblev utan personlig synd livet igenom, och fastän ängeln säger: “Var hälsad, du som är högt benådad, ja, högst benådad bland alla kvinnor på jorden”, du som är fylld med nåd – ”gratia plena” . Hur är det möjligt? Svaret är att hon verkligen vet vem Gud är – att han är upphöjd över allt och alla.

Egentligen kan en människa aldrig veta något om sitt eget värde genom att jämföra sig själv med andra människor, eftersom människan är skapad av Gud och för Gud och kan inte ha något bestående förhållande till andra människor förutom genom sitt förhållande till dem i Gud. Det som vi kan älska i varje människa har sitt ursprung och sin fullkomning i Gud. Därför har en människa ett värde som kan bestå endast då hon blir Guds ‘‘redskap’’. Maria var beredd att vara Guds redskap. Hon lever helt i enlighet med det första och största budet: ‘‘Du skall älska Gud med hela ditt hjärta, hela din själ, allt ditt förstånd, och all din kraft.’’.

Första delen

Beträffande Marias egna planer för sitt liv förstår vi att detta innebar för henne att hon skulle leva som en jungfru. En del forskare har tidigare påstått att judiska flickor aldrig levde så, men nu vet vi att ett sådant liv levdes bland judarna som var esseér eller påverkade av dem, dessa som hörde till samma kretsar som d.h. Johannes Döparen, som var knutna till kommuniteten vid Döda Havet, där man hittade så många gamla rullar av den Heliga Skrift. Kommuniteten var åtminstone delvis ett kloster.

Maria är därför helt oförstående då Guds ängel förkunnar för henne att hon skall bli moder till ett barn som hela världen väntar på. Hon säger: ”Jag känner ingen man!” – och detta säger hon fastän hon är trolovad med Josef, vilket rimligen måste innebära att hon redan har kommit överens med honom genom sina föräldrar att leva som invigd jungfru. Maria och Josef hade redan planerat att leva i ett celibatärt äktenskap.

Maria ställer alla sina andliga planer, sina förhoppningar, åt sidan. Hon förstår inte hur en jungfru kan bli moder men hon tror på Gud. Hon säger: ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske mig såsom du har sagt.” Detta är det första. Hon vet ännu inte vad Josef  kommer att tycka.

Andra delen

Maria får ett tecken att det omöjliga verkligen är möjligt för Gud. Hennes gamla kusin, den överåriga Elisabeth, är redan med barn. Hon är i sjätte månaden. Hos Elisabeth är det alltså inte frågan om en "jungfrufödelse", men födelsen framstår som ett biologiskt under, ty hon var ju för gammal att få barn.

Maria beslutar sig för att resa till Elisabeth. Hon blir ett slags pilgrim, en pilgrim och en missionär, den första missionären. Hon har ett budskap till Elisabeth. Elisabeth måste få veta att hennes havandeskap inte innebär att hon har velat förändra sina framtidsplaner. Barnet som hon skall föda ingår i Guds plan för Israels räddning.

Och Maria får då ta del av undret som har skett med Elisabeth. När Elisabet säger att barnet i henne spratt till vid ljudet av Marias hälsning, då förstår Maria att hon har fått ytterligare ett tecken från Gud. De två kvinnorna omfamnar varandra, modern till Israels Messias och modern till dennes förelöpare, den helige Johannes Döparen.

Vi ser alltså hur viktigt det är för människor att låta tron ligga till grund för deras gemenskap med varandra. Min tro får aldrig bli en privatsak. Den har ett större syfte. Den är också ett tecken på Guds yttersta vilja för andra. Till sist måste vårt förhållande till varje annan människa vara ett förhållande till dem i Gud. Detta är det andra.

Avslutning

Gud var allt för Maria och Maria vågade offra allt för Gud, inte därför att andra människor saknade betydelse för henne, utan därför att hon såg varje förhållande utifrån evighetens perspektiv.  Under korset där hennes son, Jesus Kristus, blev ett offer för hela världens synd och skuld, offrade hon allt för Gud, en gång till. Hon offrade allt för Gud och allt för människan.

På Golgata var det knappt någon förutom några kvinnor och den älskade lärjungen Johannes som längre trodde på den, som enligt Guds vilja hade blivit till i hennes jungfruliga sköte. Johannes Döparen, gamla Elisabets son, hade blivit halshuggen och var ett minne blott för de flesta människor. Men inte ur evighetens synvinkel sett, inte ur Guds synvinkel sett. Och det är Guds syn på oss och hans plan som kommer att råda till sist. Låt oss, i gemenskap med Maria, leva utifrån denna syn på livet.

Broder Frans-Eric T.O.R.