HELIGA TREFALDIGHETS DAG 2011

Inledning

När den Helige Augustinus hade börjat skriva sin bok om den Heliga Treenigheten gick han på en öde strand och begrundade havets vidd. Plötsligt såg han en pojke som höll på med att ösa vatten från havet med ett snäckskal, i en grop som han själv hade grävt. Pojken förklarade att han skulle förflytta hela havet så småningom och Augustinus insåg att de var en ännu mer omöjlig sak som han höll på med i sin bok om den Heliga Treenighetens mysterium. Sedan försvann pojken, som måste ha varit en ängel som Gud hade sänt.

Kyrkans lära om den Heliga Treenigheten har ett annat syfte än de flesta människor tror. Den är avsedd att hindra att man försöker sig på att bortförklara Gudsmysteriet med någon form av teologisk reduktionism, i ett försök att förminska det.

Naturvetenskapsmän säger att allt som finns har uppstått ur ingenting – att innan den tid vi lever i fanns, så fanns varken den materia eller den energi av vilka vårt universum består. Samtidigt framhåller de att allting i naturen har en orsak. Tänker man analogiskt, vilket man måste göra om man skall fråga varifrån allting har kommit, så tycks Guds existens vara en nödvändig hypotes för de flesta människor. Gud är per definition evig – vårt universum är bevisligen inte evigt. Gud är en nödvändig hypotes om naturvetenskapen inte skall överge principen att allting har en orsak, men för den som hoppas att Gud bryr sig om oss, som hoppas att han är personlig, kan Gud inte endast vara en hypotes, ty då vore det likgiltigt om han fanns eller inte. Alltså måste man också väcka frågan: Hurudan är Gud.

Om man fortsätter sitt Guds-sökande med frågan om hurudan Gud är och frågar om han verkligen äger en personlig identitet, då kan man inte komma så långt med blotta förnuftet. Med blotta förnuftet kan man inte besvara alla frågor – inte ens alla viktiga frågor. Man måste lita till människans andliga erfarenheter, människans och andliga auktoriteters, och då har man lämnat vetandets sfär och gått in i trons egen domän.

Första delen

Enligt vår egen kristna trostradition uppenbarade sig den sanne Guden för många människor, men vi daterar den uppenbarelse som kulminerade i Guds människoblivande från Abraham som Gud kallade att bli fader till sitt egendomsfolk. Och varför ville Gud utkora ett särskilt folk som sitt eget folk? Jo, därför att han behövde ett redskap för en fortgående uppenbarelse av sig själv och av sin frälsningsplan för människan.

Ungefär 2000 år efter Abraham blev Gud människa, i Jesus från Nasaret som föddes av en jungfru, levde bland detta folk och undervisade alla som ville lyssna till honom, botade sjuka och gjorde många under, dog på ett kors när de politiska och religiösa makthavarna hade bestämt att han skulle avrättas, uppstod från de döda och for upp till himmelen igen efter det att han hade grundat sin kyrka – det Nya Förbundets folk – ett universellt Gudsfolk – den heliga Katolska Kyrkan.

Judarna visste givetvis att Gud i sig är ett mysterium och att hans personliga identitet inte kunde greppas enbart med förnuftets hjälp, som om han vore endast ett skapat ting eller en skapad varelse. Man måste gå in i Gudsmysteriet – man måste möta Gud. I Jesus Kristus möter vi Gud i hans egen självuppenbarelse, ty i Jesus, judarnas väntade Messias, blev Gud människa. Således hävdar den kristna tron att i honom har Gudsmysteriet blivit så tillgängligt för oss människor som det överhuvudtaget är möjligt. I Abraham uppenbarade han sig för sitt utvalde folk, men i Jesus Kristus, för alla människor. Alltså kan man påstå att för Abraham, men sedan också för Mose och profeterna har Gud uppenbarat sig som EN ENDA. I Jesus Kristus uppenbarade han sig som TVÅ – Fadern och hans Son från all evighet. Detta är det första.

Andra delen

Nästa fråga som måste besvaras är i vilken relation dessa TVÅ – Gud Fadern, och Gud, den människoblivne Sonen, står till varandra.

Och man kan väl konstatera att dessa två – Fadern och Sonen – älskar varandra – så har kristna teologer alltid resonerat, och Jesus intygade detta för sina lärjungar. Jag hoppas att det är självklart för alla att Gud älskar sig själv och att han bör älska sig själv. Gud har befallt oss att älska honom utöver allting, men han måste också älska sig själv utöver allting, ty det finns inget högre än Gud att älska. Därför måste Gud älska sig själv.

Det tredje mötet med Gud som vår trostradition talar om är, mötet med Guds Ande – den Helige Ande – Kärlekens och Sanningens Ande, den gudomliga Hjälparen som Jesus lovade att Fadern skulle sände i världen, då han själv lämnade världen. Ur de troendes möte med den Helige Ande, växte fram övertygelsen att Gud är inte endast TVÅ gudomliga personer, utan TRE och att dessa TRE utgör ETT ENDA gudomligt väsen.

I vår trostradition beskrivs därför den Helige Ande som kärlekens sammanhållande band, ett band som är likväl sanningen. Den Heliga Skrift betygar ju att ”Gud är kärleken”, att i förhållande till oss, är kärleken Guds främsta egenskap. Augustinus uttrycker mysteriet så: Den Helige Ande är ”kärleken mellan Fadern och Sonen”, att det som Fadern föder fram i Sonen återkommer till honom i Anden. Läran om den Heliga Treenigheten beskriver således den inre dynamiken i själva Gudomen.

Som sagt, Jesus Kristus lovade att han efter att ha återlöst oss från syndens band genom sin offerdöd på korset, uppstått från de döda och farit upp till sin himmelske Fader igen, så skulle skulle Fadern sända den Helige Ande som “en Hjälpare”, som skulle leda oss, Kyrkan, in i hela sanningen. Ytterst innebär denna gudomliga hjälp, att förmågan att överskrida vår mänskliga natur blir ingjuten i oss, förmågan att se Gud, förmågan att gå in i själva Gudsmysteriet och omdanas av det. Gåvan som möjliggör detta mottager vi först i det Heliga Dopet – ty vi blev döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn – och fulländas genom Konfirmationen.

Avslutning

Lägg väl märke till att inget som jag nyss har sagt om Guds personliga identitet som Fadern, Sonen och Anden, är ämnat att göra hans hemlighetsfulla inre liv mera greppbart för människans blotta förnuft. Gudsmysteriet kan man inte få grepp om – utifrån – med blotta förnuftet. Man måste gå in i mysteriet, ty vi människor skapades av Gud med tanke på att vi skulle förenas med honom, inte betrakta honom utifrån som om han vore ytterligare ett objekt i universum för vårt studium. Gud är ju målet för själva vårt varande, också som individer. Således måste vårt Gudsförhållande vara såväl subjektivt som objektivt – som den judiske existentialisten, Martin Buber sade: Ett Du-och-Jag förhållande.

Vi är alltså kallade att gå in i Gudsmysteriet – vi är kallade att bli mystiker. Och jag hoppas att ni alla baxnar, då jag uttrycker mig så, ty det finns inte någon fullödig form av kristen tro som inte också är mystik. Mystik är villkoret för den kristna tron på den Heliga Treenigheten. Den som inte upplever en mystikers fascination inför Gud har ännu inte kommit till tro på den sanna Guden; han försöker föra över havets vatten i en liten grop han har grävt istället för att dyka i havet.

Broder Frans-Eric T.O.R.