28:e söndagen under året 2010

Luk. 17:11-19 Årg. C

Inledning

Att en spetälsk samarit fick vara tillsammans med nio judiska spetälska män berodde närmast på att alla spetälska människor i enlighet med Mose lag skull utstötas ur friska människors gemenskap. Som ni vet, så hatade judarna samariterna. Märkligt nog är det ganska vanligt att människor lyckas bygga en ny gemenskap då något negativt förenar dem – en gemensam fiende, en olycka eller som i detta fall, en gemensam sjukdom.

Det finns alltså ingen tvekan om, att Jesus ville förändra judarnas sätt att se på samariterna. Just därför använde Jesus en samarit som ett positiv exempel på kärlek till nästan i sin liknelse om ”den gode samariten”. Nu, när han har botat tio spetälska människor, poängterar han, att det var endast en man som återvände för att tacka honom och att denne var en samarit.

Ändå är huvudpoängen i denna berättelse en annan, nämligen att människor oftast inte är så tacksamma, som man skulle vänta sig, då deras böner blir besvarade.

Första delen

För det första kan man konstatera att många människor känner sig helt säkra på att de är berättigade till den hjälp de får, vilket de egentligen inte nödvändigtvis är. Hos Gud finns det varken någon som helst förpliktelse att skänka liv åt någon, eller att upprätthålla liv hos någon, eller att se till någons liv eller hälsa eller se till att livet utvecklas på det ena eller det andra sättet. Vi lever i en fallen värld. Människan har redan från början vänt ryggen åt Gud och förlorat såväl det intima förhållandet till honom för egen del, om vi tänker på Adam och Eva, men också för sina avkomnas räkning. Som Skapare hade Gud begåvat människan från början med särskild nåd så att hon skulle kunna överskrida sin fysiska natur och leva till evig tid, kropp och själ, i salig förening med honom. Ändå har Gud förbarmat sig över oss människor och banat en ny väg till evigt liv och salighet i Jesus Kristus – genom hans offerdöd, uppståndelse och himmelsfärd.

När vi nu ser till det jordiska livets prövningar i en fallen värld, det jordiska livets påfrestningar, och även till de särskilda bördor som faller på oss, så får vi visserligen lov att bedja om gudomlig hjälp. Men vi bör inte fråga: Varför händer detta mig?” Egentligen borde vi fråga: ”Varför skulle detta inte hända mig? Vem skulle hellre drabbas än mig?

Vi får dock  lov att bedja om särskild nåd, vilket är vad dessa tio spetälska gjorde. Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!

Nåja, i detta fall fick alla tio erfara Guds barmhärtighet genom Jesu helande kraft. Omedelbart tycks gemenskapen mellan dessa nio judar och den enda samariten i sällskapet ha upphört, vilket säger mycket om människors gemenskap med varandra i den fallna världen. Den är rätt så ofta byggt på negativa faktorer. När dessa nio judar blev friska, kunde de inte längre umgås med samariten. Han återvänder ensam för att tacka Jesus.

Man kan kanske säga att han inte bara blev fysiskt helad utan att han också erfor andligt helande. Han återvänder för att tacka judarnas väntade Messias för vad han, en samarit, har fått. Men judarna själva tackade inte. Den första anledningen till att många människor inte tackar Gud för den hjälp de får är, som sagt, att det är helt säkra på att de är berättigade till allt som de får genom bön, eller kanske tror de att de har fått vad som tillkommer dem p.g.a. den egna förträffligheten – eller därför att de är på något annat sätt förutbestämda att ha tur i livet.

Andra delen

För det andra kan man konstatera att många människor, t.o.m. sådana som har sökt hjälp hos Gud och som har bett i Jesus Kristi namn, sedan tvivlar på att den hjälp de fick verkligen var ett bönesvar.  Varför?  Jo, ibland, kanske oftast, vill man slippa undan förpliktelsen att låta den nåd som man har tagit emot att bära frukt i ett helgat liv, ett gudfruktigt liv.

Jag hinner inte utveckla detta tema, men faktum är, att människor ofta tar sin tillflykt till intellektuellt tvivel då problemet i grund och botten är moraliskt – man vill inte ta på sig de moraliska konsekvenserna som liv i ett levande gudsförhållande förpliktar till. Man vill fortsätta att leva som alla andra som inte har ett särskilt gudsförhållande.

Avslutning

De nio judiska män som inte återvände för att tacka Jesus motiverade nog inte sin otacksamhet intellektuellt. Förmodligen ansåg de att de bara hade tur – eller att de hade rätt till den hjälp de fick därför att de tillhörde det utvalda folket. De hade lyckats få en kringvandrande helbrägdagörare att bota dem – en som många trodde var den väntade Messias – och de hade rätt till den hjälp de fick därför att de var judar.

Många människor, kanske också dessa spetälska, tror mer på tur och magi och sina egna rättigheter än de tror på Gud. Tur förpliktar ingen. Inte heller slump, inte heller  eventuella psykosomatiska faktorer.  En gång, vid den yttersta tiden, kommer dock var och en att få  redovisa för den tro och den tacksamhet som präglat ens jordiska liv, men då kan det vara för sent att uppbåda den tacksamhet som alltid präglar ett personligt förhållande till Gud och den som han sänt i världen för att vinna evigt liv åt oss – Jesus Kristus.

Broder Frans-Eric T.O.R.