Den 30:e söndagen under året

Årg. C. 2010 Luk. 18:9-14

Inledning

Jesus inleder liknelsen om farisén och publikanen som gick upp till Templet för att bedja genom att förklara att den är riktad till "dem som litar på att de själva var rättfärdiga och såg ner på alla andra".  Men vi bör inte dra slutsatsen att liknelsen endast handlar om ödmjukhet inför Gud i största allmänhet, trots att Jesus avslutar med slutsatsen – ”den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd". Liknelsen också väcker frågan om vi verkligen har uppnått äkta insikt i våra egna synder och brister.

Första delen

Att publikanen, som var en korrupt tullindrivare hade förstått hur allvarliga hans synder var, är helt uppenbart. Han var vad vi idag skulle kalla för en ekobrottsling. Det hörde givetvis till publikanernas privilegier att pressa mer pengar ur människor än de egentligen hade rätt till. De romerska myndigheterna räknade med sådan korruption. De blundade för seden att utkräva mutor i gengäld för att skattebördan inte skulle bli för hög. De räknade att det som de rika och mäktiga slapp att betala skulle betalas av mindre bemedlade människor.  Från de mindre inflytelserika tog publikanerna mest betalt. Poängen i liknelsen är just att den här publikanen ändå blev helt ärlig inför Gud. Han försöker inte bortförklara sin synd. Han hänvisar inte till olika händelser kring sitt yrkesval. Han påstår inte att det fanns förmildrande omständigheterna kring allt som han gjort. Han argumenterar inte att många andra människor är värre än han själv. Han var en allvarlig syndare. Han erkände det. Alltså har publikanen genom sin syndabekännelse goda förutsättningar att kunna rättfärdiggöras av Gud. Han var ärlig.  Detta är det första.

Andra delen

Beträffande farisén måste analysen vara komplex. Att i kontrast till honom många människor begick påtagliga brott mot Guds lag var inte någon osanning. Han konstaterade att han inte var "en tjuv, en bedragare eller en horkarl". Vidare lägger vi märke till farisén var korrekt i sin teologiska uppfattning, att han har kunnat hålla Guds lag p.g.a. den nåd som Gud har givit honom. Han säger: "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som många andra människor, eller som publikanen som jag såg när jag kom in i Templet."  Farisén ansåg att han var, som det heter på svenska, ”härligt frälst”, men han menade absolut inte att han har frälst sig själv genom sin egen strävan. Nej, Gud hade utvalt honom och förunnat honom nåd.  Därför kunde han också hålla den gudomliga lagens mera avancerade krav om fasta och betalning av tionde, inte endast på sin bruttoinkomst, utan också med hänsyn till varenda sak han köpte.

Att farisén är högmodig framgår av liknelsen. Han var helt säker på sin utkorelse och helt säker på att han var i ett nådestillstånd och därmed frälst. Hans synd var dock något som katoliker och ortodoxa talar om med förskräckelse, men oftast inte protestanter – han var för säker på sin frälsning.  På svenska sätter man olika etiketter på just den här synden - ”övermod, förmätenhet, självsäkerhet " och även "arrogans".  Vi har faktiskt ett svensk ord, "presumtiv", som bygger på det latinska verbet som Katolska Kyrkan använder som begår den synd som farisén begick i liknelsen – "praesumere", vilket betyder "att ta ut på förhand" eller "att ta för givet".  Farisén trodde att hans frälsning var en säker sak. Han hade inga tvivel beträffande sitt gudsförhållande.  Han visste och förstod att hans godhet dög inför Gud.

Man kan emellertid aldrig vara helt säker på sin frälsning. Hur skulle man kunna vara helt säker på "att man älskat Gud över allt och alla" och "sin nästa såsom sig själv"? Kanske en del kristna skulle vilja hävda att det ter sig annorlunda för dem än för en jude som ännu inte kommit till tro på Kristi offerdöd som ett fulltgott syndoffer. Men dessa glömmer att det varken är den intellektuella styrkan med vilken vi hävdar riktigheten i läran om Kristi offerdöds tillräcklighet för att vinna förlåtelse för alla våra synder, eller den emotionella styrkan av vår tillit till Kristus som vår frälsare, som vår ställföreträdare inför Gud, som allena avgör saken. Det är även vår ärliga strävan att inse hur vi också kan vara syndare i det nuvarande som är i behov av syndernas förlåtelse, som måste ångra sin synd, och hysa en uppriktig avsikt att göra bättring. Man får intrycket att farisén i liknelsen inte ville inse att han skulle kunna ha syndat på andra sätt än han föreställt sig och således vara i behov av Guds barmhärtighet på nytt.  Därför är han inte ens öppen för den nåd han behöver.

Avslutning

Man kan naturligtvis fråga sig om publikan verkligen har ångrat sina synder på så sätt att han kommer att göra bättring, såsom Sackéus, en annan publikan som omnämns i nästa kapitel av Lukas’ evangelium – han som var så kort att han klättrade upp i träd för att kunna se Jesus som var omgiven av så många människor.  Då många i mänskohopen blev bestörta att Jesus skulle gästa hos Sackéus, trädde denne fram inför alla och sade till Jesus: "Herre, nu ger jag hälften av vad jag äger åt de fattiga, och om jag har pressat ut pengar av någon, är jag beredd att betala fyrdubbelt tillbaka."  Till alla de samlade sade då Jesus: "I dag har frälsning kommit till Sackéus’ hus."

Om farisén i dagens liknelse också var beredd att förvandla orden i sin syndabekännelse till en god gärning och verkligen vinna frälsning, vet vi inte. Vad vi vet är att hans förutsättningar långt överskred fariséns som i sin förmätenhet tog sin frälsning för given.

Broder Frans-Eric T.O.R.