ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL 2011

Inledning

Det är viktigt, då vi läser första kapitlet i aposteln Johannes evangelium, vilket också upplästes vid juldagens högmässa, att läsa denna högintellektuella filosofisk-teologiska reflektion över innebörden av Guds människoblivande i ljuset av de historiska och mänskliga upplysningarna om Jesu Kristi födelse, uppväxt och liv, som vi möter hos de övriga evangelisterna, t.ex. det stycke som handlar om den tolvårige Jesus som blev återfunnen av sina föräldrar i templet, då de inte hittade honom i ressällskapet som var på väg hem från Jerusalem till Nasaret efter att ha firat högtiden där. De skriftlärde i templet häpnade över pojkens kunskaper. Ändå följde Jesus sina föräldrar tillbaka till Nasaret och “förblev dem underdånig i allting”.  Man frågar sig varför. Jesu föräldrar hade väl inget att lära honom? Så skulle man kunna tänka spontant. Men det står faktiskt, att Jesus “växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor”, detta trots att han redan ägde den gudomliga visdomen.

När Jesus vid ungefär 30 års ålder framträdde såsom Israels Messias och började förkunna Guds rike och disputera med de skriftlärda, frågade folket sig “varifrån han hade fått sin visdom”. De frågade: “Är inte denne Jesus bara timmermannens, Josefs, son?”

Oftast förknippas visdom eller vishet, vad grekerna kallade “sofia”, ett ord som hade blivit ett filosofiskt begrepp, med studier. Judarna kallade kunskap om och insikt i de Heliga Skrifterna för “sofia” också. Jesus hade emellertid inte bedrivit några högre studier under någon ryktbar skriftlärd. Han hade endast lärt sig vad varje judisk pojke skulle lära sig från sin far, och från de äldste i hans egen synagoga. Hans kunskaper och insikter var därför en gåta för folket. Men vi skall absolut inte betrakta Jesu visdom som om den vore endast “ingjuten” – eller medfödd – som om den endast vore en gåva från ovan. Jesus hade ju en mänsklig såväl som en gudomlig natur, ändå tycks han har lärt sig saker och ting precis som vi lär oss saker och ting. Som en mogen man ägde alltså Jesus både gudomlig visdom och förvärvad kunskap. Detta säger också Thomas ab Aquino. Jesus var lik oss människor “i allting förutom synd”. Som en vanlig människa skaffade han också kunskap genom erfarenhet, inlärning och begrundan.

Således, när Jesus säger: “Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du har dolt (allt) detta (d.v.s. trons sanningar) för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga – för dem som är endast barn!”, får man inte tolka hans ord som om hans menar att det vore oviktigt att anstränga sig intellektuellt.

Begreppet “barnatro” förekommer oftast i anti-intellektuella kretsar inom kristendomen – i kretsar som vill se omvändelse endast som en känslomässig process.  Dagens fråga är, alltså, inte bara hur vi skall föreställa oss Jesu intellektuella och emotionella liv, utan också hur trons utveckling sker hos oss. För vilka skrev aposteln Johannes sin i högsta grad intellektuella inledning till det fjärde evangeliet? Vad är det som aposteln Paulus kallar för “vishet” och “kunskap” i dagens epistel?  Är allmän mänsklig och psykisk och intellektuell mognad ett hinder eller en hjälp för den som “i hjärtats enfald” vill “ta emot Guds rike såsom vore han ett barn”?

Första delen

För det första måste vi förstå, att det är fullständigt felaktigt att utifrån vad Jesus säger om Guds rike dra slutsatsen att människans förnuft alltid leder fel, eller att formella studier är en nackdel för den som vill få insikt i Kristi evangelium. Gudomlig visdom står inte i ett motsatsförhållande till människans intellektuella utveckling. Inte heller står gudomlig visdom i ett motsatsförhållande till psykisk mognad och psykisk balans. Tvärtom. Aposteln Paulus var mycket lärd och en psykiskt balanserad människa. Han säger: “Visdom talar vi … bland dem som är fullmogna, men en visdom som inte tillhör denna tidsålder. Vi talar om vad inget öga har sett och inget öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka. Vi har ju att tyda andliga ting för andliga människor”.

Intellektuell kunskap och psykisk mognad kan givetvis bli ett hinder för den människa som vägrar att ödmjuka sig inför Gud, d.v.s. för den som är “oandlig”, men har man ödmjukat sig inför Gud är intellektuell kunskap och psykisk balans en stor vinst.

Samtidigt kan aposteln Paulus kalla den kristna tron ”dårskap”. Han säger: ”Gudomlig dårskap är visare än mänsklig vishet” och ”Denna världens vishet är dårskap inför Gud”. Ja, han säger: ”Jag förkunnar en korsfäst Kristus, ett budskap som … för grekerna (d.v.s. för de hedniska filosoferna) … är en dårskap”. Hur kan Paulus talar om ”visdom” som tycks vara ”dårskap”? Jo, därför att hans budskap innehåller en stor paradox – något som tycks vara fullständigt motsägelsefullt (ologiskt) men endast därför att det är så man måste uttrycka djupare sanningar, gudomliga sanningar. Detta är det första.

Tredje delen

Vad är då denna gudomliga visdom som Aposteln ber om för dem som tillhör hans församlingar? Vad menar han då han säger i dagens epistel: “Jag ber att vår Herres Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han då ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till och vilket rikt och härligt arv han givit oss”?

Juldagens evangelium, som återupplästes idag, kallar den gudomliga visdomen, Guds uppenbarelse av sig själv, – “Ordet”. Detta ”Ord” är på samma gång Guds Son, Jesus Kristus, och kunskap om själva Gudomen, ty det är den kunskap som man får då man träder in i ett personligt förhållande till Gud genom att ta del av det som Gud har uppenbarat om sig själv genom sitt människoblivande. Men detta personliga förhållande till Gud i Jesus Kristus är ett förhållande som rymmer paradoxer. Tänker vi på Jesus, ser vi, att i krubban och på korset uppenbarar den allsmäktige och evige Guden sig själv som en sårbar, dödlig människa. Tänker vi på oss själva som troende, kan vi säga att vi i likhet med Paulus är helt fria människor, befriade från dödens, domens och djävulens makt, men ändå slavar till alla som vi försöker vinna för tron.

Avslutning

Den vackraste kyrkan i det Östromerska Riket, och kanske i hela världen, invigdes just med titeln “Hagia Sofia” – “Helig Visdom” . Tyvärr blev denna helgedom förvandlad till en moské efter det att turkarna intagit Konstantinopel, och i moderna tider till ett museum, men denna kyrka står ändå som ett monument över Jesus Kristus, “den gudomliga visdomen” – det gudomliga Ordet som blev kött och blod – en människa, lik oss i allt ”förutom synd”.

På grund av julens mysterium, Guds människoblivandes mysterium, kan vi kristna glädjas över att denna gudomliga visdom inte är motsatsen till människans visdom, utan dess fulländning, fastän den måste uttryckas genom paradoxer.  Vi kan glädjas därför att Guds enfödde Son, Jesus Kristus, som nu råder över hela universum med sin mänskliga natur i behåll, skänker oss vishet om, att allt som vi människor är, känner och tänker kan, efter det att vi uppnått trons sanna lydnad, förenas med honom – och, genom honom, förenas med Fadern och den Helige Ande, i ett saligt varande i den enda Gudomen, som är ursprung till och målet för allt, från evighet till evighet.

Broder Frans-Eric T.O.R.